publicerad: 2023
ÖR œ4r, sbst.1, förr äv. ÖRE, sbst.1, r. l. m. (Mat. 13: 5 (NT 1526: stenöören, m. sg. best.; möjl. n. pl. best.), Månsson Siöb. K 4 a (1644: een .. steenöhr) osv.) l. n. (Reenhielm OTryggw. 88 (1691) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar l. =.
Ordformer
(aur 1745. ohr c. 1662 (i rim). ör (ø-, öh-, öö-) 1552 osv. öre 1681–1689. ören (öö-), sg. best. 1526 (: stenöören) osv.)
Etymologi
[runsv. aurr, fsv. ör; motsv. fd., ä. d., d. dial. ør, nor. bm. ør, øyr, fvn. aurr (nor., nyisl., aur, fär. eyrur), lt. ūr, jord; till en germansk stam med bet.: grus, sand m. m. — Jfr ÖRAD, sbst., ÖRING, sbst.1, ÖRLAX]
1) (numera bl. ngt ålderdomligt l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (grovt) grus (av lätt söndervittrande bergart) l. grov sand; äv. dels om grusig l. stenig l. sandig jord(mån) l. jordart, dels om grusigt l. sandigt markområde l. ställe (i l. vid sjö l. hav l. vattendrag); äv. om mindre sten, ss. senare led i ssgn FYR-ÖR; förr särsk. i uttr. ta upp l. börja ett hemman l. en gård av ör och stör (se STÖR, sbst.2 1 e), upptaga l. uppodla o. d. av ör och sör (se SÖR, sbst.). AktsamlKungsådreinst. 36 (1552). (Sv.) Ör .. (eng.) A gravelly place. Widegren (1788). Guldet träffas i gruset, straxt under matjorden, i ett flera famnar mägtigt lager af ör. ÅrsbVetA 1824, s. 274. Här .. låg skelettet i bottenleran och var täckt af ditkörd ör och stenar. AntT XV. 3: 7 (1906). Albertin skrapade med gnisslande kniv litet mera ör av stenen. Spong Tavl. 257 (1946). — jfr KALL-, SAND-, SJÖ-, SKOGS-, STEN-, STRAND-ÖR.
2) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) av grus l. sand bestående revel (se d. o. II 2) l. bank (se BANK, sbst.1 I 1) l. grund (se GRUND, sbst.3) l. holme (se d. o. 2). Then skutha(n), som förde Ölledh och Brödhz från Ören, och Hiith. SkeppsgR 1543, s. 37 b (möjl. i anv. ss. ortnamn). Blandh siögar och strömar mång steniga Ohr / Sandh-Räfwel och klippor upstijga. Landsm. II. 11: 2 (c. 1662). I nordöst skickar fastlandet ut i fjärden ett myller av klackar, hällar, klippor, kobbar, steniga ratt, sandiga örar och bärgiga skär. Mörne Strandb. 1: 12 (1915). Ute på örarna och skatarna hade murisen sedan vårstormarna inte hunnit smälta ner. Carlsson GlestGård. 118 (1943). — jfr STEN-, STRAND-ÖR.
Ssgr (till 1): ÖR-BACKE. backe som (till stor del) består av ör; jfr grus-backe. VetAH 1766, s. 244. Ute på min .. lilla sommartorfva befinner sig i en rätt torr grus- och örbacke en väldig buske. HärnösP 3/5 1900, s. 2. —
-BANK. (konstgjord) bank (se bank, sbst.1 I 2) bestående av ör; jfr grus-bank, ör 2. Åhstrand Öl. 211 (1768). Mot dammens uppströmssida har för tätning anbringats en s. k. örbank, bestående av ältat, svagt lerblandat, fint grus. HbSkogstekn. 328 (1922). —
-BOTTEN. av ör bestående undre lager varpå ett ytskikt (av matjord l. torv o. d.) vilar (jfr botten II 2 a); förr äv. ngn gg om av ör bestående botten (se d. o. I 3) i sjö l. hav l. vattendrag. Rosensten Skog. 13 (1737). At Fisken i de djupa (sjöarna), som merendels äga örbotten och klart vatten, är större och mera välsmakande. VetAH 1761, s. 185. Till hemmanen .. hörer omkring 37 tunland åker af mylla på dels ler- och dels örbotten. PT 1905, nr 141 A, s. 4. —
-JORD. jord (se d. o. 7 a) som till övervägande del består av ör; jfr grus-jord. IErici Colerus 1: 96 (c. 1645). Grus- eller örjord samt mojord äro dåliga och föga fruktbara sandjordarter. LfF 1863, 29: 357. —
-MAGE. (numera mindre br.) hos fågel: muskelmage (innehållande grus l. småsten som underlättar födans sönderdelning); ngn gg äv. oeg., om kräva (se kräva, sbst. 1) (anträffat bl. i ordböcker). Schroderus Dict. 31 (c. 1635). Ur kräfvan nedkomma kornen i körtelmagen, blandas där med magsaft och nedkomma sedan i muskelmagen, hvilken i hushållet är känd under benämningen ”örmagen”. Hammarsten Matsmältn. 59 (1875). Örmage .. (dvs.) foglars kräfva, hvari ofta träffas grus. Sundén (1892). SAOL (1973). —
-SAND. (numera bl. tillf.) grov sand; jfr grus-sand. Hemmo är en blandning af mo, lera och grof örsand i olika förhållanden. LAA 1813, s. 264. —
-SNYLTA. (†) jfr snylta, sbst.2 2. Snylta med en mörk fläck vid öfre kanten i stjärtfenan. Ör-Snylta. Linné MusReg. 65 (1754). —
-STEN. om (grus av) lätt söndervittrande bergart (ss. rapakivigranit); särsk. om sådant grus använt ss. material vid anläggnings- l. byggnadsarbete o. d. Rosman BjärkSäb. 2: 319 (cit. fr. 1704). Flyttblocket av örsten från Viborgstrakten eller rapakivi som de kalla denna bergart där borta. Rosberg GammFolk 10 (1921). Material som bildas vid grusvittring av rapakivigranit benämns örsten. TNCPubl. 86: 216 (1988).
Avledn. (till 1): ÖRA, v.2 -ning. (†) anbringa ör i (dammkista o. d.); i sht i p. pf. Johansson Noraskog 2: 280 (i handl. fr. 1557). Dammen (är) bygd, ördh och medh steen fylld. Johansson Noraskog 3: 246 (i handl. fr. 1684). Det gäller ju dels, att (kist)dammen skall vara vederbörligen tät, dels hafva tillräcklig tyngd för att emotstå stjälpning. För den skull äro de främre karen timrade med täta väggar och knutar samt omsorgsfullt örade. TT 1901, V. s. 28. —
ÖRIG, adj.1 (-ig c. 1645 osv. -ug 1758) (numera bl. tillf.) om markområde l. ställe: betäckt med ör; äv. om jord(mån): som till övervägande del består av ör; jfr grusig. IErici Colerus 1: 171 (c. 1645). Åckren .. består af röd sand, öhrig och hård jord. VDAkt. 1735, Syneprot. På en stor örig slätt nära bergswägen midt för bostället Alabo ligger ett större griftkummel. Allvin Mo 39 (1857).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content