SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1973  
SKRÄNA skrä3na2, v. -ade (Möller (1790), Nilsson Dagb. 148 (1816, 1879) osv.) ((†) pr. sg. -er Grubb 727 (1665: skrähner), Andersson Verldsoms. 3: 147 (1854); imper. skrän Lillienstedt Christus B 3 b (1686, 1694: skrähn); ipf. skrände Messenius Sign. 5 (1612: skräände; rimmande med wäände), Ahrenberg StRätt 79 (1899); skränte Rondeletius 23 (1614), Spegel RudGothl. 160 (1683)). vbalsbst. -ANDE, -ING (tillf., Östergren (1940; angivet ss. sällsynt)); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SKRÄN, sbst.
Ordformer
(skren- 1706. skrän- (-äh-, -ää-) 1612 osv.)
Etymologi
[fsv. skräna; jfr fd. skræne, d. dial. skrenne, skræn(n)e, fvn. skrenja, nor. dial. skrenja, skratta högljutt; sannol. av ljudhärmande urspr.]
1) om person: ropa l. skrika l. sjunga högljutt o. oskönt o. ofta mer l. mindre oartikulerat (i sht ss. uttryck för upphetsning l. missnöje o. d.), föra oväsen gm att ropa l. skrika l. sjunga på sådant sätt; ofta om (person i) grupp l. folkmassa; förr äv.: klaga l. jämra sig (särsk. i fråga om litet barns jämrande skrik); äv. med obj. (äv. refl.) o. predikativ: gm att skräna göra ngn sådan l. sådan (resp. bli sådan l. sådan). Barnen hade nära nog skränat honom döv. Skräna sig hes. Den upprörda folkmassan skrek och skränade. Skråla och skräna. Strax thetta barnet födt war / Hon (dvs. modern) .. / Badh thz ifrån sigh bärass medh hast / Endoch thz skränte och ropadhe fast. Rondeletius 23 (1614). (När människor mista sina käraste) tå gråta och skräna the swårliga. Muræus Arndt 2: 307 (1648). Dhen som wedh sorgen mäst skrähner och tiwter, han sörier snarast vth. Grubb 727 (1665). (De mongoliska lamornas) mässande sång tilltager i styrka och tempo för att så småningom övergå till vilt fanatiskt skränande. Ancker Haslund Zaj. 87 (1934). Jag gick förbi kortspelare, som .. slängde sina kort. Supande kotterier skränade. Martinson ArméHor. 68 (1942). — jfr ILL-SKRÄNA. — särsk.
a) ropa l. skrika l. sjunga högljutt för att ge uttryck åt protest l. kritik l. krav o. d.; äv. i utvidgad anv.: (i tal l. skrift) protestera (mot ngt) l. framföra kritik l. krav l. påståenden på ett tarvligt sätt (o. utan fog); jfr e. Til thes iagh war öffuer mijn Nitten åhr, / Hängde iagh .. altijdh widh hennes (dvs. min mors) låår. / Til Skole och Hof hon migh ey wäände, / När någon thet rådde hon högdt skräände. Messenius Sign. 5 (1612). Baviers och Tartuffers ätt, / Skräna, skräna mot hans (dvs. Kellgrens) minne! Leopold 2: 77 (1795, 1815). Att skräna gjordes till en dyrbar plikt, / när man var ung och kände blodet svalla. / Att tiga sedan blef en lag för alla, / när man fått räntor, ordensband och gikt. Fallström VDikt. 2: 266 (1888, 1899). Han ska då alltid skräna och opponera sig. SvHandordb. (1966). — särsk. i uttr. skräna om ngt (jfr d), kräva ngt l. framföra påståenden om ngt högljutt l. på ett tarvligt sätt (o. utan fog), skräna på l. efter ngt, kräva ngt på ett sådant sätt. Att i tid och otid skräna om reformer, bevisar alldeles icke att man kan utföra dem. Livijn 2: 328 (1842). Jag afskyr dem, dessa frasradikaler, denna njutningslystna hop, som skränar om att ”folket” knotar som icke känner folket. WBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 250. Adelsköld Dagsv. 4: 142 (1901: efter allmosor). Att söka sätta en damm för denna ålderspresidentens naiva skräning på nedrustning och fredsvilja mitt i ett krigsupprört Europa tycks vara lönlöst. Östergren (1940).
