SAOL
publicerad: 2015
slötitta
slö|titta
verb
~de ~t • slötitta på tv
| Finita former | |
|---|---|
| slötittar | presens aktiv |
| slötittas | presens passiv |
| slötittade | preteritum aktiv |
| slötittades | preteritum passiv |
| slötitta | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att slötitta | infinitiv aktiv |
| att slötittas | infinitiv passiv |
| har/hade slötittat | supinum aktiv |
| har/hade slötittats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| slötittande | |
SO
publicerad: 2021
slötitta
slötittade slötittat
verb
slö`titta 
●
titta okoncentrerat och mest för att få tiden att gå
någon slötittar på något/sats
någon slötittar på något
någon slötittar på sats
slötitta på tv
belagt sedan 1951
slötittaslötittande
SAOB
publicerad: 1979
SLÖ slø4, adj.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLÖG slø4g, adj.1, förr äv. SLJO l. SLJÖ, adj., l. SLÖD, adj.1 -are; n. o. adv. SLÖTT slöt4, förr äv. SLÖGT.
Ordformer
(slio(o) 1541—1559. sliöd- i avledn. c. 1755 (: Sliödaktig). sliög 1766. sljö (sliö(ö)) 1541 (: sliött, n. sg.), 1579—1755. slö (-öö) 1680 osv. slöd 1670—1772. slög 1641—1948. — n. o. adv. -ödt c. 1655—1763. -ögt 1665—1858. -öt 1579—1639. -ött 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. slior, sv. dial. sljog, sljö, slö, slög; motsv. fd. slöff (d. sløv), fvn. slǽr, sljár, sljór, nor. dial. sljo, sljå, slø, sløg, fsax. slēu, mnl. slee, sle(e)u, fht. slēo, feng. slāw (eng. slow); av ovisst urspr.; formen slöd torde väsentligen vara uppkommen på samma sätt som blåd (se BLÅ) men kan möjl. delvis bero på inflytande från SLÖD, adj.2 (se SLÖ, adj.2); för formen slög jfr BOGEN, p. adj.1, o. snöga vid sidan av SNÖA]
1) trubbig l. oskarp: i sht om (egg l. spets l. kant på) vapen l. redskap att skära l. hugga med o. d. 1Sam. 13: 21 (Bib. 1541). Lijen (började) blifwa slögh, och wille intet mera bijta. Lindner Tijdhfördr. 93 (1641). Wåra händer woro matta och äggen på wåra klingor slö. Mörk Ad. 1: 23 (1742). Slö sax gör snedmunt skräddare. SvOrdspråksb. 80 (1865). Skridskorna måste slipas ofta, ty det duger ej att träna med slöa skridskor. Berglund HastÅknSkridsk. 37 (1920). Det tappas bort mycket fisk från drag för att krokarna äro slöa och trubbiga. Petre KonstJakt 57 (1935). — särsk. (†) om vinkel o. d.: större än 90 grader, trubbig. Somblige (kvadrater) hafwa tu hwassa hörn och 2 slöda. Raam Åkerm. 10 (1670). Stubbig eller Slö angel .. är en sådan, som är större än en rätt angel eller 90°. Mört Weidler 55 (1727).
2) i utvidgad l. bildl. anv.: (mer l. mindre höggradigt) trög l. svag l. matt l. slapp l. avtrubbad o. d.; i sht om (person med avs. på) kraft l. sinnesförmögenhet l. fattningsgåva l. uppträdande l. verksamhet o. d. stundom liktydigt med: lat l. håglös l. maklig; i sht förr äv. (om ngt sakligt): slankig l. sladdrig (jfr OSPÄNSTIG). Ett slött stirrande. Slö likgiltighet. Han är slö i skolan. KOF II. 2: 73 (c. 1655). Mycket Wijn giör minnet slögt. Grubb 540 (1665). Då omdömes kraften är sliög, (bör) man icke .. mycket bråka sitt hufwud med Filosofien. Hof Underr. 61 (1766). Dessa rykten (dvs. att G. III förutsett Adolf Fredriks död) hafva vunnit liksom burskap, då .. (G. III:s) mer kända slöga moral kunde gifva anledning till hvarjehanda tankar. MoB 4: 48 (1795). Synen är slö hos många, t. ex. hos ormarna före hudömsningen. Holmström Ström NatLb. 3: 48 (1852). Far sitter .. och läser en skrynklig tidning, som gått ur hand i hand, tills den blifvit slinkig och slö som en gammal riksbanksfemma. Benedictsson Folkl. 117 (1884, 1887). Nu var han .. slö och skröplig av ålder. Fröding ESkr. 2: 29 (1891). Andra halvlek (i en. bandymatch) började med tämligen slött spel. IdrBl. 1924, nr 4, s. 8. Eriksson ÖmhHung. 99 (1948). — jfr MINNES-, RES-, SINNES-, SJÄLS-, ÅLDERDOMS-SLÖ m. fl. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) med bestämning inledd av prep. för, betecknande det mot vilket slöheten riktar sig. Under den bittra partikamp, som följde på Mössornas framträngande till makten, blef man allt mer likgiltig och slö för nesan af att mottaga främmande hofs guld. Malmström Hist. 5: 488 (1877). Den skriande fattigdomen, som gör en mänska slö för allt tal om andliga, himmelska rikedomar. Beskow DeUnga 112 (1904). Munthe Bref 162 (1909).
