SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANTINOM an1tinå4m, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Möjl. har singularformen till ordet, hvilket är uppvisadt bl. i pl., i ä. tid varit antinomer.
Etymologi
[jfr t. antinomer, af mlat. antinomi (pl.), de ”lagfientlige”, anhängare af en viss antinomistisk sekt, af gr. ἀντί (se ANTI-, prefix2 5) o. νόμος, lag; jfr följ. samt AGRONOM, AUTONOM, EKONOM m. fl.]
(numera föga br.) teol. = ANTINOMIST. P. J. Gothus 2 Pred. G 7 b (1601). Borg Luth. 1: Föret. 58 (1753). Möller Kyrkoh. 316 (1774). Ehrenborg Meurer Luther 656 (1883).
Spoiler title
Spoiler content