b) med obj. betecknande yttrande l. sång o. d.; äv. ss. anföringsverb. Hvad skränar du för skråck-besvärjelser? Atterbom 2: 263 (1827). Kamraterna skränade beväringsvisor, och Jonsson jonglerade med stolar. Asplund Stud. 34 (1912). (Trimalchios) gäster, som stå på samma bildningsgrad, bara applådera och skräna ”bravo!”. Grimberg VärldH 4: 429 (1930). — jfr FRAM-SKRÄNA.
c) i det hyperboliska uttr. skräna livet ur ngn, gm att skräna driva ngn till förtvivlan. Andersson GrDram. 276 (1885, 1910).
d) (ngt vard.) övergående i bet.: skryta; äv. i uttr. skräna om l. över ngt (jfr a slutet), skryta med ngt; jfr e. (Sv.) skräna .. (t.) prahlen. Auerbach (1913; angivet ss. familjärt'). Det var ju du (dvs. en skogsråtta), som skränade om, att du var bättre, eftersom du var ett djur, och jag (dvs. ett bokträd) bara en växt. Holmgren Ewald Beg. 51 (1915). Gamle Lars Ola, som alltid skränat över hur stark han varit i sin ungdom, berättar (osv.). SvSkämtl. 115: 31 (1919). Gustavsson kände till allting och skränade och bräckte Larsson. Östergren (1940).
e) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skränig; äv. i anv. motsv. a o. (ngt vard.) d; äv. i utvidgad anv., om ngns sätt att tala: högljudd, skrikig (förr äv. om suck: högljudd); jfr 3. (Laurentius Norrmannus) hade ett skränande mål. Ullenius Ro § 395 (1730). Adlerbeth Æn. 285 (1804; om suckar). De skränande tyskaktivisterna. Krusenstjerna Pahlen 6: 326 (1935).
2) om djur (i sht fågel): ge ifrån sig ett (i sht utdraget) läte som är skrikande l. tjutande l. skärande o. dyl. o. som uppfattas ss. oskönt, skria l. tjuta o. d. Forsius Fosz 248 (1621). Skräna som en åsna. Serenius (1734; under bray). (Lavskrikorna) hålla ett frenetiskt oväsen, skräna med full hals .. samt (osv.). Hemberg ObanStig. 130 (1896). Några skränande tärnor, som svänga över den (på de jylländska klitterna) stillsamt kravlande turisten och skryta med den avkomma, de ha någonstans på stranden. Holmström LändStränd. 1: 29 (1913). Kajorna skränar på avlägsna stubbåkrar. Asklund SvIdyll 159 (1937). — särsk. med obj. betecknande läte. Stagnelius (SVS) 4: 32 (c. 1815). — jfr FRAM-SKRÄNA.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2, i fråga om frambringande av ljud som liknar l. påminner om skränande (se 1, 2) l. i fråga om verksamhet o. d. som tänkes ss. ett skränande (se 1, 2); äv. (motsv. 1 e) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om bok: som innehåller häftiga o. tarvliga (samt obefogade) krav l. påståenden o. d.). En tjock, dum och Skränande lunta, full af lögn och Tysk häftighet. Thorild (SVS) 3: 187 (1792). De komma, himmel! hörden I trumpeten / Där borte skalla? .. / Hör närmre ständigt skränar krigsmusiken. Stagnelius (SVS) 4: 52 (c. 1815). (En torped) slungar sin laddning in i pannrummen. Spränger de stora pannorna — och ångan skränar. Skränar! Skränar ut! Martinson Nomad 12 (1931).
Särsk. förb.: SKRÄNA FRAM10 4. till 1 b, 2 slutet: gm skränande frambringa (ngt). Knöppel Barb. 79 (1916). jfr framskräna.
SKRÄNA TILL10 4. till 1, 2: ge till ett skrän(ande). Någon av barnen (kom) nära inpå dem, och kråkorna skränade till och gåvo sig av över sjön. Dahlbäck Åb. 186 (1914).
SKRÄNA UT10 4.
1) till 1 b, 2 slutet: skränande ropa ut (ngt). Thorild (SVS) 1: 187 (c. 1787). (Betjänten) öppnade nu (förmaks)-dörren på vid gafvel, trädde in före mig och skränade af all makt ut ett namn, som skulle föreställa mitt. Ödman UngdM 2: 57 (1876, 1881).