b) metr. om rim (se RIM, sbst.2 2): bestående av (alltför) svagtoniga stavelser, svagtonig. Risberg SvVersTeori 225 (1907). Mot den oftare användningen af sådana (dvs. svagtoniga), s. k. slöa rim, under 1700-talet (t. ex. rörelse — klipporne) medförde det tidigare 1800-talet en bestämd och framgångsrik reaktion, likväl utan att de någonsin fullt fördrifvits. 2NF 23: 414 (1915). Ronge KonAlex. 181 (1957).
c) (†) om salt: som mist sin sälta; äv. om gift: som mist sin giftighet. Alm(Sthm) 1763, s. 37 (om gift). Om saltet sjelf blifwer slött, genom hwad medel skall det återfå sin sälta? Melin JesuL 2: 240 (1843).
d) bankv. om börs (se BÖRS, sbst.2 2): vid vilken både intresset att köpa o. att sälja är ringa, håglös. SvBanklex. (1942).
-FOCK. [för senare ssgsleden se skrän-fock] (vard.) om slö l. lat l. sömnig person. Edholm SvunnD 42 (i handl. fr. 1841).
-HJÄRNA. (numera bl. tillf.) slö l. trög hjärna; äv. om människa med klena förståndsgåvor. Tuderus Kiesewetter Log. 113 (1806; om person). Högberg Utböl. 1: 75 (1912). —
-LYSSNA. lyssna slött l. utan uppmärksamhet l. intresse. TSvLärov. 1951, s. 269 (: slölyssnande, vbalsbst.). SvD(A) 1963, nr 117, s. 13. —
-LÄSA, -ning. jfr läsa, v.3 1 (e), o. -lyssna. SvD(A) 1927, nr 87, s. 4 (: slöläsning). Lundagård 1957, nr 5, s. 7. —
-SINNAD, p. adj. (ngt ålderdomligt) slösint; äv. i utvidgad anv.: som präglas av l. ger uttryck för slösinthet. Thorild (SVS) 2: 209 (1786). NF 1: 1270 (1876: slösinnad likgiltighet). —
-SINNE. (ngt ålderdomligt) slösinthet; äv.: (medfödd) efterblivenhet (jfr blöd-sinne 2). Genberg VSkr. 2: 53 (1859). Svenson Sinnessj. 97 (1907). —
-SINT, p. adj. (ngt ålderdomligt) slö l. trög till sinnet; som har klena förståndsgåvor l. avtrubbade sinnen l. själsförmögenheter. Schroderus Comenius X 3 a (1641). Några slösinta åldringar. Hemmer FattBrud 51 (1926).
Avledn.: slösinthet, r. l. f. (ngt ålderdomligt) egenskapen l. tillståndet att vara slösint; äv.: efterblivenhet, sinnesslöhet. Ekman Jakob 56 (1822). (Vid medfödd syfilis) inträder .. i vissa fall en sådan intelligensnedsättning och slösinthet att patienten måste vårdas på idiotanstalt. Wirgin Häls. 4: 115 (1939). —
(1) -SKODD, p. adj. om hästhov l. häst: som har (på grund av nötning) slö(a) sko(r); äv.: som har sko(r) utan broddar, slätskodd (motsatt: skarpskodd; se skarp-sko slutet). Gyllenius Diar. 283 (c. 1670). Topelius Planet. 2: 76 (1889; om häst vars skor saknade broddar). —
(1) -SMIDD, p. adj. (†) bildl., om förstånd: trubbig (ej skarp); jfr slö, adj.1 2. Brenner Dikt. 2: 59 (1717). —
(1) -STARR. [bladen har trubbvinkligt l. trubbkantat snärp] (föga br.) växten Carex hostiana DC., ängsstarr, gulstarr. Kindberg SvNamn 32 (1905). —
-TÄNKT, p. adj. som har l. präglas av trög l. trubbig l. slapp tankeförmåga, trögtänkt, enkelspårig, enfaldig; förr äv. närmande sig bet.: tanklös, obetänksam. SvSaml. 3—6: 5 (1764). Man berömmer dig, väner dig vid sig gjör dig till vän smickrar dig, du är satisfierad efteråt dårad och försämrad, där i ligger fans fina och lediga gong med den slögtänkta och oförsigtiga. CAEhrensvärd Brev 1: 205 (1790).
Avledn.: SLÖA, v., se d. o. —
SLÖAKTIG, adj. (numera bl. tillf.) till 1, 2: som ger intryck av att vara mer l. mindre slö. Serenius D 4 a (1734). Schultze Ordb. 4552 (c. 1755). —
SLÖGNA, se d. o. —
SLÖHET, sbst.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLÖGHET, sbst.1, r. l. f. egenskapen l. tillståndet att vara slö.
2) till 2. Linc. Ll 4 b (1640). Ludvig (XVI av Frankrike) var en ärligt from man, och om något kunde rycka upp honom ur hans vanliga slöhet, så skulle det vara angrepp på religionen. Almquist VärldH 7: 75 (1928). särsk. med. i uttr. slöhet med förlamning, paralysi (se d. o. 2). 2NF 35: 1167 (1923).
SLÖIG, adj. [delvis till slöa] (tillf.) till 2, om synintryck: vilsamt l. skonsamt oklar l. dunkel. Martinson Kap 65 (1933). —
SLÖNA, se d. o.