SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATANOR ata4nor, äfv. 032 (athānor NF), r. l. m.; best. -n; pl. -er at1anω4rer.
Etymologi
[y. fsv. at(h)anor (P. Månsson (1522) i Läke- o. örteböcker fr. Sv:s medeltid 431, 433); jfr t., eng. o. fr. athanor, sp. atanor, som numera har bet.: vattenledning, af arab. attannūr, af best. art. al o. tannūr, större lerkruka använd ss. bakugn, ett ord som äfv. finnes i hebr., arameiskan o. assyr. med samma bet. I de eur. språken infördes ordet af medeltidens alkemister ss. benämning på ett slags af dem använd ugn]
(förr) kem. (o. tekn.) (tornliknande) tillbyggnad på (kemisk) ugn, i hvilken tillbyggnad på en gång kan inläggas en stor mängd kol hvarmed ugnen automatiskt matas under en längre tid; jfr KOL-TORN; tidigare om med dylik inrättning försedd ugn. Wallerius Chem. phys. 1: 55 (1759). I en Athanor .. (kan man) utan nattvak och besvär .. underhålla varmen, til hvilken grad man vill på Thermometren, ej allenast några timmar, utan i flera dagar, ja månader och år. Anckarström Chem. tankar o. rön 49 (1774). Athanorns ena sida (i en kemisk ugn) sluttar mot eldstaden, så att kolen infalla på rosten. Berzelius Kemi 3: 172 (1818). W. Cronquist i NF (1876).
Spoiler title
Spoiler content