publicerad: 2021  
skava skavde skavt, presens skaver
verb
ska`va
1 under tryck föras (mot något) upp­repade gånger med förslitning som resultat
JFR gnida 1, nöta
något skaver (mot/på något)
något skaver (mot något)
något skaver (på något)
knäna skavde mot var­andra när hon gick; båten låg och skavde mot brygg­kanten
○ äv. med ton­vikt på smärta när något skaver mot hud
skavsår
något skaver
skorna skavde; rygg­säckens remmar skavde
○ äv. bildligt
hans elaka ord skavde i själen
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska skava; gemensamt germanskt ord, trol. besläktat med lat. scab´ere 'riva'; jfr ur­sprung till skabb
2 ofta med partikelnbort under tryck föra (mot något) upp­repade gånger, för att slita visst ställe
JFR 2skrapa
någon skaver (med något) (mot något)
någon skaver (av/bort) något
någon skaver (av) något
någon skaver (bort) något
hon försökte skava bort färgen för att se vilket trä­slag stolen var gjord av
○ äv. i fråga om liknande rörelse utan någon av­sikt
någon skaver
han satt och skavde oroligt i köks­soffan
belagt sedan början av 1500-talet Sagan om Didrik af Bern
skavaskavande, skavning