publicerad: 1946
Ordformer
(na- 1538 osv. naa- 1617. -ch- 1580 (: Nach tÿgell) —1794 (: Nachfistel). -ck- (-kk-) 1538 osv. -k- 1597—1617. -e 1538 osv. -a 1578 (oblik form), c. 1635 (nom.)—1749)
Etymologi
[fsv. nakke, motsv. d. nakke, isl. hnakki o. hnakkr, mnt. nacke, fht. nach, hnach, t. nacken; jfr mnt. necke, feng. hnecca, eng. neck; jfr äv. mht. genicke, t. genick; av ovisst urspr.]
1) om den bakre (hos djur med horisontal kroppsställning övre) delen av halsen intill huvudet hos människor o. djur; i icke fackmässigt spr. äv. om bakhuvudet. Han slog nacken i isen. Han slog sig i nacken. Han känner ännu en viss styvhet i nacken. VarRerV 5 (1538). Skallot i nackan. UppsDP 4/8 1602. (En simpa kallas) af Hornen, växterne eller vårterne i nackan, Hornsimpa. Broman Glys. 3: 668 (c. 1740). På hufvudet (hos människan) märker man hjessan, nacken, tinningarne, öronen och ansigtet. Berlin Lrb. 1 (1852). Mössan sitter på nacken. Sahlin SkånFärg. 45 (1928). Hon har .. sköldpaddskam .. i .. hårknuten i nacken. Hellström Malmros 234 (1931). — jfr SILL-, STRÖMMINGS-, TJUR-NACKE. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Bygångande höna får antingen korn j kräfue eller knep j nakan. SvOrds. A 4 a (1604). Klookheet haar ögon i nacken. Grubb 418 (1665). Sitt och nicka till dess, så får du inte ondt i nacken. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. sträcka på nacken, i sht förr äv. bära l. föra nacken högt, sätta nacken högt i vädret o. d., särsk. ss. en åtbörd av stolthet o. d.; äv. bildl.: vara stolt l. stram l. högfärdig o. d. (När makten att tillsätta påve tagits från kejsarna) satte .. (påven) nacken än höghre i wädhret. L. Paulinus Gothus MonTurb. α 3 b (1629). I Store .. / .. fören edra nackar / Så högt, som jag dem icke skulle nå. Börjesson E14 71 (1846). Melin Dikt. 2: 154 (1904). särsk. (†) i uttr. uppsätta nacken mot ngn, uppträda trotsigt mot ngn. Schroderus Os. 2: 66 (1635).
c) i uttr. böja l. kröka nacken, särsk. ss. hyllning för ngn l. ss. tecken till underkastelse l. ödmjukhet; äv. böja nacken under oket, särsk. bildl.; äv. böja ngns nacke, bildl.: kväsa l. kuva ngn. Bremer Dal. 50 (1845). Här (vid sjön Trasimenus) Romas stolta legioner / Böjde sin nacke för Afrikanen. BEMalmström 6: 305 (1846). Det finnes två makter, som böja äfven den stoltaste nacke. Det är tiden och sorgen. Jolin MSmith 38 (1847). De sluga kröka nackarna / där fetast betet lockar. Procopé Eget 23 (1927).
d) i sådana uttr. som ha l. ta(ga) l. bära ngt på nacken o. d.; äv. bildl. (Han) tager .. Kerran med Humblan på Nacken och bäär den fort. RelCur. 367 (1682). Nu vore det .. min önskan, att Bergstadi skulle taga detta språk (dvs. den jenisejska ostjakiskan) på sin nacke. Castrén Res. 2: 251 (1846). Runeberg 5: 69 (1857). särsk.
α) (ngt vard.) bildl., i uttr. ha l. bära så l. så många år på nacken o. d., vara så l. så gammal. Denne gubben hade redan sina hundrade år på nacken. Kempe FabritiiL 60 (1762). Fast sjutti år jag bär på nacken. Franzén Skald. 3: 177 (1824, 1829). DN(A) 1934, nr 251, s. 19.
β) (föga br.) bildl., i uttr. med (så l. så mycken) erfarenhet på nacken, med så l. så mycken förvärvad erfarenhet. Wetterbergh GNord 1 (1862).
