SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ABSOLUT (om uttal se föreg.), adv.
Ordformer
(vulg. äfv. abslut Bremer Hem. 2: 125 (1839); Hagberg Shaksp. 1: 17 (1847))
Etymologi
[af t. absolut, lat. absolute, en form, som ngn gg brukas i sv.]
1) utan inskränkning l. modifikation, alldeles, fullkomligt. Absolut pålitlig. Absolut tystlåten. Absolut okunnig. Absolut icke. Det absolut goda. Absolut .. förbiuda. 2 RARP I. 1: 24 (1719). Om man icke absolut och tvertaf vänder igen at älska sig sielf. Rydelius Förn. 234 (1737). Motion är absolut (2 uppl. 1768: aldeles) nödig. Westerdahl 79 (1764). Ej hafva begrepp om annan verklighet än en absolut tillfällig. Geijer I. 5: 168 (1811). Något, som är absolut rätt, och något annat, som är absolut orätt. Almqvist Am. Hilln. 1: 65 (1840). (Siffrorna) kunna .. ej anses för absolut vissa. Forssell Hist. 1: 101 (1869). Det var absolut omöjligt. Hedenstjerna Fru W. 190 (1890). Det .. bör (icke) anses absolut förkastligt. De Geer Minnen 1: 118 (1892). Absolut nykter, som fullkomligt afhåller sig från alla slags rusdrycker. — oinskränkt, med oinskränkt myndighet. Absolut rådande öfver sina undersåtar. Dalin (1850).
2) utan invändning, trots alla invändningar, nödvändigt, ovillkorligt, bestämdt. Han vill absolut resa. Biurman (1729). Regimen, hvilken utan gensägelse absolut måste vara denna. SP 1779, s. 350. — utan tvekan, bestämdt, afgjordt. Det kan jag abslut påstå! Bremer Hem. 2: 125 (1839).
3) i sig, oberoende af annat, utan hänsyn till annat. Absolut taget, var han tämligen okunnig, men i jämförelse med sina kamrater kunde han anses som skicklig. Dalin (1850).
4) språkv. utan relation till andra ord, utan bestämning. Ett transitivt verb kan stundom nyttjas absolut (dvs. utan ack.-obj.). Esso, essa .. brukas .. absolut, utan Substantiv. Lindströmer It. gr. 51 (1803).
Spoiler title