SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANNÄMLIG, adj.
Ordformer
(ahn- RP 1: 231 (1629). annehmlig Hiärne Surbr. 37 (1680), Beijer Vitt. 387 (c. 1685). annemblig A. Oxenstierna Bref 4: 560 (1649))
Etymologi
[efter t. annehmlich, af annehmen (se ANAMMA); jfr ä. d. annemlig, holl. aannemelijk; jfr äfv. sv. dial. annämli (Rietz) samt TACK-NÄMLIG]
— jfr föreg. samt ANAMMELIG.
1) [jfr t. eine annehmliche bedingung, holl. een aannemelijk aanbod] (†) antaglig, acceptabel; jfr ANGENÄM 1 c. RP 1: 231 (1629). (Om) desse conditioner eij vore annämlige, så vore inge andre att erhålla. Därs. 4: 149 (1634). — som passar för, lämplig. En rätt Purgation, som är Naturen annehmlig och ens Constitution tiänligh. Hiärne Surbr. 37 (1680).
2) (†) välkommen, välbehaglig; jfr ANGENÄM 1. Annämlig är hans (dvs. Apollos) Ankomst; / Han gör mig (dvs. Diana) mycken nögd (dvs. nöje). Stiernhielm Cup. A 4 a (1649, 1668). — begärlig, eftersökt, omtyckt. Tobaket är .. af en owahne .. wordet vthi Wårt Rijke så gement (dvs. allmänt) och annemligt, som thet nu hålles. Stiernman Com. 3: 106 (1662).
3) [jfr t. eine annehmliche gesellschaft] (†) angenäm (se d. o. 3), ljuf, nöjsam. Om thet än ingen Nytta hade, .. så woro doch blotta Beskodningen i sigh sielf ädel och annämlig. Stiernhielm Arch. C 2 a (1644). Beijer Vitt. 387 (c. 1685).
Spoiler title
Spoiler content