SAOB
publicerad: 1926
FÄNGARE fäŋ3are2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(fängare 1733 osv. fängiare 1642—c. 1645. fenger 1625 (: Rottefenger))
Etymologi
(ss. enkelt ord numera bl. ngn gg tillf.) person som bedriver fångst; jfr FÅNGARE. Palmcron SundhSp. 27 (1642). Fängaren (som fångar falkar) sitter i en grop. Swederus Jagt 181 (1832). Hedin Pol 1: 314 (1911; om ormfångare). — jfr DJUR-, FALK-, FÅGEL-, RÅTT-, SILL-, VAL-FÄNGARE m. fl.