publicerad: 1901
ARIA a4ria, stundom 302 (a´ria Weste, ária Dalin; ària Almqvist), r. l. f.; best. -an ((†) -en SP 1779, s. 26); pl. -or (Dalin (1850), Mankell Mus. hist. 2: 49 (1864), (Schück o.) Warburg Litt.-hist. 2: 304 (1896)) l. -er (Tessin Bref 1: 125 (1752), Dalin Vitt. 5: 504 (c. 1753), Weste (1807), Geijer I. 3: 54 (1810), Almqvist (1842), Norman Mus. upps. 51 (1882)).
Etymologi
[jfr d. o. t. arie, holl. o. eng. aria, af it. aria, luft, utseende, aria, af lat. aërea, fem. af aëreus, adj. till aër, luft (se AERO-) l. af lat. aëra, ack. sg., i senlat. äfv. nom. o. ack. pl., till aër; jfr äfv. ARIETTA samt ÄR; se för öfr. Vries, Murray samt Darmesteter (under air) o. G. Paris i Journal des savants 1890, s. 678]
tonk.
1) vanl. i större komposition (kantat, opera, oratorium) ingående, af instrumentalmusik beledsagad (längre) solosång af lyriskt innehåll, numera af växlande, förr af mera strängt bestämd form; äfv. om bl. melodien l. texten till sådan sång. PT 1758, nr 62, s. 4. Geijer I. 3: 54 (1810). Gluck införde .. den deklamatoriska arian ..; i den konserterande arian (ej att förvexla med konsertarian) deltager äfven ett obligat sträng- eller blåsinstrument (soloinstrument, ej blott accompagnerande). Bauck Mus. real-lex. (1871). Alessandro Scarlatti .. skilde arian bestämdt från recitativet och gaf densamma den bekanta formen, 2 delar och ett da capo. Möller Lärob. i mus. 43 (1880). Namnet aria, som förr betydde en noga bestämd form, användes numera vanligen för alla i en opera förekommande solostycken af mer eller mindre liedartadt innehåll och afslutad form. Wegelius Musikl. 2: 165 (1889). jfr: I en Opera kallar man alla de stycken arier, som spelas och sjungas i riktig takt mellan Recitativerne; .. Men detta allmänna begrep af ordet Aria eller Air börjar nu likväl alt mindre och mindre at nyttjas. Man förstår häldst dermed et stycke för blott en sångstämma med des ackompagnemang. Envallsson Mus. lex. (1802). — jfr BARYTON-, BAS-, BRAVUR-, KOLORATUR-, KONSERT-, KYRKO-, OPERA-, PARLANDO-, SÅNG-ARIA m. fl.
Anm. Stundom (i sht i ngt ä. tid) förekomma de från it. lånade förb. aria bravura = BRAVUR-ARIA o. aria parlante = PARLANDO-ARIA. Och du, Tornväktare, som plär i tornet lura / En aria bravura, / Stryk an så delikat, / Kamrat! Bellman 6: 213 (1787). Aria parlante .. är en aria, i hvilken .. talet är herrskande, likväl med iakttagande af tacten. Drake Gollmick Terminol. 117 (1842).
2) (fordom) för utförande på ett ensamt instrument (l. på soloinstrument med ackompanjemang) afsedt musikstycke, till karaktären liknande den sjungna arian o. förekommande dels ss. själfständigt stycke, dels ss. del af den gamla sviten l. sonaten. En Lut-spelare .. kom hit med sit Stränge-spel, och ville ändteligen slå några Arier för mig. Tessin Bref 1: 125 (1752); jfr 1. Spela någon vacker aria. Mannerhjerta Fayolle Violinens urspr. 26 (1811); jfr 1. — jfr SPEL-ARIA.
B: ARIE-MANER, -STIL, se A.
Spoiler title
Spoiler content