SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kon substantiv ~en ~er [ko´n- el. ko`n-] kon·enen geometrisk kropp med cirkulär (eller elliptisk) bas­yta och spetsig topp mat.konformaden rak cirkulär konen stympad konäv. om bruks­föremål med så­dan formtränaren ställde upp konerna för dribblingsövningenspec. om tecken med så­dan form, särsk. på sjö­märke el. (förr) för storm­varningsedan 1690av grek. ko´nos ’kägla’