publicerad: 1902
ARTIGHET a3rtig~he2t (a`rtighet Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara artig. — särsk.
1) (†) motsv. ARTIG 2: höfviskhet, belefvenhet o. d. Ett skarpsinnigt skämt .. vtmärcker intet mindre en Menniskias artighet och skicklighet, än andra Handlingar. Ehrenström Complimentbok 8 (1741); jfr 3. — konkret(are), om yttring af god ton o. d.: fin sed, fint maner, bevis på belefvenhet o. d. Visse laster gifvas i verlden, .. hvilka dageligen opåtalde öfvas, hvilka räknas ibland artigheter. Tessin Bref 2: 136 (1754). Stockholm har samma egenskaper, som alla stora städer, artigheter kunna ther bättre läras än vid Academier. Höpken 1: 4 (1767). jfr VANARTIGHET. — iron. närmande sig bet.: påhitt, (i pl.) ”konster”. Ibland andra artigheter, som en del af våre unge Herrar föra hem från utrikes orter, är ock intet den minsta, at de vilja reformera Fruentimret. Dalin Arg. 1: 265 (1733, 1754). Jo, jag kan tro: I gamle dagar förstod man sig mycket på sådana artigheter. Nej, jag svär vid Styx, at Hvisk-Leken är en ny artighet. Därs. 2: 135 (1734, 1754).
2) (†) motsv. ARTIG 3: angenämt väsen, behag, älskvärdhet. Hon behagade, utan at hon trodde sig hafva behagat. Artigheten förträdde hos henne skönhetens ställe. Ågren Gell. 71 (1757). Artighet, .. ein angenehmes, feines, einnehmendes Wesen. Möller (1790, 1807).
3) (†) motsv. ARTIG 5: kvickhet, fyndighet, skarpsinnighet o. d.; äfv. konkret. Hwem aff Poëterne finnes medh större Artigheet och Inventioner än Homerus? Sparrman Sund. sp. 21 (1642). Artighet .. i tal, infällen: gratia; lepor; facetiæ; argutiæ. Lindfors (1815).
4) (†) motsv. ARTIG 6: smakfullhet, prydlighet, behag o. d. Däremot bära andra slätare kläder uti hvilka likväl finnes en sådan artighet, som öfverträffar de andras magnificence. Celsius Almanach 1729, s. A 16 a. Kroppsens artighet. Lind (1749). — konkretare. Denne Prachten kallas en Nätthet och Artighet, konsters fulkomlighet. Ehrenadler Tel. 907 (1723; fr. Ce luxe s'appelle bon goût).
5) motsv. ARTIG 7: höflighet, uppmärksamhet o. förbindlighet i sättet att vara (mot andra); jfr OARTIGHET. Han är själfva artigheten (l. artigheten själf). Vi få väl göra det för artighetens skull. Lidbeck Anm. 311 (1798). Artigheten fordrar, att en herre, som (vid ett kalas) sitter bredvid en dam, spar henne den mödan att .. sjelf räcka sig efter allt hvad hon behöfver. Handb. om d. goda tonen 85 (1827). Han emottog oss med den mest förekommande artighet. Beskow Vandr. 1: 85 (1833). Majoren hade .. varit outtröttlig i sin artighet som värd. Knorring Kusin. 2: 85 (1834). Artighet är ett uppförande, som söker att behaga och förbinda. Man kan vara höflig, utan att äga belefvenhet, eller bemöda sig om artighet. Enberg Sv. spr. 339 (1836). Fastän gammal skolkamrat mottogs man af den tjugofyraårige misantropen med en konventionel artighet, blandad med misstroende och ovilja. Strindberg I vårbrytn. 1: 119 (1877, 1881). Med en oefterhärmlig åtbörd af den förbindligaste artighet bjöd han bröderna armen. Heidenstam Vandr. 2 (1888). Vi höllo på att äta oss alldeles sjuka af idel artighet. Kr. läns tidn. 1897, nr 127, s. 4. — särsk.
a) i förb. hafva den artigheten att, vara nog artig att (göra ngt). Almqvist A. May 18 (1838). Ett Transport-fartyg .. föll i Ryssarnes händer ... Amiral Greigh hade den artigheten att frigifva besättningen. Gyllengranat Sv:s sjökr. 2: 211 (1840). De Geer Minnen 1: 93 (1846, 1892).
b) konkret, om ord l. handling hvarigenom ifrågavarande egenskap kommer till uttryck. Utbyta artigheter med någon; jfr β. Och din tröga ägta vän / Skall ej mer din högtid (dvs. födelsedag) prisa, / Men en artighet dig visa / Dermed, att han glömmer den. Lenngren 151 (1792). Den rätta gentlemannen behandlar icke tjenstflickan med grofhet, på samma gång som han slösar de finaste artigheter på hennes fru eller fröken. B. E. Malmström 7: 402 (1845); jfr β. Nyblom M. Twain 1: 32 (1873). — särsk. i förb.
α) (numera föga br.) göra ngn en artighet, visa ngn en uppmärksamhet. Deleen Fabell. 1: 329 (1831). Han gjorde mig en stor artighet, då han gaf mig detta minne af sig. Dalin (1850).
β) säga ngn en artighet l. (tomma) artigheter: komplimang(er). I hvad för en verld har hon lefvat, som strax vill ta efter bokstafven den minsta artighet man säger henne. Ristell Visit-t. 16 (1787). Min fästman sade mig många fadda artigheter. Livijn S. skr. 1: 409 (1824). Hennes vana att säga folk de utsöktaste artigheter midt i ansiktet. De Geer Minnen 1: 68 (1892).
Ssgr (till 5): ARTIGHETS-BESÖK300~02. jfr -VISIT. Lunds veckobl. 1888, nr 89, s. 3. Hon och styfmodern gjorde artighetsbesök hos hvarandra. Roos Skugg. 127 (1891). —
-BETYGELSE~0200. jfr HÖFLIGHETS-BETYGELSE. Cronholm Lig. 117 (1839). Svedelius Förfl. lif 337 (1887). —
-FORMEL~20. höflighetsformel. Hvarje bref måste sluta med en artighetsformel, som noga lämpas efter brefskrifvarens förhållande till mottagaren. Cederschiöld o. Olander Uppsatsskrifn. 1: 103 (1896). —
-GÄRD~2. Atterbom Siare 5: 105 (1849). En ”visit” är oftare än ett ”besök” en tom artighetsgärd. E. H. Tegnér i Ydun 70 (1869). —
-LÖGN~2. Har det .. ej händt dig, att du sagt en osanning af fruktan, en artighetslögn, en vänlighetslögn? Beskow Pred. 298 (1901). —
-REGEL~20. SC 3: 37 (1822). Det kinesiska ceremonielets invecklade artighetsregler. Läsn. f. sv. folket 1900, s. 205. —
Spoiler title
Spoiler content