publicerad: 2021  
1mån månt måna
adjektiv
● som gärna vill upp­nå visst resultat (som fram­går av samman­hanget)
JFR angelägen 1
mån om någon/något/att+verb/sats
mån om någon
mån om något
mån om sats
mån om att+verb
han var mån om att und­vika konflikter; hon var all­tid mån om att vara till lags
○ äv. in­riktat på person före­kommande, om­tänksam
SE måna
på det hotellet är man mycket mån om sina gäster
○ spec. med in­riktning på den egna personen
vara mån om sig
i mån av något om (till­räckligt mycket av) något finnshan kommer och hjälper till i mån av tid
belagt sedan 1706; urspr. samma ord som 2mån
2mån ingen böjning, utrum
substantiv
● i några ut­tryck utsträckning i det av­seende som fram­går av samman­hanget
JFR grad 1
publikens stöd bi­drog i viss mån till fram­gången; de olika kurs­grupperna baseras på barnens kunskaper och i viss mån ock­så på deras ålder; romanens styrka, i den mån man nu kan tala om någon så­dan, ligger i skildringen av de kvarter där handlingen ut­spelar sig
○ i sammansättn. ibland marginal
krympmån; prutmån
i görligaste mån så långt det är möjligtav ekonomiska skäl har de an­ställda upp­manats att i görligaste mån begränsa sina tjänste­resor
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska mon, mun 'vilja; för­mån; glädje; skillnad; vikt; värde'; germ. ord, urspr. 'sinne; tanke', besläktat med minne; jfr ur­sprung till förmån, hårsmån, jordmån, mannamån, månde, månne, prutmån