publicerad: 1898
AFGRUND a3v~grun2d (a`fgrund Weste), r. l. m. Luk. 8: 31 (NT 1526); Syr. 24: 8 (Bib. 1541) osv. ((†) n. Job 28: 14 (Bib. 1541); L. Petri Sal. ordspr. 8: 24 (1561); Lex. Linc. (1640, under barathrum); Schroderus Comen. § 70 (1647); Linné Præs. i VetA 4 (1739); Lind (1749, jämte m.)); best. -en (utan slutart. i best. anv. (i vers): Dalin Arg. 2: 409 (1734, 1754); Kellgren 1: 175 (1785); Ps. 463: 8 (1819) osv.; i gen. Lucidor Hel. X x 3 a (c. 1670); Dalin Vitt. I. 1: 38 (1744) osv.; jfr skrifsätten: afgrundn Stiernhielm Herc. 298 (1668); afgrund' Creutz 37 (1761). ss. n.: affgrundet Job 28: 14 (Bib. 1541)); pl. -er, sällan -ar (-er Ps. 236: 3 (1695); Kellgren 1: 63 (1786) osv. -ar Rel. cur. 313 (1682); Dalin Vitt. II. 6: 194 (1754); Kellgren 2: 198 (1790), 278 (c. 1790); Dahlgren S. arb. 1: 128 (1828); Blanche Komediant. 38 (1850). ss. n.: affgrunden (pl. best.) L. Petri Sal. ordspr. 8: 24 (1561)).
Ordformer
Etymologi
[fsv. afgrund (jfr fsv. grun, grunder, grund), af mnt. afgrunt, afgrunde, n. o. m.; jfr d. afgrund, r., t. abgrund, m. Se för öfr. Tamm Etym. ordb. I NT 1526 o. Bib. 1541 återgifves gr. ἄβυσσος vanl. gm ifrågavarande ord]
Översikt
Öfversikt af betydelserna. Grundbetydelse (sannolikt) antingen: det, som bär ned ifrån marken; l.: ställe, som har aflägsen botten [jfr t. grund, mark, botten].
A) närmast med afs. på utsträckning: 1) bottenlöst l. omätligt djup; 2) oändlighet, omätlighet.
B) närmast ss. en viss ort långt ned under jorden: 3) underjord, dödsrike, de yttersta straffens ort: a) helvete(t), b) hades, orcus, tartar(en), c) Hels boning; utvecklade ur 3 äro: 4) det onda ss. personlighet; 5) gräslig plåga o. d.; 6) (i ssgr) gräslig o. d.
Anm. Ordets anv., ehuru vidsträckt o. mångskiftande, är dock i allm. inskränkt till den poetisk-retoriska stilen. Denna föredrager i bet. 3 (som utvecklats under stark inverkan af gr.-romerska mönster) vanl. afgrund, ss. varande ett dels mildare, dels mera bildl. uttr., framför synonymerna HELVETE, DÖDSRIKE, UNDERJORD, TARTAR(EN) m. fl. Tvåstafvigheten har mycket befordrat ordets insteg i vers, synnerligast ss. första led i ssgr; afgrunds- har därvid ersatt saknaden af ett från ordet afledt adj. (jfr dock AFGRUNDISK). Af ssgrna hafva blott ngra få, ss. -ANDE, -DJUP, n., -FURSTE, -KVAL, -LIK, adj., -LÅGA, -MAKT, vunnit en viss häfd i språkbruket; de öfriga äro af mera tillfällig natur, hvarför endast ett urval af dem här nedan upptagits. Sin rikaste anv. synes ordet hafva haft under perioden c. 1770— c. 1840; ända till öfvermått begagnades det af Lidner o. Stagnelius. Jfr: (Predikanten) bör .. icke ljunga med afgrunder och slösa med himlar. Ödmann Anv. t. pred. 26 (1807, 1812).
