SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFUNDSJUK a3vund~ʃɯ2k l. 31~, hvard. äfv. a3vun~ (a`fundsjuk Weste), adj. -are; -T, adv.
Ordformer
(affwunsiuk J. Matthiæ 1: 309 a (1658))
Etymologi
[fsv. afundsiuker; jfr isl. ǫfundsjúkr, nor. ovundsjuk, d. avindsyg; jfr äfv. t. neidsüchtig, eifersüchtig]
eg.: sjukligt behäftad med l. plågad af afund l. missunnsamhet.
1) till AFUND 1.
a) som känner l. hyser afund. War icke affwundsiuk öfwer tin Nästas Wälfärd. J. Matthiæ 1: 313 a (1658). Gudarne sielfva blefvo afvundsiuke på desse Herdar, hvilkas lefverne syntes dem liufligare än all deras egen .. ähra. Ehrenadler 64 (1723). Den Afvundsiuke. Dalin (1738, titel på en komedi). Med afvundsiuka hiertan. Nordberg 1: 528 (1740). Just detta, att du jemför dig med andra, som du tycker hafva allting bättre än du, bevisar, att du är icke blott oförnöjd, utan ock afundsjuk. Franzén Pred. 3: 112 (1843). Vara a(fundsjuk) på sin medtäflare för hans framgång. Dalin (1850). Cavallin (1875).
b) (föga br.) som har böjelse för afund, afundsam. Dalin (1850).
2) till AFUND 3: missunnsamt l. svartsjukt rädd l. mån l. aktsam (om ngn l. ngt); missunnsam (med afs. på ngn l. ngt).
a) i eg. bet. Sådana affwunsiuka Menniskior woro Juderna, som affwunte (dvs. missunnade) Hedningarna theres Vmwändelse. J. Matthiæ 1: 309 a (1658). Affwundsiuker som Hunden på Höö (dvs. då han ligger på en hötapp o. hindrar andra att röra den, ehuru han icke själf kan äta däraf). Grubb 9 (1665); jfr Runius Dud. 2: 78 (c. 1710); SAOB (1870). Mången äkta maka älskar icke sin maka, men är ändå jaloux på honom, eller är afundsjuk om honom såsom om ett bohag eller annan tillhörighet, hvilken man utan att sjelf begagna den ändå ej vill låta komma i främmande händer. Törneros Bref 2: 130 (1826). (Englands) folk. mest af alla i verlden afundsjukt om sina fri- och rättigheter. Ekelund N. hist. 1: 110 (1833, 1839). Demonbesvärjelser, rätt fullgjorda, i afsikt att .. göra de af .. (djäflarna) afundsjukt vaktade skatterna nyttiga för de kristtrogne ..(,) äro lofvärda. Rydberg Vap. 259 (1891).
b) oeg. om sådant, som hindrar en att förnimma l. utföra ngt; jfr AFUNDSAM 2. Det hade varit emot .. (den store samfundsmästarens) helighet, att öppna menniskoslägtet vägen till .. lycka .. genom några afundsjuka författningar utom staten eller inom honom. Chydenius 140 (1765). Ingen afundsjuk shawl hade ännu blifvit påtagen. Cederborgh UvT 1: 67 (1809). Almqvist Det går an 3 (1839). Gråa murar .. / Tycktes afundsjukt omgärda / En oas. Wennerberg 1: 200 (1881). Anholm Gog 339 (1895).
Spoiler title
Spoiler content