SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
ASKFIS as3k~fi2s (a`skfis Weste) l. ASKEFIS as3ke~fi2s, m. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -ar (Raimundius).
Ordformer
(askefiser (sg. nom.) Polit. vis.; askafijs Rudbeck Atl. 2: 601 (1689), Dict. Hamb. (1700))
Etymologi
[fsv. askfis? (jfr Bugge i Arkiv 10: 104 (1894)), sv. dial. ask(e)fis; jfr d. askefis, nor. oskefis, färöiska øskufísur, holl. aschvijster, asschenvijster, t. aschenfister, meng. o. ä. eng. askefise, askfist, askefyste; af ASKA, sbst., o. FIS l. åtm. ett till verbet FISA (möjl. i en ä. bet.: blåsa) hörande ord; jfr sv. dial. bofis, boskit, den senast födde af valpar, kattungar, kycklingar m. fl. husdjur (Rietz); jfr äfv. isl. kolbítr, person som overksamt tillbringar sin tid vid eldstaden (eg. biter kol) samt ASKA, sbst. 1 f α. Se för öfr. Grimm (under aschenbrödel), Vid. selsk. ordb. (1793) samt Falk o. Torp Etym. ordb. (1901). — Ordet har (i den ursprungligare formen asko-) inkommit i de lappska o. finska jättesagorna, där det uppträder ss. egennamn under formen Askovis; jfr: Askovis .. tyckes vara en illmarig pojke, just en sådan, som blott legat i spisen, gräfvande i askan, och icke tänkt på annat än skälmstycken och pojkstrek. Læstadius Forts. 462 (1833; i bet. 1) samt: Ett listigt menniskobarn, som hette Askovis, .. lurade jätten. Topelius Vårt land 115 (1875, 1890; i bet. 1); jfr äfv.: Attjis-ene (hade) .. födt sonen Atsits, som ock kallas Attjevits och Askevits, och hvilken Ruottah (Svenskarne) kalla askfis. Düben Lappl. 333 (1873)]
1) (numera bl. hvard. i drastiskt bygdemålsfärgadt språk) om det yngsta barnet af flere syskon (som sitter hemma o. gräfver i askan); jfr ASK(E)-BLÅSARE 1 c, -DÄMMARE, -GRIS, -LABB, -PILT, -PJÄSK, -PRINS o. ASKEPOTT, ASKUNGE. Jag tror, att han har wisst fått skam (i striden), / Ty han war ung och näsewiser, / Ther till war han min askefiser. Polit. vis. 217 (c. 1601; yttradt af en moder om sin son). (Fr.) Culot .. Yngsta el(ler) sista barnet i et hus el(ler) i en kull, askfis. Holmberg (1795). Almqvist (1842). Dalin (1850). — bildl. Sannerligen Osz skämmes nu wid eder, at I som i denna tid förstfödde ären, skulle eder .. öfwerwinna låta af Wederdöpare, som icke annat äro än siste födlingar och askefisar. Raimundius 22 (1638; efter skrift fr. c. 1580). — särsk. [jfr d. Esbern Askefis] i folksagor om den yngste af 3 (l. flere) bröder, hvilken ännu ej försökt sig o. därför af sina bröder hålles för en oduglig stackare, men gm klokhet o. fyndighet lämnar dem långt bakom sig o. vinner ära o. rikedomar (jfr 2). Alla the äfventyr, som förmäla huru askefijsen fick Konungs dottren till hustru. Verelius Götr. Notæ 70 (1664).
2) (numera föga br., i drastiskt bygdemålsfärgadt språk) ss. speord om vuxen person för att beteckna honom ss. en stackare som ingenting gör o. ingenting duger till annat än att sitta hemma bakom ugnen. (Fsv.) sittia hema i asku, .. (dvs.) ingenstädes draga vth på förwärf, inde (dvs. däraf) Askfijs, dhen som altijdh hema ligger och intet förwerfwer. Stiernhielm VgL 101 (1663). Schultze Ordb. 1148 (c. 1755). Almqvist (1842). Dalin (1850).
3) = ASKUNGE(N); jfr ASKE-GRIS, ASKEPOTT. När hon (dvs. den hårdt behandlade styfdottern) gjort ifrån sig sina göromål, gick hon uti et spishörn och satte sig i askan, hvilket gjorde at man gemenligen kallade henne Askfi - - - n; men den yngsta Styfsystren, som var mindre elak än den älsta, kallade henne Askungen. Aftontidsfördrif i pigkam. 10 (1781). Ask-Fis eller Lilla Glas-Toffeln. (1822; titel). Bäckström Sv. folkb. 2: 48 (1849). — i utvidgad anv. Aschenbrödel, .. lortvasker, lortlolla, disktvätterska, askfis. Wikforss (1804). Askfis: öknamn på en snuskig kökspiga. Deleen (1836, under aschenbrödel).
4) [jfr KÄRING-FIS] (†) Om stybbet (hvarmed en kolmila täckes) icke är utsorklat (dvs. utrensadt), fastnar hetten deruti, och giör en brinnande och sprakande aska, Askefis kallad. Wallner Kol. 39 (1746).
Spoiler title
Spoiler content