SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kapitule´ra verb ~de ~t kap·itul·er·arformellt ge upp allt (väpnat) mot­stånd över hela linjen el. på viss front mil.psykol.garnisonen tvingades kapituleraTysk­land kapitulerade villkors­löst i maj 1945äv. bildligthon kapitulerade för hans charmkapitulera (för ngn/ngt)sedan 1686av medeltidslat. capitula´re, eg. ’ställa upp (av­tal) i punkter, kapitel’; jfr kapitel Subst.:vbid1-203492kapitulerande, vbid2-203492kapitulering; kapitulation