BENA be3na2 (be`na Weste), sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. afl. af det mot d.-nor. ben svarande adj. som ligger till grund för BENA, v.1, jfr nor. beinka (Ross), l. möjl. nybildning af BENA, v.1, i analogi med ordpar sådana som FLÄTA, sbst., o. FLÄTA, v.]
1) rand på hufvudet uppkommen därigenom att håret lagts (l. lagt sig) åt olika håll; rand på hufvudet utefter hvilken håret benats; hårbena. Rak, sned bena. Bena midt i pannan, i nacken. Sahlstedt (1773). N. P. Ödman Minnen 2: 142 (1875, 1881). Från benan, som han bar midt öfver hjässan, föll det bruna håret jämt och slätt. Geijerstam Pastor H. 90 (1887). Hjässans hvita bena. S. Lagerlöf i Ord o. bild 1892, s. 458. En .. snobbig krabat med lackerade skor och bena i nacken. Falk Krigarlif 64 (1892). — i fråga om djurs hårbeklädnad. Särskildt felaktigt är om håret (hos den tyska sträfhåriga hönshunden) delar sig i bena på ryggen. Hamilton Hundraser 94 (1900). — jfr HÅR-, MIDT-, NACK-, SNED-BENA.
2) (numera knappast br.) afdelning af håret mellan tvenne benor (i bet. 1); gm koaffering åstadkommet (vågigt) parti af håret. Håret bäres (af damer i baltoalett) merendels i släta benor. Sthms modejourn. 1846, s. 8. Bal-toilett. Håret koefferadt i stora, krusade benor, som börja temligen högt uppe i hufvudet. Portf. 1850, s. 288. Kolsvart hår, som flöt / Utför i benor. Strandberg 3: 227 (1854). — jfr LÖS-BENA.
