SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
BEKÄND, p. adj.; adv. -T; dessutom användt ss. sbst. m.
Ordformer
(bekänder (bekiender) nom. sg. m. Olffson Tre wijsa män C 2 a (1635), S. Columbus Vitt. 130 (1669). bekän(d)t, m. l. f. Sigfridi B 8 b, E 8 a (1619; på båda ställena rimmande med nämdt), N. Av. 21 Aug. 1656, Extr.; bekente (pl.) Gustaf II Adolf 535 (1629))
Etymologi
[eg. p. pf. af BEKÄNNA (se särsk. d. o. I 1); jfr d. bekendt, holl. bekend samt BEKANT]
(†)
I. ss. adj. — jfr O-, VÄL-BEKÄND.
1) = BEKANT I 1. All sång och läsning j forsamblingene böör skee på jtt bekendt och almennelighit måål. O. Petri Sakr. H 5 a (1528). Den skiöne Tisbe ähr hon benämbd, / För sin däyeligheet widt bekiänd. Asteropherus 2 (1609); jfr 2. Tin Fadher migh wäl bekänd är. Messenius Sign. 33 (1612). The Romares öfwermodh wore them nogsampt bekent. Schroderus Liv. 210 (1626). Ryttmestaren Stahl hafwer fått en af them (dvs. ryssarna) til fånga, .. (hvilken) wil sigh sielff icke göra bekändt (dvs. erkänna hvem han är). N. Av. 21 Aug. 1656, Extr. Wel bekänd af sitt mod och manhaftighet. Verelius Götr. 263 (1664). Karnarie öijarna .. Hwilka .. äro allom wäl bekiände. Kiöping 1 (1667). Om .. någon blir honom en gång bekänd för vidriga upsåt mot Sveriges fördel. Dalin Arg. 2: 168 (1734, 1754). jfr: Jagh haver och sielf bekommitt samma kunskap utur Dansik ifrån den bekenda mannen (dvs. den ni vet). J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 37 (1629).
2) = BEKANT I 2. Så toogh iagh the yppersta aff idhra slechter, wijsa och bekenda män, och satte them offuer idher til höffuitzmän. 5 Mos. 1: 15 (Bib. 1541). Wåre MedStänders .. bekände trooheet emot Fäderneslandet. RARP 4: 491 (1650). Conterfeij aff bekändhe pärssoner. N. Tessin (c. 1700) i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1893, s. 54. Jag Thamar är bekänd, men ei för (dvs. såsom) bästa syster. Kolmodin Qv.-sp. 1: 129 (1732).
3) = BEKANT I 3 a. Medh henne war Maxmilian wäl bekendh. Hund 385 (c. 1605). Ibland alt annat giorde han sig myckit bekend mz Stratonice ternor. U. Hiärne Vitt. 42 (1668). — särsk. [jfr ä. d. Alarici gamle, bekyndt ven; jfr äfv. KÄND (vän)] i förb. bekänd vän. Melius .. (anskaffade) igenom sine bekende wenner .. vthur Hetrurien .. mycken frucht. Schroderus Liv. 143 (1626).
4) = BEKANT I 4 a. För thet han nu alleredo ähr bekend med landzorten. RP 8: 87 (1640).
5) [jfr lat. confessus] i uttr. vara ngt bekänd; jfr BEKANT I 5.
a) [jfr fsv. detzleff war tha bekender hwat hans naffn war, d. at være sit navn, sin alder bekendt] erkänna l. kännas vid l. stå till svars för ngt. G. I:s reg. 10: 170 (1535). Så skicke siig .. emott the fatige, som han for gud, oss, och huar Christen man will bekendh wara. Därs. 12: 72 (1538). Att ingen (som inför l. utskeppar varor) .. skall driffwe någen hemelig handel .., och opå thet hwar och en må wara sin tilbörlig handel bekänd. Därs. 18: 51 (1546). Om någen wore, som icke kunde sielff skrifwa, eller sitt nampn wele wara bekänd. Sv:s R:s General Handels Compagnies Contract 1625, s. A 1 b. Eders Kongl. Maij:tz Nådiga befallningar .. ähre alle .. såleedes i wärcket stälte, som iag .. förmodar att kunna förswara och bekiendh wara. G. O. Stenbock i HSH 31: 377 (1662). jfr: (I) alle szom edert frelsse wela bekændæ warda. G. I:s reg. 3: 318 (1526); jfr BEKÄNNA I 3 b.
b) [jfr fsv. war nw bekendher thina skuldh] bekänna (se d. o. I 6). (Därför) skole wij wår Synd bekenda wara. Bondepract. B 6 b (1662).
II. [jfr fsv. winer oc bekända (Mechth. uppenb. 345), d. bekendt, holl. bekende; jfr äfv. KÄND] = BEKANT II. I ären min närskyld Frände, / Min Kiärkompne och bekiände. Prytz OS E 4 b (1620). Att alla hans bekende storligen förundrade sig öffver honom. U. Hiärne Vitt. 52 (1668).
Spoiler title
Spoiler content