publicerad: 1898
ANFÄKTA an3~fäk2ta, äfv. (särsk. i bet. I 5) 040 (anfä´kta Weste, anfä´kkta Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, G. I:s reg. 3: 142 (1526), P. Erici 2: 47 a (1582)), -ANDE (äfv. i refl. bet.; se under II 1), -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (Förspr. t. Obad. (Bib. 1541), Rydelius Förn. 262 (1721, 1737), Oelreich 432 (1755) m. fl.).
Etymologi
[jfr fsv. anfäktan, anfäkt(n)ing; af mnt. anvechten, t. anfechten; jfr d. anfægte samt AN, adv. II 1 b, o. FÄKTA, äfvensom lat. impugnare. Det från t. lånade AN- har i ordet anknutits till AN-, prefix2, ss. synes af formen andt-, fsv. and- (se ANFÄKTING)]
I. tr.
1) [jfr fsv. anfäktan, anfäktning, ä. d. anfægte, mnt. anvechten, holl. aanvechten, ä. t. anfechten] (†) om verklig(t) strid l. krig: anfalla, angripa, strida emot, hemsöka med krig l. fientligheter, bekriga; jfr ANFÄKTING 1, ANFÄKTNING I 1. G. I:s reg. 4: 360 (1527). Konung Christierns barn .. (hafva) sig .. föresatt .. ath anfechte och fientwiss öffuerfalle tesse riker. Därs. 14: 210 (1542). När .. krigsfarlighet (är för handen), så att man befruchter (dvs. befarar), att slotthen .. (eller) fästerne schole blifve anfechtede. RA 2: 23 (1558?). Gustaf II Adolf 5 (c. 1620). Gudh hafwer .. vthj wåre hender gifwit wår fiendes aldrebäste wilkor och lägenheet, hwar igenom han .. Oss .. anfächte och befeigda hafuer kunet. RARP 1: 35 (1627). Vårt beträngde, af månge och mäktige fiender anfäktade Rike. 2 RARP I. 1: 58 (1719). Gamla Holmgårdska Riket .. var .. sönderdelt af invärtes trätor och anfäktadt af Tartarerne. Dalin Hist. 2: 184 (1750). jfr: Han anfäktar hånom med krig, Lacessit eum bello. Schultze Ordb. 1110 (c. 1755). — Anm. I ex. från 1719 o. 1750 har ordet möjl. närmat sig l. anslutit sig till bet. 2.
2) [jfr holl. aanvechten, t. krankheit, sorge, kummer ficht ihn an] (numera mindre br. utom i bet. a α samt i mer l. mindre skämtsam anv.) hemsöka, (hårdt) ansätta, antasta, angripa, (häftigt) oroa, ofreda, plåga, besvära; jfr ANFÄKTELSE I 1, ANFÄKTNING I 2.
Anm. I ä. tid, då bet. 1 ännu fortlefde, torde 2 samt 3 o. 4 ej alltid hafva varit bestämdt skilda från densamma; vissa under 2—4 upptagna fall kunna fattas ss. en mer l. mindre medvetet bildl. anv. af 1.
a) med personsubj. Waldenserne .. (blifva) af Hertigen i Savoyen för Religionen skull .. anfächtade. Hiärne Anl. 249 (1706). Frihetens anfäktare och förstärare. Oelreich 432 (1755). Om ni anfäcktad blef af en fiendtlig skara. Lannerstierna Äfventyr. 9 (1790); jfr 1. Tagen i flanken .. och hårdt anfäktad i fronten, / Miste han (dvs. fursten) folk, men slog sig igenom. Runeberg 1: 325 (1841); jfr 1. Har han (dvs. patronen) .. icke anfäktat dig, .. velat bitas, slåss, klösas? Dens. E. skr. 2: 92 (c. 1850). Han kan icke taga ett steg på gatan, utan att a(nfäkta)s af någon björn (dvs. fordringsegare). Dalin (1850). De (dvs. forbönderna) .. anfäktade alla mötande med otidigheter och hot. Scholander I. 2: 125 (1881). (Magnus Eriksson) utfärdade .. ett skyddsbref för ärkebiskopen .. och hans kyrka, för den händelse de skulle anfäktas på grund af den nu gjorda hyllningen. E. Hildebrand Statsförf. 88 (1896). — särsk.
