SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
upp`ge äv. åld. upp`givaupp`giva verb uppgav, uppgett el. uppgivit, uppgiven uppgivna, pres. uppger äv. åld. uppgiver upp|­giv·it1med­dela komm.uppge namn och adressarrangörerna uppgav att an­talet demonstranter var hundra tusenäv. med konstruktionsväxlingsäga, på­stå hon uppgav sig vara konstnäruppge ngt/SATS, uppge sig Vsedan 1755fornsv. upgiva ’låta gå förlorad; över­lämna’ 2vanligen lös förb., sege upp 1 ut­stöta ngt (vanligen o­artikulerat) ljud komm.han uppgav ett skri av smärtauppge ngtsedan 17933ofta lös förb., jfrge upp 2 låta gå förlorad vanligen med avs. på ngt abstrakt NollJFRcohyponymavstå uppge allt hoppde fick uppge alla planer på att köpa husuppge ngtsedan 1430–50Herr Ivan Lejon-RiddarenSubst.:vbid1-377865uppgivande, vbid2-377865uppgivning (till 1 + 2); uppgivelse (till 3)