2) (tillf.) till 3, om ånga o. d.: under oväsen tränga ut. Martinson Nomad 12 (1931).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skrän, sbst.): A: (1) SKRÄN-FOCK. [senare ssgsleden utgår möjl. från slö-fock, långsam person; sannol. samhörigt med sv. dial. focka, stöta, fösa, puffa, ha samlag (jfr äv. sv. dial. fock, manslem), ä. d. fukke, röra fram o. tillbaka, utöva pederasti, nor. dial. fukka, ha samlag, o. focka, v. (möjl. rotbesläktat med lat. pugnus, knytnäve; se pugnera); fock, sbst.3, är i bet. 2 möjl. utlöst ur ssgr på -fock använda ss. nedsättande personbeteckningar; jfr HCelander i GbgHÅ XXXI. 3: 114 (1925)] (vard.) gaphals; äv. (motsv. skräna 1 a) om person som protesterar l. framför kritik l. krav o. d. högljutt l. på ett tarvligt sätt (o. utan fog); äv. i utvidgad anv. (med anslutning till skräna 2), om djur som skränar (se skräna 2); jfr -hals o. skränare 1, 2. WoJ (1891). (Nötskrikan har kallats) En skränfock bland fåglarna. Ericson Fågelkås. 1: 52 (1906). Det flåsande rabalder, som av mer eller mindre grumliga motiv blåsts upp kring Dramatiska teaterns framgångsrikaste program på många år, har lyckligtvis icke vållat hr Blickingberg obehag. Även de otidigaste skränfockarna ha hejdat sig inför denne skådespelare, vilkens (osv.). SvD(A) 1932, nr 356, s. 28.
(1) -HALS. (vard.) = -fock; jfr hals 9 a. Att en klick skränhalsar tagit sig före att sätta upp blockadlappar .. på stugknutarna. Östergren (cit. fr. 1924). Martinson Rågv. 35 (1935; om tupp).
(2) -LOM. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) simfågeln Gavia stellata Pontopp., smålom. Linné Fauna nr 152 (1761).
(2) -MÅS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
(1) -PATRIOT. (mera tillf.) person som alltför högljutt l. (i utvidgad anv.) alltför ostentativt visar sin fosterlandskärlek. Hedén 4: 248 (1919).
(1) -PATRIOTISK. (mera tillf.) jfr -patriot. Fogelqvist ResRot 57 (1926).
(2) -TÄRNA. måsfågeln Hydroprogne tschegrava Lepechin, som har ett karakteristiskt, skränande läte. Nilsson Fauna II. 2. 2: 190 (1834).
Ssg: skräntärn- l. skräntärne- l. skräntärns-par. Berg SällsFågl. 2: 78 (1919).
(1) -UPPTRÄDE~020. (mera tillf.) uppträde (intermezzo o. d.) som karakteriseras av skränande. Linder Tid. 191 (1924).
B (†): (1) SKRÄNE-GRÅT. stark o. högljudd (skränande) gråt. Skränegrååt warar intet länge. Grubb 727 (1665).
Avledn.: SKRÄNARE, om person m.||ig., om djur m. l. r. SAOL (1900).
1) till 1: person som skränar l. har för vana att skräna (förr äv. om person som i antikens Rom anställdes för att framföra klagosånger över en död, gråtare); äv. dels (motsv. skräna 1 a) om person som protesterar l. framför kritik l. krav o. d. högljutt l. på ett tarvligt sätt (o. utan fog), dels (ngt vard.) motsv. skräna 1 d, övergående i bet.: skrytsam person; jfr skrän-fock. Sorgeqvädena (vid liktåg i antikens Rom voro) helt och hållet öfverlemnade åt manliga och qvinliga skränare, silicines och præficæ. Lysander RomLittH 144 (1858). (Crysanthus, en person i antikens Rom) hade en svår trut, var en skränare, en grälmaskin och inte en människa. VLitt. 1: 510 (1902). (Sv.) skränare.. (eng.) blusterer, bouncer. WoH (1904). Antimilitarister och skränare mot .. paradexercisen. Cederström NFund. 56 (1917). jfr (†): Mången giestebudz skränare wijsar wid .. (beskjutning under strid) slätt contenance. KKD 8: 166 (1701). jfr natt-skränare.
2) till 2: djur som skränar. (Skräntärnan) gör .. skäl för sitt namn som skränare. FoFl. 1920, s. 42.
SKRÄNERSKA, f. (mera tillf.) till 1: kvinnlig skränare (se d. o. 1). Östergren (1940; angivet ss. sällsynt).
SKRÄNIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content