A)
1) djup, som sträcker sig ofantligt långt ned från jordytan l. ned från det ställe, där subjektet befinner sig, så att bottnen tyckes vara oändligt aflägsen l. åtm. icke kunna nås af människans blickar l. mätningsredskap. (Vishetens) ord (äro) diwpare än någhon affgrund. Syr. 24: 39 (Bib. 1541). Barathrum .. Itt botnlöst diup, It affgrund. Lex. Linc. (1640). De fördolda skatter i Jordenes afgrunder. Mörk Ad. 1: 316 (1743). (Vattenminskningen förklaras däraf,) at i hafsbotnen kunna vara hål, hvarigenom vatnet silar sig småningom ned i jordens afgrund. Dalin Hist. 1: 6 (1747). Lavinerna .. nedrullade med tordönsljud .. i afgrunden. Nicander Minnen 1: 193 (1831). — ställdt i motsats till (ofantlig) höjd l. himmelen. The (sjöfarande i stormen) foro vp åt himmelen, och foro nedher j affgrunden. Ps. 107: 26 (Bib. 1541). Må höjd och afgrund skalla / vid våra rösters gny! Kellgren 1: 232 (1782). Ryktbarheten (är) en Ocean hvars böljor vräka emellan afgrunden och skyarna. Leopold 3: 407 (1801, 1816). (Ellida) hoppar, som en bock på fjällen, / öfver afgrund, öfver höjd. Tegnér 1: 62 (1825). — om det omätligt djupa hafvet [jfr t. der abgrund des meeres]. Diwpsens affgrund. Vish. 10: 19 (Bib. 1541). Styren stjernbeströdda tistelstången / mot hafvets afgrund med förtvifladt mod. Tegnér 2: 121 (1811). Hafvet .. / Der härar af lif .. / Fylla omätliga afgrunders famn. Wallin Vitt. 1: 62 (1821). — i uttr. helvetes afgrund [jfr fsv. hälfwitis affgrund, t. abgrund der hölle. Luther]. Nidarst j heluetes affgrund. O. Petri Ed. A 4 b (1539). Syr. 21: 11 (Bib. 1541). Båd' öfwer Himmel och Jord, och Haafs, och Helwetes afgrund. Stiernhielm Cup. 5 (1649). jfr: Lägst i dess (tartarens) afgrunds svalg. Adlerbeth Æn. 155 (1804, 1811). — särsk. med tanke på
a) möjligheten, faran l. sannolikheten af nedstörtande; därigenom ofta: fara, hotande fördärf, förestående undergång. Stå vid l. på l. föras till brädden l. branten af en afgrund l. afgrundens brädd l. brant. Jag ser afgrunden för mig öppen, och jag vördar i min undergång den alrahögsta rättrådigheten. Dalin Vitt. I. 1: 15 (1739). Furste, en afgrund / Gapar under din fot. Stagnelius 1: 7 (1817). Macbeths nära vansinnets afgrund drifna onda samvete. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 123 a; jfr 2 b. — med tanke på verkligt nedstörtande l. uppslukande; äfv.: fördärf, undergång. (I branten) är intet meer håld: den reesande måste / .. ränna til des han störter och stadnar i afgrundn. Stiernhielm Herc. 298 (1668). En afgrund .. / För dygd, för heder och för hopp. Eurén Orth. 2: 40 (1794). närmande sig 3: Stupa i fördömelsens afgrund. Handb. 1811, s. 141. — jfr 2 b.
b) verklig l. skenbar omöjlighet att komma öfver, eg. o. bildl. Fåfängt, Allvise! hvars händer / Skiftat menskjans boningar, / Omgaf du med afgrundar, / Jordens vidtåtspridde länder. Kellgren 2: 278 (c. 1790). Steget från (ungdomsårens) löfte till dess inlösen .. leder öfver afgrunden af mödor .. (och) svikna förhoppningar. Laurén 147 (1877). Mellan Islam och kristendomen gapar en mörk afgrund. Heidenstam End. 257 (1889).
c) omöjligheten att blicka ned till bottnen, det outgrundliga l. hemska i djupet (jfr 2). Alla menniskosjälar ha sina höjder, men de ha äfven sina .. gropar, jag vill ej tala om afgrunder (ty många själar äro för grunda att ha sådana). Bremer Hem. 2: 183 (1839). Stirra ned i denna afgrund af tankar. Lysander Föredr. 11 (1854). Vi ha rätt att känna sorg öfver krafterna, som gingo i qvaf i denna (dvs. Tiberii) själs afgrund. Rydberg Rom. d. 56 (1882).
d) omöjligheten att fylla. Så omöyeligt .., som at vthösa Hafwet, och mätta Affgrunden. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Allt .. sväljde hans glupande mage, / slagtarestånden en skräck, .. en slukande afgrund. Adlerbeth Hor. sat. 127 (1814).
