SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1kris substantiv ~en ~er kris·en1mycket svår (samhälls)situation ofta av politiskt el. ekonomiskt slag af.ekon.psykol.krissituationbostadskrisfinanskrisförtroendekrisoljekrisregeringskrisvårdkrisen akut krisen allvarlig krisen politisk krislandet är i krislandet klarade sig ur den ekonomiska krisenkrisen är överofta äv. om svår situation på det psykologiska planetlivskrismedelålderskrishan genom­gick en allvarlig religiös krisäv. försvagatdåligt till­stånd under en längre tid den väster­ländska civilisationens krissedan 1759av fra. crise med samma betydelse; ur grek. kris´is ’åt­skiljande; av­görande; prövning’; jfr diakritisk, kritisk 2till­stånd där ett akut sjukdoms­förlopp når sin kulmen var­efter en av­görande (positiv el. negativ) vändning sker med.krisreaktionläkaren sade att krisen var översedan 1729Kriser och kransar.Titel på diktsamling av Birger Sjöberg (1926)
2kris substantiv ~en ~ar kris·entyp av malajisk dolk vanligen med våg­formig klinga verkt.sedan 1796av malajiska kiris, kris, kres med samma betydelse