γ) (numera föga br.) bildl., i uttr. tillskynda l. önska, förr äv. skynda ngn (l. ngt) ngt (l. ngn) på nacken, göra (l. önska) att ngn l. ngt drabbas av ett besvär l. obehag osv.; få l. taga ngn l. ngt på nacken l. sin nacke, bli besvärad med l. få dragas med ngn l. ngt. RA I. 1: 573 (1548). Emot en, som är god protectorisk (dvs. anhängare till Cromwell), så skall här finnas tio, ja, tjuge, som önska honom fanen på nacken. Ekeblad Bref 1: 420 (1655). (Herr Flygerman) såg med förskräckelse opp, liksom hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då han redan hade så nog af jordens. Runeberg 4: 249 (1836).
e) i uttr. bryta, stundom knäcka (förr äv. slå sig sönder) nacken, ådraga sig brott på halsryggraden; ljuta döden till följd av dylikt brott; äv. bildl.: gå under; bryta nacken av ngn l. sig l. bryta ngns nacke, stundom knäcka nacken av ngn, vålla ngns död resp. ljuta döden på detta sätt; äv. bildl.: ta död på (ngt); vrida nacken av (en fågel), vrida halsen av (en fågel), äv. (vard.) i hotfulla uttr., med avs. på person. Om du gör så en gång till, så vrider jag nacken av dig. (Lögnen) går väl dristigt fram; men bryter ändtlig klacken, / Och i ett baklängs fall slår hon sig sönder nacken. Kolmodin QvSp. 1: 155 (1732). Han föll ned af taket, hvarifrån han skulle flyga, och bröt nacken af sig. Modée Dår. 41 (1741). ”Det kostar på kanhända” — sa' käringen, vred nacken af tuppen. Holmström Sa' han 27 (1876). (Järnvägen mellan Rom o. Neapel) bröt nacken af röfvarväsendet. Bildt Ital. 2 (1896). Grimberg VärldH 7: 157 (1936; bildl.).
f) i fråga om avlivning gm halshuggning l. hängning. Remmer FöregDöde 64 (1828). Nacken strök i ett enda tag. Crusenstolpe Mor. 1: 86 (1840). När tronen den hotar att falla omkull, / Så huldrikt tar kejsar'n och lägger som tull / Sitt hampstreck om femtio nackar. Hedenstierna Kaleid. 2 (1884). jfr (†): Kommer någhot tumult eller upror i Dalarna, skal thet komma på hans egen nacke. Hall KultInt. 108 (i handl. fr. 1642); jfr HALS 1 i γ. särsk. bildl. i uttr. våga nacken på l. för ngt, våga livet på l. för ngt. Jag älskar, ärar honom, / Men vågar ej min nacke för hans finger. Hagberg Shaksp. 7: 31 (1849). Här kommer att bli annat af, det vill jag våga min nacke på. Lundquist Zola Grus 62 (1892).
g) (†) i uttr. taga l. antasta ngn vid nacken, allmännare: fasttaga l. gripa ngn. UrkFinlÖ I. 2: 60 (1597: antasta). RA II. 2: 139 (1617).
h) i uttr. knycka l. (göra l. slå en) knyck på nacken (jfr KNYCK, sbst.2 a, KNYCKA 1 a), förr äv. kasta på nacken, särsk. ss. uttryck för stolthet l. hån l. förakt l. missnöje o. d. Är det intet obegripeligt, at en sådan Oxe, som Jörgen Hanskemakare, törs förachta och kasta på nacken åt mina Discourser. Lagerström Westph. 45 (1737). Rösiö Revolt 1: 81 (1904).
i) (mera tillf.) i uttr. vända nacken till, vända ryggen till, i nacken på ngn, efter l. bakom ngn, i ryggen på ngn. Tegnér (WB) 4: 29 (1822). Almqvist Går an 47 (1839).
j) i åtskilliga bildl. uttr. (jfr äv. under b—f); särsk.
α) styv l. hård l. stursk l. envis nacke o. d., övergående i bet.: envishet; sturskhet; högfärd; hårdnackenhet. The .. skola .. wenda sigh jfrå sina hårda nackar och jfrå sina synder. Bar. 2: 33 (Bib. 1541; Apokr. 1921: hårdnackenhet). Hon hade ingen stursk nacke, den goda Frida. Siwertz Sel. 1: 43 (1920). särsk. konkret, om envis l. hårdnackad l. styvsint person. I tjugu år har jag varit klockare och orgelnist här i socknen och dragits med de der envisa nackarna. Blanche Läk. 85 (1845).