2) i allm. om det, som tänkes sakna slut l. gräns (botten) l. hvars slut tänkes vara oändligt aflägset; omätlighet, oändlighet, gränslöshet, outgrundlighet (jfr 1 c).
a) utan ond bibetydelse.
α) om ngt sinnligt. Lidner 1: 129 (1784). I himlars afgrund gladan sig fördjupar. Stagnelius 1: 268 (1822) [jfr t. der blaue abgrund, die unermessene tiefe des himmels. J. Paul]. Vi foro (på Medelhafvet) fram mellan tvenne afgrunder af Lapis lazuli (dvs. af djupblå färg), en ofvan och en nedanom oss. Ahrenberg Stud. 166 (1878). — närmande sig 1 c. Hvarenda ton en afgrund af musik, / Harmoniskt bottenlös! Atterbom LÖ 1: 177 (1824, 1854). jfr: (De rikaste länder) Had' uti (dvs. för åstadkommandet af) denna drägt sin rika afgrund (dvs. sina outtömliga skatter) öst. Wexionius Vitt. 367 (1682?).
β) om ngt osinnligt [jfr t. der gott .. ein abgrund ewiger liebe. Luther]. Gudh .. är .. en outhtömmande affgrund aff alt gott. P. L. Gothus Underv. 214 (1626). (Guds) godheetz afgrund. Muræus 2: 297 (1648). Vår okunnighet om .. (Skaparens) väsendes omäteliga afgrund. Rydelius Förn. 263 (1725, 1737). O afgrund / Af himlens kärlek! Stagnelius 1: 537 (1821). En väsenlös skugga, som .. sjunker tillbaka i det tomma intets afgrund. Melin Jesu lef. 4: 193 (1851, 1863) [jfr t. im abgrunde des nichts versinken. Kant]. (En) afgrund af varma känslor. Tavaststjerna Marin 128 (1890).
b) med bibetydelse af ryslighet l. ondska (ofta närmande sig 1 a l. 3). En afgrund af laster l. brott l. elände. (Rom,) Tu .. (har) oss .. nider senkt, j tijn falskheetz affgrunde. Ps. 1536, s. 82; jfr Ps. 236: 3 (1695). En afgrund af sorg och förtviflan. Mörk Th. 1: 17 (1749, 1758). I tusen plågors afgrund sänkt. Kellgren 1: 239 (1782). Hvilken afgrund af jemmer och fasa / Är ej de dödligas själ! Stagnelius 1: 390 (c. 1815) [jfr t. dieses jammers abgrund. Klopstock]. Catilinas sammansvärjning låter oss blicka in i en afgrund af förderf. Geijer I. 2: 177 (1836) [jfr t. abgrund des verderbens]. Afgrunder af qval. Almqvist Det går an 7 (1839).
Jfr VÄLLUST-AFGRUND.
B)
3) hemvist för onda (ande-)väsen o. straffort för de fördömda(s själar), eg. tänkt ss. belägen djupt ned i jordens innersta l. under jorden.
a) enl. judisk-kristlig uppfattning, som utvecklats under upptagande af drag, lånade från antika (gr.-romerska) föreställningar: helvete. (Djäflarna) bådho honom ath han icke skulle biudha them ath fara vthi affgrunden. Luk. 8: 31 (NT 1526). En ängel vthaff affgrunden. Upp. 9: 11 (Därs.). (Den onde anden) for .. tilbaka ned i Afgrunden. Dalin Arg. 1: 149 (1733, 1754). — Min Tankar stigen neder / Til Afgrundz Diup, och seen hwad kwal ther är. Lucidor Hel. Xx 3 a (c. 1670); jfr Ps. 465: 11 (1819). Dalin Arg. 2: 409 (1734, 1754). Kyrkoherden .. fördömer i (dvs. till) afgrunden alla kättare. Kellgren hos Ljunggren SVH 1: 404 (1789). Himlen .. / .. straffar orätt dom med afgrunds qval (the pains of hell). Hagberg Shaksp. 3: 56 (1848). — med särsk. framhållande af helvetet ss.
α) ett djup. Lucidor Hel. Xx 3 a (c. 1670). Deras själar .. dvaldes i den djupaste afgrunden. Cronholm Lig. 8 (1839).
