SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
veck substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en veck·etskarp eller lätt rundad lång­sträckt in- eller ut­buktning av ngt mjukt, t.ex. hud, skinn, tyg el. papper hush.kläd.med.JFRcohyponym1rynkacohyponym1skrynkla hudveckknäveckpressveckhon hade fått fula veck på kjolengardinerna draperades i mjuka veckspec. geol.böjning i berg­lager som för­orsakas av rörelser i jord­skorpan spec. äv. (ofta mer el. mindre bildligt) i ut­tryck för (tecken på) intensivt tänkande”Det var en svår fråga”, sade han och lade pannan i djupa vecksedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. vik ’hörn; vinkel; böjning’; bildn. till 1vika