β) (numera föga br.) kliva ngn på nacken l. på nacken på ngn, trampa på ngns nacke, bete sig övermodigt mot ngn, tynga l. trycka ngn, kuva ngn, triumfera över ngn. Aschaneus HwsRegl. 18 (1614). Altså skall jagh ehr skalcke hudh / Klå, at j mågo weta hut, / Och icke migh på Nacken klifwa. Brasck FörlSon. D 1 a (1645). Ni ger mig det uppdraget bara för att trampa på min nacke — men jag säger nej. Lundquist Vingåk. 30 (1877). jfr: Juda, .. dig skola dina bröder lofva; din hand skall vara på dina fienders nacke; för dig skola buga sig din faders söner. Melin HelSkr. 1Mos. 49: 8 (1859; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: tina fiendar på halsen).
γ) (i Finl.) skicka ngn i nacken på ngn, laga att ngn ansätter l. angriper ngn, hetsa ngn på ngn. Arkadius Pakkala 105 (1895). Vi måste skicka censuren i nacken på den fördömda tidningen. Söderhjelm Brytn. 277 (1901).
δ) (ngn har) ngt i nacken, förr äv. ngt hänger över ngns nacke, ngt hotar ngn; ngt har ngt med sig i nacken, ngt har ngt ont l. hotande till följd. Olycko och sorg kan jag af snacka, / Såsom ofta hafwer hängdt öfwer min nacka. Carl IX Rimchr. 1 (c. 1600). SvBL 8: 423 (1769). Tänk er Cæsar med förskingringsåtal i nacken. Hallström G3 29 (1918).
ε) ngt slår ngn på nacken, om ont l. orätt som ngn gör o. som faller tillbaka på honom själv; numera bl. (knappast br.) i uttr. falskhet o. d. slår sin egen herre på nacken. RARP 6: 123 (1657). Thet gambla Ordspråket .. Skalkhet slår sin egen Herra på nacken. Block Progn. 111 (1708). Falskhet slår sin egen herre på nacken. Rhodin Ordspr. 50 (1807). Den manöver, hvarmed magistraten trodde sig kunna .. genomdrifva ett konservativt val .., var så fiffig, att den slog sin egen herre på nacken. GHT 1896, nr 211, s. 2.
ζ) (starkt vard.) bita sig i nacken på ngt, vara förvissad om ngt, ”slå sig i backen på ngt”. Jojo men san, dä kan häradshöfdingen hoppa opp och bita sej i nacken på. Strix 1901, nr 24, s. 1.
η) (†) ngn har en skälm i nacken o. d., ngn är bedräglig, ngn ”har en räv bak örat”. Folket (var) mäst hemma och brachte oss till kiöps wad man behöfde för mycket billigt priss, men stack dem doch schiälmen i nacken. KKD 8: 70 (c. 1710). Capitain Friese .. har en skälm i nacken. Roland Minn. 96 (c. 1748).
ϑ) (numera knappast br.) övergående i bet.: huvud, ”skalle”.
β') ha l. få litet l. ngt i l. på nacken o. d., vara l. bli något berusad. De hade alle litet i nacken, och voro derföre fritalige. Murberg FörslSAOB (1793). Få något på nacken. Därs. Högberg Storf. 200 (1915).
ι) (vard.) lägga l. ta benen på nacken, stundom (i Finl.) taga foten på nacken, skynda sig, ”lägga benen på ryggen”, lägga l. sätta i väg. Gustaf III 3: 41 (1783). Bengts Vargt. 48 (1915).
2) om den del av ett klädesplagg l. en huvudbonad som vid begagnandet täcker l. ligger intill nacken. En hatt med rosett i nacken. Hålet i nacken på en stärkkrage. Borsta rocken i nacken! Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken, / den var för lång, för vid, för hög i nacken. Fröding NDikt. 4 (1894); jfr 1. Vi klippte brättet (på hatten) en liten aning här i nacken. Hedberg FelLänk. 327 (1945). — särsk. om visst slags kvinnlig hårprydnad l. håruppsättning som i sht förr användes i Hälsingland. Stintor och pigor (gå) här i Socknen, vid förefallande Högtideligheter, aldeles barhufdade, med flätadt hår, det här kallas: Hafva nacke. Lenæus Delsbo 212 (1736, 1764). Därs. 213. Rig 1933, s. 193.
3) ss. senare led i ssgr, om djur, stundom person: som har så l. så beskaffad nacke l. huvud o. hals; jfr BLÅ-, BRUN-, GRÖN-, SKORV-NACKE.