β) ett mörkt o. ödsligt ställe. Hörer I mörke Afgrundar, gifver akt I svarta Makter (jfr 4). Dalin Arg. 2: 52 (1734, 1754). jfr: Det högsta mörker må heta afgrundens. Der kan förtviflan sättas. Ödmann Anv. t. pred. 60 (1807, 1812). jfr äfv. AFGRUNDS-MÖRKER, -NATT, -ÖKEN.
γ) omhägnadt o. försedt med port. jfr AFGRUNDS-PORT. jfr äfv.: Nykelen till affgrunden. Upp. 20: 1 (NT 1526).
δ) egande samhällsinrättningar, motsv. de mänskliga. jfr AFGRUNDS-FURSTE, -LAG, -SAMHÄLLE(N), -TRON.
ε) uppfylldt af eld, hvarmed de fördömda plågas. Förr (än vi öfverlämna oss åt danskarna) i en afgrund vill jag brinna! Stagnelius 1: 101 (1813?). Du, som oss frälst .. / Ur dödsens natt och afgrunds brand! Ps. 114: 1 (1819). — särsk. ss. en brinnande (svafvel-)sjö l. flod l. brunn (jfr Upp. 19: 20, 20: 10, 14, 21: 8). Engelen .. wort (dvs. vardt) giffuin nykelen till affgrundens brun, och brunsens röök gick vp såsom vthaff en stoor vgn. Upp. 9: 1 (NT 1526). Dalin Arg. 2: 409 (1734, 1754).
b) underjord(en), dödsrike(t), hades, orcus, tartar(en) (enl. den gr.-romerska mytologien). Ehrenadler 161, 432 (1723). Jag (Egennyttan) svär vid Afgrundens bölljor. Dalin Arg. 1: 286 (1733, 1754). Creutz 37 (1761). Agget lägst i afgrund flytt. Kellgren 1: 175 (1785). Sången beveker Gudarnes bröst i himmel och afgrund. Adlerbeth Hor. sat. 149 (1814). Stagnelius 1: 254 (1822).
c) underjord(en), dödsrike(t), Hels rike (enl. den fornnordiska mytologien). Hell vräktes i afgrunden, dit alla troddes komma, som ej dogo för vapn. Dalin Hist. 1: 128 (1747). Heimdall må stöta i skallande luren, / Att dånet till Gimle, till afgrunden når. Stagnelius 1: 360 (c. 1815).
4) oeg.: det onda ss. personlighet l. (kollektivt) ss. rike; ond makt; jfr 3. Beckman Psalmhist. 309 (cit. fr. 1690). Detta lifvet må man kalla / Blott en kamp mot afgrunds våld. Dalin Vitt. I. 1: 38 (1744?). Af det (Guds lamm) är döden dräpen, / Och afgrunds makt gjord häpen. Ps. 110: 2 (1819). (Slåss) mot himlar och mot afgrundar. Blanche Komediant. 38 (1850). — Anm. I ssgr med bet.: djäfvulsk, demonisk l. (bildl.) om hög grad af ondska l. brottslighet.
5) [jfr 3, särsk. a ε; jfr äfv. fr. enfer, t. hölle] bildl.: förfärligt kval, gräslig plåga (liknande helvetets l. tartarens); i sht om själens lidanden. Hvem släcker den afgrund, som brinner i ditt bröst? Gustaf III 3: 96 (1786). Jag afgrundar lider. Lidner 1: 219 (1788). Mitt hjerta / Af samvetsqval, af ändlös jemmer lider. / .. Ingen pater läser / Min afgrund bort. Stagnelius 1: 205 (1822?). En afgrund / Med spökets blickar till mitt hjerta flöt. Dens. 1: 208. — Anm. I ssgr med bet.: i högsta grad l. förskräckligt kvalfull l. kväljande.
6) bildl., allmännare, obestämdare o. svagare än i 3—5, adjektiviskt (l. adverbiellt) i ssgr: liksom från l. i helvetet (l. underjorden), helvetisk, infernalisk, gräslig, ohygglig, fördärflig (att se, höra, känna osv.). jfr AFGRUNDS-BAND, -BOJA, -BRAND, -BRYGD, -DANS, -DJUR, -DOF, -GAP, -KLIPPA, -KVAL, -LARM, -LÅGA, -SOPPA, -STORM, -SVART, -SYN, -TÖCKEN, -VATTEN, -ÅNGA, -ÖDE.
