publicerad: 1898
AFFÖDA a3v~fø2da (a`fföda Weste), r. l. f. (-o i ack. sg. O. Petri 1 Post. 106 a (1528), RF 1634, § 28, Rydelius Förn. 44 (1737), GB 2: 2 (Lag 1734). -o i nom. sg. Stiernhielm Fateb. (1643, vid afsprjng), Rudbeck Atl. 3: 165 (1698)); best. -an; pl. (†) -or (Tessin Intr. i VetA 1745, s. 11, Chydenius 117 (1765))
Etymologi
[fsv. afföþa; jfr ä. d. afføde]
— jfr AFFÖDE.
1) afkomlingar, afkomma. — särsk. om afkomma
a) af djur: afvel, yngel. Han skal affödo hafwa (som) vp hafwer födt. Törning 55 (1677); jfr Christof. landsl. Köpm. 5: 1. De fläste djur taga näpligen vidare omsorg för sin afföda, än att äggen läggas der de i rättan tid kunna utkläckas. T. Bergman Jordkl. 428 (1766). Med gråsparfven lär denna art (pilfinken) stundom para sig och alstra afföda. Sundström i NF 12: 1274 (1888). — särsk. i uttr. Huggormars afföda, om ett ondskefullt, fördärfvadt släkte. I ormar j hugormars affödha. Mat. 23: 33 (NT 1526). Därs. 3: 7, 12: 34. jfr: Helvetes afföda, .. om elaka, ondskefulla menniskor. Dalin 1: 685 (1850); jfr Mat. 23: 15.
b) af människor.
α) (numera föga br. utom i föraktlig bet.) koll. Den nedriga käringen och hennes värdiga afföda. All theres (Adams o. Evas) åffödha .. äre .. dödhenom vndergiffuin. O. Petri Guds ord A 3 b (1528). Idhor afffödha .., idhor barn som effter idher vpkomma. 5 Mos. 29: 22 (Bib. 1541). Thetta är nu Noahs barnas afffödha, vthi theras slechter och folkom. 1 Mos. 10: 32 (Därs.). Trohet emot konungen, dess affödo och riket. RF 1634, § 28. Götherne .. (äro) the Swenskas afföda. Verelius Run. 13 (1675). Jag trodde at det (ordet afföding) exprimerade numerum singularem, afföda åter pluralem och lineam descendentem. Höpken 1: 414 (1771); jfr Dens. 1: 240. Hvad som borde vara er kärast .., er egen afföda. Tegnér 4: 102 (1830). — jfr: Hedningars afgudar, som .. woro hins ondas afföda och handawerck. Swedberg Schibb. 105 (1716). Jätten Ymer och hans afföda. Geijer II. 1: 261 (1825). — bildl.; jfr 3. (Skaldekonstens o. musikens) modersmål, Grekiskan, och des värdiga Dotter voro glömde .. En vild, fattig, barbarisk afföda, den de aflat med Göthiskan, hade intagit deras rum. Kellgren 3: 173 (1781). Goda gerningar äro ingen förkastlig afföda. Geijer I. 7: 177 (1837).
β) (†) om individ: barn, afkomling. Gudh haffuer mich thenna åfffödhona loffuat, j hwilko min slächt skulle förökas. O. Petri 1 Post. 106 a (1528). (Kristus) haffuer most wara eenne quinnos affödha. L. Petri 2 Post. 268 a (1555). Erik Tegel .. Göran Persons afföda. Gustaf III 2: 198 (1788). — jfr: Medborgare .. måste .. med sina affödor dö eller fly bort ifrån sin fosterbygd. Chydenius 117 (1765). — jfr äfv. Ädla dygd, du himlaafföda! Lidner hos Ljunggren Sm. skr. 3: 131 (1775).
2) (†) generation, släktled. (Angoragetterna hafva) redan, vid Alingsås och Gripsholms Ladugård, hunnit öfver sjette affödan. Tuneld 1: 27 (1773). jfr: Afföda .. Génération. Nyström (1794).
3) (†) oeg. o. bildl.: alster, produkt. Låtom oss .. upodla vår Födslojords affödor och håfvor. Tessin Intr. i VetA 1745, s. 11. De flyktige Alcaliske Salten .. kunna .. äfven blifva eldens afföda. Brandt i VetAH 8: 302 (1747). — i andlig bet.: följd. The meningar, som hafva gudlöshet til sin vissa affödo. Rydelius Förn. Föret. § 5 (1718, 1737).
Spoiler title
Spoiler content