4) bildl., om vissa föremål l. delar av föremål som på ngt sätt (i sht gm sitt läge l. sin form) erinra om en nacke (i bet. 1); särsk.
a) (i fackspr.) om den översta delen av huvudet på en mekaniskt driven hammare. Rinman Jernförädl. 99 (1772). Dens. (1789). jfr HAMMAR-NACKE.
b) (i fackspr.) på yxa, borr, mejsel o. d.: den del av värktyget som är motsatt den skärande l. borrande delen l. äggen. Rinman Jernförädl. 99 (1772). Flertalet yxor från boplatsen vid Limhamn .. hafva bredare egg och smalare nacke (än de som påträffats på Jylland). AntT XVII. 3: 68 (1904). 2SvKulturb. 1—2: 291 (1934). jfr BORR-, NAVAR(E)-NACKE.
c) sjöt. om det ställe på en hake där den utåt buktande krökningen börjar. På haken hugges råns fallstropp och fallet smyges med ett splitsadt öga omkring nacken af haken. TIdr. 1882, s. 200. VFl. 1930, s. 138.
d) (†) om den (från visst håll betraktat) bakre sidan av ett bärgs övre del. Äfven har ock i senare tiden .. en sänkning blifvit anlagd just bakuti nacken af högsta kullen (av Tabärg i Småland). VetAH 1760, s. 26.
e) (i vissa trakter) om den del av ett vattendrag där en fors börjar. NorrlS 1—6: 108 (1799). jfr FORS-, STRÖM-NACKE.
g) i vissa växtnamn; i sht ss. senare led i ssgr; jfr FET-, FJÄLL-, KNIPP-, PRÄST-, VIT-NACKE. särsk. (†) om (växt tillhörande) släktet Hieracium Lin., hökfibla. Liljeblad Fl. 270 (1792). Weste (1807).
Ssgr (i allm. till 1): A: NACK-BAND. (nack- 1823 osv. nacka- 1930)
1) anat. till 1: band (se band, sbst.1 14) av elastisk bindväv som sträcker sig från nackbenet över halskotornas taggutskott. Florman Anat. 1: 304 (1823).
2) till 1, på badkar: tvärs över karet spänt band som tjänar till stöd under den badandes nacke. HufvudkatalSonesson 1920, s. XX.
3) om band som äro fästa i nacken på huvudbonader av vissa slag; jfr nacke 2. Nedtill å nackbanden (på biskopsmössan) äro vasavapnet och den katolska kyrkans vapen sydda. KyrkohÅ 1907, s. 107. TurÅ 1930, s. 108. —
-BAST. (nack- 1847 osv. nacka- 1914)
2) (vard.) övergående i bet.: nacke l. nackhår l. nackskinn, i uttr. hugga l. gripa ngn i nackbastet o. d.. Hörlén GSed. 157 (1914). —
-BEN. (nack- 1734 osv. nacka- 1636—1718. nacke- 1611—1815)
1) anat. om det mest dorsalt belägna benet av huvudskålen. Rosenstein Comp. 60 (1736). LB V. 2: 9 (1908).
2) (numera bl. i vissa trakter) i allmännare anv., övergående i bet.: nacke, hals, ”skalle”. Messenius Disa 27 (1611). särsk.
a) i vissa uttr. angivande våld mot ngn. Girs G1 10 (c. 1630). Om wij fingo fatt på herr Anders så skulle wij taga honom i nakkabenet, och slå, så att fanen skulle taga wid halssen. VRP 1697, s. 325. (Rosenstein) måtte påminna .. (bondeståndets sekreterare), att om han ville behålla sitt nackeben, borde han (osv.). HH XXV. 2: 161 (1815).
b) bildl., i uttr. bli styv i nackbenet, bli stram o. d.; jfr nacke 1 j α. Heidenstam Birg. 97 (1901).
c) (†) bildl., i uttr. kliva på nackbenet på ngn, bete sig övermodigt mot ngn; jfr nacke 1 j β. (De) klifwa på Nackebenet, på them .. och hålla ingen för sin lijke. Lindner Tijdhfördr. 85 (1641).