Ssgr (mest poetiska o. tillfälliga; jfr anm. i artikelns början): (3, 4) AFGRUNDS-ALSTER30~ l. 31~20. Nordenflycht Svea 28 (1746). —
(6) -BAND~2. Blomsterbanden (dvs. den lyckliga kärlekens band) sig förbyta / I fasansvärda afgrundsband. Leopold 2: 47 (1815). —
(3 b) -BLOSS~2, ss. ett af furiernas attribut l. kännetecken. Stagnelius 2: 41 (c. 1815). J. G. Oxenstierna 5: 267 (c. 1817). —
-BRAND~2.
1) (till 3 a ε) At en gång the (fördömda) skull' slippa afgrundz-branden. Ps. 407: 5 (1695); jfr Ps. 463: 5 (1819).
(3 a ε) -BRUNN. (†) J. G. Hallman 143 (c. 1756). —
(6) -BRYGD~2, om farliga läkedrycker. Med våra afgrundsbrygder (mit höllischen latwergen). Rydberg Faust 52 (1878). —
-BRÄDD~2.
-DANS~2.
-DJUP~2, n.
1) (till 1) Fästets högd och Afgrunds djupet skälfver. Dalin Vitt. I. 1: 122 (1752). Atterbom LÖ 1: 37 (1824, 1854). Helfvets afgrundsdjup. Hagberg Shaksp. 10: 415 (1850). särsk. (till a) Lidner 1: 282 (1786). Tegnér 1: 297 (1804). Stagnelius 1: 524 (1821). (till c) Ögats hissnande blick i afgrunds-djupen förvillas. Adlerbeth Æn. 205 (1804, 1811).
3) (till 3) Jag i ett afgrundsdjup mig skulle lycklig kalla, / Om ingen dödlig fans olycklig mer än jag. Lidner 1: 107 (1783). Ps. 454: 5 (1819).
-DJUP~2, adj.
1) (till 1) De afgrundsdjupa haf, de himmelshöga berg. Franzén Skald. 4: 31 (1810, 1832). särsk. (till a) Atterbom LÖ 1: 33 (1824, 1854).
2) (till 2). särsk. (till a) De afgrundsdjupa romartankar, / der Tacitus i stormen fäller ankar. Tegnér 2: 518 (1839). Thomander Pred. 2: 184 (1849). (till b) Vansinnets afgrundsdjupa hemligheter. Geijer II. 3: 207 (1834). Hwasser Sm. skr. 1: 426 (1835).
(3, 6) -DJUR~2. vidunderlig djurfigur, (i medeltidsornamentik) symboliserande det onda. Brunius Metr. 54 (1836, 1854). Dens. Sk. k. 470 (1850). —
(3 b, 5) -DOLK~2, ss. ett af furiernas attribut l. kännetecken. Stagnelius 1: 420 (1821?). i pl. om svartsjukans själfplågerier. Runeberg 2: 189 (1830). —
-ELD~2.
1) (till 3 a ε) Bellman 6: 10 (1787). (Jesus) släckte / Afgrundseldens svåra glöd. Ps. 111: 1 (1819).
2) (till 3 b, 6; jfr -BLOSS) (Gustaf Adolfs) hand ej hämdens fackla sträcker, / Dess afgrundseld som allt förtär / I glömskans flod Han evigt släcker. J. G. Oxenstierna 1: 221 (1783).
(3 b) -FACKLA~20. jfr -BLOSS. Creutz 35 (1761). Tvedrägten .. med afgrundsfacklan i hand. Geijer I. 7: 9 (1817). —
-FLOD~2.
2) (till 3 b) Flegeton .. med de tre öfriga afgrundsfloderna, Acheron, Styx och Cocytus. Böttiger i SAH 50: 282 (1874). —
(3, 4) -FOSTER~20. Parti-anda, du styggaste afgrunds-foster, .. Du upstiger från helfvetet. Dalin Arg. 2: 93 (1734, 1754). Laster äro .. afgrundsfoster. Chydenius 402 (1779). Wisén Oden 66, 108 (1873). —
-GAP~2.
1) (till 1) Stiernstolpe DQ 3: 250 (1818). I tviflens natt .. / Din (dvs. Guds) hand mig öfver afgrundsgapen för. Valerius 1: 3 (1850).
2) (till 6) Wallin Vitt. 2: 282 (1807). om kanoner: Då slockna alla afgrundsgapen. Tegnér 1: 175 (1822). —
(4) -GLAF~2. Sjelfva afgrundsglafven / Ej öfver dig (Kristus) förmått. Stagnelius 2: 252 (c. 1815?). —
-GLÖD~2.