α) [jfr t. anfechten] om anfall af ond andemakt; numera vanl. fattadt i anslutning till 3. Så snart Christus kom j öknena, war dieffuulen til werka medh honom, anfechtade, qualde och plågade honom. L. Petri 1 Post. V 4 b (1555). Kyrkol. 17: 9 (1686). Då .. diefvulen .. får anfäkta henne (dvs. själen) med sina glödande skott. Nohrborg 474 (c. 1765). Äfven de trogne .. anfäktas icke blott af onda menniskor, utan ock af djefvulen. Franzén Pred. 4: 49 (1844). Emedan han (dvs. den orene anden) länge hade anfäktat honom (dvs. den besatte). Luk. 8: 29 (öfv. 1883). — oeg. Jag kände mig anfäktad af girighetens demon. SvT 1851, nr 9, s. 3.
β) [möjl. påverkadt af II 1] (hvard. o. skämt.) häftigt bearbeta. Ingen ”sprattlegubbe” .. kunde vara ledigare i sina ben än .. (organisten), när han gaf sig till att anfäkta pedalen med tåspetsarna. Sällberg Långvedsbr. 5 (1894).
b) med subj., som betecknar ngt besvärligt l. farligt, plågor, sjukdom, svårighet o. d. Äre samme Niwrer anfechtadhe aff mykin heta. B. Olavi 74 a (1578). Wäl seendes difficulteterne (dvs. svårigheterna) som eder anfechta. A. Oxenstierna Bref 4: 281 (1646). Feltherren ähr mykedt swag, och anfechtades j förgåår aff dödhen. Därs. 377 (1647). Hafsens Böllior blå anfäckta (skeppets) Boord och Stamm. S. Columbus Vitt. 38 (1674). De (dvs. myggorna) .. anfäktade mina armar. Stiernstolpe Arndt 4: 12 (1808). Att anfäktas af denna passion (dvs. ärelystnaden). Palmær 126 (1848); jfr 3. Han började anfäktas af tvifvel på kristna lärans sanning. Rydberg Ath. 421 (1859, 1866); jfr 3. Så långa färder skulle hårdt anfäkta tillgångarne. Scholander I. 2: 86 (1881). Rätt mycket anfäktad af sjösjuka. Anholm Gog 8 (1895). — särsk.
α) [jfr t. was ficht ihn an] (föga br.) gå åt l. komma åt (ngn). Jag vet icke hvad som anfäktar honom i dag: nescio quid sibi velit, .. unde illi hæc perversitas. Lindfors (1815). Hvad anfäktar dig? quid vis? quid æstuas? Därs.
β) (†) bekomma l. röra (ngn). Thet anfäktar mig icke. Lind (1749). — särsk. [efter t. sich etwas nicht anfechten lassen] i uttr. icke låta ngt anfäkta sig, äfv. icke anfäktas af ngt, icke låta ngt bekomma sig l. skrämma sig l. gå sig till sinnes, icke taga sig ngt nära, icke bry sig (mycket) om ngt. Thetta haffuer then .. manhafftige Krijgzhielten .. intet achtat eller lätit sigh anfächta. Petreius Beskr. 1: 58 (1614). Anfechtens icke vthaff Myckenheten (dvs. fiendens stora mängd). Schroderus Liv. 162 (1626). Lät vara, at verlden försmäder och fördömer dig .., det behöfver du icke låta anfägta dig. Borg Luth. 2: 336 (1753).
3) relig. hemsöka (ngn, i sht en gudfruktig människa) med själsstrider l. själsvånda (ss. tvifvel om nådastånd, frestelser, samvetskval); häftigt oroa; i ä. tid sannol. närmare anslutande sig till 2 (jfr anm. till denna bet.); i sht i p. pf.: hemsökt af själanöd; jfr 2 a α samt ANFÄKTELSE I 2, ANFÄKTING 2, ANFÄKTNING I 3. Alt thet som oss för wåra synder skul quäl och anfechtar. Handb. 1541, s. G 4 a. När Predikanten kommer til en sådan anfächtad och blödig menniskia. Handb. 1693, s. 152. The synder .. som .. anfäkta samwetet. Svebilius Cat. 16 (1744). The som hafwa stora Samwetz beswär eller äro bedröfwade och anfäktade. Därs. 18. Anfäktade och af andelig nöd plågade siälar. Nohrborg 512 (c. 1765). Hjälp och hugsvala alla .. anfäktade ..! Handb. 1894, s. 25. jfr: Psalmen .. afmålar .. the andeligen anfäktades tilstånd. Rönigk Fres. 129 (1753).