-BENA, r. l. f. bena (se bena, sbst.1 1) i nacken. SthmModeJ 1856, s. 14. Moberg Sedebetyg 20 (1935). —
-BJUDNING. obstetr. fostrets ställning vid förlossning, då nacken framfödes först; jfr bjuda 23. 2NF 9: 450 (1908). —
-BLOMSTER. (nack- 1853—1872. nacke- 1792—1807) (†) = nacke 4 g slutet. Liljeblad Fl. 270 (1792). Fries Ordb. (c. 1870). Ahlman (1872). —
-DEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7) särsk. om den bakersta delen av hjärnan, nacklob. Svenson Sinnessj. 18 (1907). —
-DRYG. (mindre br.) högdragen, stolt; jfr nacke 1 j α. HSH 3: 36 (c. 1800). Far hans är så nack-dryg, så han inte kan tala vid barmhärtiga mänskor. Pan 1927, s. 91.
-FISTEL. veter. på häst: fistel (se fistel, sbst.1 1) i nacken. Florman HästKänned. 86 (1794). Schmidt HbVeter. 112 (1911). —
-FJÄDER.
2) fjäder (se d. o. II 1) avsedd att utöva tryck mot nacken o. därigm fasthålla ngt vid huvudet. Nackfjedern, som skall fasthålla (fäkt-)masken å hufvudet. Balck Idr. 3: 394 (1888). 2UB 3: 583 (1897). —
-FLÄCK. (nack- 1917. nacke- 1858) fläck i nacken. Nilsson Fauna II. 1: 89 (1858; på fågel). FoFl. 1935, s. 4 (på snok). —
-FONTANELL. anat. jfr fontanell 2. Den bakre öfre eller lilla fontanellen, nackfontanellen. Hartelius Anat. 14 (1874). —
-FÄSTE. (numera föga br.) gymn. fästande av händerna vid nacken. IGymnInf. 1872, s. 22. Nackfäste intages på kom.-ordet: Nacke — fäst! då båda händerna hastigt uppföras till nacken och fingrarna stickas mellan hvarandra. Balck Idr. 3: 137 (1888). Anm. Av kommandoordet nacke fäst (se fästa, v. 4 a γ γ') har bildats ett sbst. nackfäst. Wide MedGymn. 21 (1895). IdrIMar. 1935, s. 53. —
-GILL. (nack- 1656—1793. nacke- 1620—1727) (†) bildl., i uttr. vara lika nackgill med ngn o. d., bära nacken lika högt som ngn, vara lika stolt o. d. som ngn; äv.: anses lika god som ngn; jfr nacke 1 b. The Romares Saturnalia, på hwilke .. drängen achtades lijka nackegill medh Huusbonden. Schroderus JMCr. 212 (1620). Murberg FörslSAOB (1793). —
-GREPP. grepp om ngns nacke; äv. bildl. Hon, som såg detta, lösgjorde sig ofrivilligt ur verklighetens nackgrepp, glömde sitt sällskap och (osv.). Essén Bluff. 86 (1908). Hugo släppte sitt nackgrepp. Moberg Sedebetyg 219 (1935). —
-GROP. anat. längsgående insänkning på halsens baksida från nackbenet till ryggens början. Juslenius 234 (1745). NF 11: 758 (1887).
Ssg: nackgrops-diameter. om den längsta räta linje som kan dragas från nackgropen genom huvudet, näml. till överdelen av pannan. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 174 (1836). —
-HATT. (i sht förr) visst slags till kvinnodräkten hörande hatt som bäres placerad på nacken, kapotthatt. Sundén (1887). Kleen Kvinn. 234 (1910). —
-HJÄRNA. (mindre br.) om det bakre partiet av hjärnan, hjärnans nacklob. Hoorn Jordg. 2: 91 (1723). Hygiea 1919, s. 58. —
-HÅL, n.
1) anat. till 1: hål i nackbenet varigenom ryggmärgen utgår från hjärnan. Sönnerberg Loder 26 (1799). Müller LbAnat. 61 (1905).
-HÅR.
(1 b) -HÖG, adj. (numera mindre br.) bildl.: som bär nacken högt; stram, stolt, högfärdig. Aschaneus HwsRegl. 19 (1614). Olle .. hade ett väl så styft sinne som brodern, och lika myndig och ”nackhög” var han som Per. Roos Norrsk. 37 (1897). Strandberg Trolleb. 175 (1917). särsk. (†) i uttr. vara l. gå lika nackhög med ngn o. d., vara l. uppträda lika stram som ngn, (vilja) vara lika god som ngn. Isogæus Segersk. 1203 (c. 1700). Löwenhielm PVetA 1767, s. 36. Weste (1807). —
-KAM. (nack- 1823 osv. nacka- 1935. nacke- 1870)
1) kam (se kam, sbst.2 1) använd av kvinnor för att hålla håret i nacken samman o. ss. prydnad. Berndtson (1880). Wägner Norrt. 118 (1908). VaruhbTulltaxa 1: 571 (1931).