(3 a, 4) -HOP~2. Af kamp med kött och blod och afgrunds-hopen trötter. Dalin Vitt. I. 3: 34 (1736). —
-HUND~2.
1) (till 3 a) om djäfvulen. Lybecker 110 (c. 1715). Dalin Vitt. I. 3: 28 (1735). Rydberg Frib. 66 (1857, 1866).
(4) -HVISKNING~20. Stagnelius 1: 233 (1822?). —
(3 a, 4) -HÄR~2. I sömn Guds änglar vagga dygdens barn, / Men afgrundshären med de onda vakar. Stagnelius 1: 439 (1821?). Wallin 2 Pred. 3: 80 (1826). —
(6; jfr 1) -KLIPPA~20. Någon vild och tvärbrant afgrundsklippa (a ragged fearful-hanging rock). Hagberg Shaksp. 2: 142 (1847). —
(4) -KLO~2. Undan afgrundsklornas stämpel / Gifves blott ett aflatsbref. Strandberg 2: 122 (c. 1849). —
(4) -KONST~2. Du nämner mig en hexa, skyller mig / för afgrundskonster. Nicander S. arb. 2: 519 (1836). —
-KVAL~2.
1) (till 3 a) Rike mannen .. väntar till sig i afgrundsqvalen sina fem lika syndiga bröder. Wallin 1 Pred. 2: 266 (1839).
(3 a δ) -LAG~2. Är afgrundslagen så till kraft försvunnen? / .. då på er stig, / Fördömde, j upp till min boning (i skärselden) hunnen? Lovén Dante 2: 4 (1857). —
(3 a) -LEJON~20. om djäfvulen (enl. 1 Pet. 5: 8). Hagberg Pred. 2: 49 (1819). ss. framställd i bildande konst (jfr -DJUR). Brunius Metr. 539 (1854). —
-LIK~2, adj. infernalisk.
2) (till 4) Afgrundslika lögn! Runeberg 2: 150 (1830). Afgrundslikt grin. Zeipel Set. 2: 198 (1847). —
-LÅGA~20.
4) (till 6) Rasa då, du verldens plåga (kriget), / Och ur munnar af Metall / Spruta ut din afgrunds-låga! Dalin Vitt. I. 2: 30 (1741). Fjärd och sund / spegla blott afgrundslågor. Tegnér 1: 90 (1825). —
(4) -LÅN~2. Qvickhet är et Afgrundslån, / Som sjelfva Belzebub oss sänder. Kellgren 2: 161 (c. 1790). —
(4) -LÖJE~20. Lidner 1: 92 (1784). Hämnden .. ler med afgrundslöje, när det måttade slaget drabbar. Wallin 2 Pred. 2: 204 (1829). —
-MAKT~2.
(3 a) -NÖD~2. Tu (Kristus) .. gick i döden, / At ewigt frälsa mig ur afgrunds nöden. Lybecker 96 (c. 1715). —
-PORT~2.
1) (till 3 a γ) Arnell Sjöfr. 101 (1829). (Du) vaktar afgrundsporten (the gate of hell). Hagberg Shaksp. 10: 386 (1850).
-RAND~2.
(3 a δ) -SAMHÄLLE(N)~020. (I Svedenborgs andevärld) sluta sig de onda (människorna) samman till afgrundssamhällen. NF 6: 1009 (1882). —
(4) -SMITTA~20, om synden. Stagnelius 1: 210 (1822?). —
-SVALG~2.
1) (till 1) Rydberg Faust 213 (1878; om bråddjup på Blocksberg). särsk. (till a) Lidner 1: 317 (1791). Franzén Pred. 2: 196 (1842). (till b) Melin Jesu lef. 3: 199 (1849, 1860). (till c) Lysander Skr. 68 (1855). (till d) Stiernstolpe DQ 2: 319 (1818).
(6) -SYN~2. O afgrundssyn! / .. Med dolken nyss sitt bröst hon genomborrat. Stagnelius 1: 451 (1821?). —
-TANKE~20.
(3 b) -TÄND~2. Det grymma raserit (skakar) sitt afgrundstända bloss. Stagnelius 1: 113 (1813?); jfr -BLOSS. —
-ÖDE~20, n.
Spoiler title
Spoiler content