4) [jfr t. ein testament anfechten] i fråga om tal l. skrift: angripa l. bestrida l. förneka (ngts riktighet osv.) l. riktigheten l. pålitligheten l. lämpligheten l. berättigandet af (ngt); bekämpa, antasta, klandra, hårdt bedöma, omildt kritisera; jfr anm. till 2. Medhan hon (dvs. denna skrift) .. aff dieffuulen och hans lemmar .. anfectat och bestrijdd warit haffuer. Falck Underv. 132 a (1558); jfr 2 a α. Barn skola döpas .., Hwilken Christelig Stadga, the galne widder döpare nu anfecta. L. Petri Kyrkoord. Föret. 4 b (1571). At vilja anfäkta pålitligheten af det erfarenheten lär. Boëthius Kant 141 (1797). En Psalmbok, som än i dag förfäktas eller — anfäktas. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 372 (1847). (Taflor), hvilkas signaturer .. hittills icke anfäktats. G. Göthe i Ny sv. tidskr. 1880, s. 493. Att själfva den romerska läran i åtskilliga punkter anfäktades. Rydberg. Vap. 84 (1891). jfr: Akademien, så länge anfäktad, borde vara litet försigtigare vid sina val. Tegnér 5: 175 (1819).
5) [utveckladt ur 2 a α] i svordomar; eg. med personobj.; jfr ANAMMA 7 b. Hin håle anfäkte allt sqvaller och pack! J. Wallenberg 38 (c. 1765). F—n anfägta mig! Lidner Sen. skr. 78 (c. 1785). Hin a(nfäkta)! Dalin (1850). Fan anfäkte honom. Ahlman (1872). — [jfr ANAMMA, BESITTA] med (eufemistiskt) utelämnadt subj. i formen anfäkta. Anfäkta er kärngar. J. Wallenberg 38 (c. 1765). Anfäkta sådana anstalter! Kexél 1: 96 (1788). Anfäkta honom! Que le diable l'emporte! Nordforss (1805). Anfäkta det. Lidforss DQ 1: 33 (1888). — utan subj. o. obj. Almqvist (1842). A(n-fäkta), hvad det är kallt! Dalin (1850). Nå så anfäkta och regera! Lidforss DQ 1: 385 (1890).
1) [sannol. påverkadt af FÄKTA i bet. göra häftiga rörelser l. anstränga sig] (numera bl. hvard.) göra häftiga o. besynnerliga rörelser o. åtbörder (o. miner osv.), gestikulera häftigt, fäkta med armar (o. ben), åbäka sig. Lät oss se åt, hvad man gör der borta: Man anfäktar sig: något ovanligt (synes försiggå). Dalin Arg. 2: 376 (1734, 1754); jfr 2. De (dvs. vederdöparna) .. hofvo (dvs. hofverade) och anfäktade sig, samt skriade, at de drefvos omedelbarligen af den Helge Ande. Celsius G. I:s hist. 263 (1746, 1792). Anfäckta sig .. Gesticulari. Gestibus effuse agere. Sahlstedt (1773). Hur han anfäktar sig! än för sitt bröst sig slår, / Än grinar han, än ler, än tar ett skutt, än står. Lidner 2: 74 (c. 1790). Leopold 1: 285 (1808, 1814). Sitter icke der nu åter en trast och anfäktar sig med halsen, för att häfva ur sig några Mozartska kompositioner? C. F. Dahlgren S. arb. 3: 189 (1824). Nej, se hur de guppa och hoppa och anfäkta sig. Bremer Hem. 1: 258 (1839). Anfäkta sig, åbäka sig, skepa sig. grina, väsnas, hafva tillgjorda åtbörder. Almqvist (1842). Hagberg Shaksp. 1: 352 (1847; om dåliga skådespelare). Anholm Gog 226 (1895). jfr: Gulhandskarne i alla loger storma, / det är ett stampande och ett anfäktande! Sturzen-Becker 5: 26 (1862). jfr äfv.: A(nfäkta) sig, .. Hafva åtbörder som en besatt. Dalin (1850). — jfr AFFEKTERA 3.
2) (hvard.) (i sht gm besynnerligt l. tillgjordt beteende) visa sig upprörd (öfver ngt); beskärma sig. (Medlemmar af mösspartiet), som grufveligen anfäcktade sig öfver skriften. Tilas i HSH 16: 263 (1769). Huru än pryderiet må anfäkta sig, är det i paradisdräkten Vår Herre sänder de anländande själarna till oss. Rydberg Nakenh. 8 (1895).
3) [sannol. påverkadt af I 5] (hvard., föga br.) i uttr. anfäkta sig på, (under häftiga gester o. d.) bedyra l. svärja l. förbanna sig på. Han svurit derpå och sig dyrt anfäktat. Braun Dikt. 1: 11 (1837). Han svor och a(nfäkta)de sig på, att det var sant. Dalin (1850).
III. (†) ANFÄKTAS ss. dep.: fäkta, möda sig, bråka (jfr II 1 samt I 2 b β). Et Bi .. tiltalade .. en med et väldigt barr sysselsatt myra: Hör, du Jord-kräk! hvi anfäktas du så, och omakar dig? Tessin Bref 2: 142 (1754).
Spoiler title
Spoiler content