2) zool. kamliknande upphöjning på bakre delen av huvudskålen hos vissa djur. Nilsson Fauna 1: 252 (1820). Hos gorillan, där hjärnskålen är utrustad med höga benkammar, en hjäss- och en nackkam. 2NF 19: 246 (1913). —
-KANT, r. l. m. zool. på nötboskap, om linjen mellan hornen, vilken framtill begränsar nacken. Nilsson Fauna 1: 485 (1847). SvRike I. 2: 150 (1900). —
-KNÖL. (nack- 1823 osv. nacke- 1852) (mindre br.) anat. o. zool. knöl l. kam på bakre delen av huvudskålen. Florman Anat. 1: 79 (1823). Ymer 1914, s. 83. —
-KOTA, r. l. f. (knappast br.) om översta halskotan, atlas; äv.: halskota. NVexjöBl. 1847, nr 46, s. 3. Bergman JoH 303 (1926; om halskota). —
-KRAGE.
1) (i sht förr) i nacken uppstående krage på damklänning; jfr krage 2. 2NF 6: 936 (1906; om förh. på 1600-talet).
2) om kragliknande fjäderbeklädnad i nacken på fågel; jfr krage 3 a. Den bruna nackkragen låg ned öfver nacken (på brushanen). Kolthoff DjurL 63 (1899). —
-KRAMP. (föga br.) kramp i nackens muskulatur. Hygiea 1859, s. 585. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 156. Östergren (1932). —
-LAPP, r. l. m. (nack- 1906 osv. nacka- 1909—1935)
1) (förr) om hårklädsel l. viss del av kvinnodräkt i vissa trakter; jfr lapp, sbst.3 1 d. MeddNordM 1906, s. 12. Svensson SkånFolkdr. 158 (1935).
2) (mindre br.) zool. på vissa djur, i sht ödlor: hudflik i nacken; jfr lapp, sbst.3 3 b. Sjöstedt Storv. 354 (1911; på kameleont). —
-LED, r. l. m. anat. o. zool. om ledgång mellan huvudet o. den främsta halskotan l. mellan denna o. nästa halskota; jfr led, sbst.1 1. Ehrengranat HästRör. 47 (1818). —
-LUVA, r. l. f. (nack- 1915 osv. nacka- 1882—1916) (förr) viss kvinnlig huvudbonad; särsk. om viss huvudbonad hörande till bruddräkt. BtOdlH 2: 65 (1882; fr. Skåne). Högberg Storf. 198 (1915). —
-MAN ~ma2n, r. l. m. hos vissa djur: man i nacken; äv. (tillf.) bildl., om (långt) hår i nacken på människa. Molin ÅdalP 54 (c. 1895; bildl.). Sjöstedt Storv. 238 (1911). —
-MUSKEL. anat. Sönnerberg Loder 138 (1799). Nackmuskeln .. utspringer från yttre delen af nacklinjen på hvardera sidan och bildar en tunn muskelplatta. Müller LbAnat. 134 (1905). —
-MÖSSA. (nack- 1668—1689. nacke- 1689) (†) ett slags mössa (av tyg l. skinn). BoupptSthm 3/4 1668. Därs. 16/10 1689 (efter körsnär). —
-OK. för dragoxe. NF 1: 968 (1876). Nackok .. består af en 1,40 m lång okstång .., som hvilar på oxarnes nacke. Grotenfelt JordbrMet. 333 (1899). —
-PISKA, r. l. f. (förr) hårpiska i nacken, stångpiska. Schulthess (1885). Högberg JesuBr. 2: 109 (1915). —
-REM. (numera knappast br.) på betseltyg: rem som går över hästens nacke. Wrangel HbHästv. 435 (1885). —
-RING. (nack- 1788 osv. nacke- 1580—81) särsk.
1) till 1. särsk.
