SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1mån adjektiv ~t som gärna vill upp­nå visst resultat (som fram­går av samman­hanget) admin.komm.JFRcohyponymangelägen 1 han var mån om att und­vika konflikterhon var all­tid mån om att vara till lagsäv. in­riktat på personföre­kommande, om­tänksam på det hotellet är man mycket mån om sina gästerspec. med in­riktning på den egna personenvara mån om sigmån om ngn/ngt/att+V/SATSi mån av ngtom (till­räckligt mycket av) ngt finnshan kommer och hjälper till i mån av tid sedan 1706urspr. samma ord som 2mån
2mån substantiv, ingen böjning, n-genus i några ut­tryck ut­sträckning i det av­seende som fram­går av samman­hanget utstr.JFRcohyponymgrad 1 publikens stöd bi­drog i viss mån till fram­gångende som bi­drog med pengar var NN, ON och i någon mån PN... i den mån man nu kan tala om folk­karaktäreri sammansättn. ibl.marginal krympmånprutmåni görligaste mån så långt det är möjligtav ekonomiska skäl har de an­ställda upp­manats att i görligaste mån begränsa sina tjänste­resor sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. mon, mun ’vilja; för­mån; glädje; skillnad; vikt; värde’; germ. ord, urspr. ’sinne; tanke’, besl. med minne; jfr förmån, hårsmån, jordmån, mannamån, månde, månne, prutmån