ATAVISM at1avis4m, r. (m. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter t. atavismus, eng. atavism, fr. atavisme, af lat. atavus, stamfader i femte (l. fjärde) led, farfars farfars far l. farfars farfar l. morfars morfars far osv., af avus, farfar (l. morfar)]
i sht naturv. om det förh. att en varelse företer ngn (ofta dålig) egenskap l. egendomlighet som ej framträdt hos de varelser från hvilka den närmast härstammar, men varit utmärkande för (ngn l. ngra i) tidigare släktled; arf (se d. o. I 4 o. II 2) från aflägsnare förfäder med skenbart öfverhoppande af föräldrarna; medelbart arf; äfv. om anlag o. d. som återuppträder efter ngt l. ngra släktled; jfr BAKSLAG I 2 b β. Tidn. f. hästv. 1868, s. 24.(Med) atavism .. (betecknas af naturforskare) hvad man skulle kunna kalla en intermittent ärftlighet. Wachtmeister Brinkman III(1871). Nathorst Husdj.-sk. 1: 21(1876). Ärftligt bildningsfel genom indirekt atavism. H. Nordenström i Eira 1884, s. 303. En atavism eller en tillfällig återgång till ett byggnadssätt (med kakornas cellmynningar nedåt), som utmärkte denna (geting-)arts förfäder. Reuter i UVTF 36: 79(1888). (De som) lura på de kroppsliga ”missbildningarna” och i dem skåda atavismer. Quennerstedt Agnost. 29(1888). Rein Psyk. II. 1: 114(1891).