-SENA. (nack- 1793 osv. nacke- 1737) = -band 1. Scherping Cober 2: 301 (1737). Jes. 48: 4 (Bib. 1917; Bib. 1541: halsbast). särsk. (numera knappast br.) bildl., i uttr. ha en styv nacksena, vara stursk l. halsstarrig o. d.; jfr nacke 1 j α. Murberg FörslSAOB (1793). —
-SJUKA. (vard. o. folkligt) benämning på olika sjukdomar med symtom i nacken, särsk. hjärnhinneinflammation. SundhetscollBer. 1855, s. 48. GHT 1943, nr 63, s. 13 (möjl. om barnförlamning). —
-SKARV, n. (numera föga br.) nackskinn. Fältskärn .. lyftade .. den lille vid nackskarfvet, ungefär som man lyfter en kattunge. Topelius Fält. 3: 6 (1858). Lindqvist Stigm. 26 (1906). —
-SKINN. om skinnet på nacken; i sht hos djur. Lundell (1893). Katten fattar ungen i nackskinnet. FoFl. 1909, s. 199. särsk. (vard.) med avs. på person, i uttr. ta l. hugga ngn i nackskinnet, allmännare: ta fast ngn. Otter Officer 149 (1930). —
(1, 2) -SKYDD. konkret; på huvudbonad. Mössa med nackskydd (i ryska armén). IllMilRevy 1904, s. 107. —
-SKÖLD. (mindre br.) zool. på vissa djur: plåt av horn l. ben o. d., belägen över nacken. Nilsson ÅrsbVetA 1831, s. 49 (på orm). 2NF 31: 959 (1920; på insektslarv). —
-SLAG. (nack- 1872 osv. nacke- 1649, 1668)
1) till 1: slag som träffar nacken. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). SvD(A) 1924, nr 281, s. 14 (vid boxning).
3) sjöt. till 4 c: visst slags knut; jfr -stek. Frick o. Trolle 42 (1872). Enklast (bland haksteken) är det s. k. nackslaget, som kallas så, emedan tåget går rundt hakens ”nacke”. Öhrvall Knut. 60 (1908). —
-SPEGEL. handspegel i vilken man (i förbindelse med en annan, större spegel) kan se sig i nacken. BoupptVäxjö 1866. —
-STELHET—0~2 l. ~20. jfr -stel. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 76 (1836). Det viktigaste objektiva symptomet på sjukdomen (dvs. meningit) är nackstelheten. LbInternMed. 2: 55 (1916). —
-STICK. stick som tränger in genom nackgropen. Kjerrulf Köttbesigtn. 23 (1896). SD(L) 1901, nr 163, s. 3. —
(1, 2) -STYCKE.
1) bakstycke på mössa. 1. Poot skins mössa medh nack styck. BoupptSthm 17/6 1667 (möjl. om nedfällbart bakstycke). SthmModeJ 1850, s. 22.
2) (i fackspr.) på huvudlag: den del som vilar på hästens nacke o. uppbär själva huvudlaget. KrigVAH 1829, s. 169. RidI 1930, s. 13. —
-STYV. (nack- 1645 osv. nacke- 1593—1703)
1) stel l. styv i nacken. KrigVAH 1833, s. 258 (om häst). Statsrådinnan satt .. rakryggad och nackstyv i den stora länstolen. Qvarnström Flem. 13 (1926); jfr 2.
2) bildl.: som icke låter böja l. kuva sig; trotsig, egensinnig, envis; stolt, högdragen; jfr nacke 1 j α. Stiernman Com. 1: 416 (1593). (I Dalarna) är upstussigt och nackstyft folk. RP 11: 186 (1645). De nackstyva, men konstskickliga gottlandsbönderna. NoK 29: 156 (1924). —
-STYVHET—0~2 l. ~20.
1) motsv. -styv 1: styvhet i nacken. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 26 (1836; hos häst). Wirgin Häls. 3: 86 (1933).
(4) -STÅNG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om den översta stången i en gärdesgård. Wallerius Åkerbr. 337 (1778). —
-STÖD. stöd mot l. under nacken. Ling Regl. 55 (1836). Nyström StridSår 33 (1915; i ryggstödet på en stol). särsk.
a) (förr) fotogr. stöd som anbragtes bakom nacken på person som skulle fotograferas, ”huvudhållare”. Roosval Schmidt 183 (1896).
b) hos vissa folkslag: pall l. klots använd ss. stöd för huvudet under vila l. sömn. 2NF 4: 832 (1905). —
-STÖTT, p. adj. (i folkligt spr.) om djur: som fått ngn skada i nacken (eg.: som blivit stött i nacken). KrigsmSH 1800, s. 11. Florman Hushållsdj. 133 (1834). —
-SVULST. särsk. (veter.) på häst: visst slags svullnad i nacken. ARetzius hos Billing Hipp. 75 (1836). Bohm Husdj. 190 (1902). —
-SÖM, r. l. m. anat. söm som förenar nackbenet med framför liggande hjässben. Schützercrantz 2Förlossn. 176 (1786). —
-TAG. (nack- 1887 osv. nacka- 1847) tag l. grepp i ngns nacke; äv. bildl. Sorger och bekymmer ta värre nackatag än de bästa smedsnäfvar. Jolin MSmith 93 (1847). Balck Idr. 2: 515 (1887; vid brottning). Moberg Sedebetyg 219 (1935). —
-TAGG. (nack- 1849—1852. nacke- 1852)
2) (†) zool. på fisk, om en tagg på skuldergördelns översta ben (på sidan av nacken). Nilsson Fauna 4: 55 (1852). —
-TOFS. (nack- 1772 osv. nacke- 1834) särsk. om tofs av utstående fjädrar i nacken på vissa fåglar. Retzius Djurr. 141 (1772). Rosenius SvFågl. 4: 55 (1931). —
(4) -TRINNA. (nack- 1907. nacke- 1774) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -stång. Crælius TunaL 354 (1774). Ericson Fågelkås. 2: 82 (1907). —
(4) -VIDJA. (nack- 1756—1758. nacke- 1774) (†) om den översta vidjan vid varje störpar i en gärdesgård. Brauner Bosk. 100 (1756). Crælius TunaL 354 (1774). —
-ÅDER. (†) anat. Hernquist Hästanat. 46 (1778). Nackådern (occipitalis) mottager blodet från bakre delen af hufvudet, och från bakre trakten af utörat. Sönnerberg Loder 648 (1799). Dalin (1853).
B (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat): NACKA-BAND, -BAST, -BEN, -KAM, -LAPP, -LUVA, -TAG, se A.
C (†): NACKE-BEN, se A. —
-BETSEL. = nack-tygel; särsk. bildl. Detta (att endast få böra väljas till riksdagen) kan vara en töm och nackebetzel för alla, at icke hvar och en, både ung och gamal, galen och klok ropa, stadfästa och omkullslå. HT 1913, s. 112 (c. 1590). —
-BLOMSTER, -FLÄCK, -GILL, -KAM, -KNÖL, -MÖSSA, se A. —
-RING, -SENA, -SLAG, -STYV, -TAGG, -TOFS, -TRINNA, -VIDJA, se A.
Avledn.: NACKA, v., -ning. [fsv. nakka, uppdraga (fiskegarn)]
1) hugga nacken l. huvudet av (ngn l. ngt); särsk.
a) (vard.) till 1 f: halshugga (ngn), hugga nacken av (ngn); äv. med avs. på djur; särsk.: hugga l. skära l. vrida nacken av (en fågel). Barometern 1844, nr 53, s. 1. Hellström RedKav. 76 (1933).
b) till 4; särsk.
β) sjöt. med avs. på garn: avskära en del av fibrerna i ett garn (för att det lättare skall springa av, om så behöves); äv.: fästa (ngt) med garn som behandlats på detta sätt; jfr nagga, v. 4. Frick o. Trolle 200 (1872). VFl. 1930, s. 138.
2) [möjl. utvecklat ur en bet.: taga ngn i nacken] (i vissa trakter) taga l. draga ngt till sig; särsk.: draga in (en not), taga upp (nät) ur sjön. Lundell (1893). Nacka ett dussin skötar. Janson Ön 19 (1908). särsk. i vissa förb.
a) nacka in, taga l. draga in. Då olycks stormen kom, han seglen nackat in. Broms Vitt. 376 (1712). Barthel Ramsöpojk. 15 (1928).
b) nacka opp, ta ihop (nät). (Lotsen sade till sin son:) ”Gå ut i sjöbon, Torkel, och nacka opp näten! Här skall fiskas!” Strindberg Fagerv. 17 (1902).
-NACKAD, p. adj. försedd med så l. så beskaffad nacke; i ssgr; jfr hård-, hög-, kort-, lång-nackad. —
-NACKAS, v. dep., -NACKELIGA l. -NACKELIGEN, adv., -NACKENHET, r. l. f., -NACKIG, adj.; i ssgr; jfr hård-nackas, -nackeliga, -nackenhet, -nackig.
Spoiler title
Spoiler content