BERÄTTIGANDE berät4igande, i Sveal. äfv. 03020 (berä´ttigande Weste; ber`ättigande Almqvist), n.; best. -et.
1) handlingen att berättiga. Berättigande .. (fr.) Autorisation. Nordforss (1805). Kindblad (1867). Sitt ord har han lagt i vågskålen .. för .. främmande trosbekännares berättigande till vissa embeten och tjenster. Rundgren i 3 SAH 2: 97 (1887).
2) [jfr t. berechtigung] egenskap(en) att vara berättigad.
a) motsv. BERÄTTIGAD 1: rättighet, rätt, befogenhet. Han (dvs. Dante) tvekar om sitt berättigande att söka inträde i skuggornas hem. Böttiger i SAH 50: 238 (1875). Filologiens för honom första och viktigaste fråga gällde just detta studiums berättigande att räknas såsom en själfständig lem i vetenskapernas .. system. Cavallin Skr. 50 (1876). jfr: Stortinget .. tillade ett kraftigt uttalande, att ingen norsk man, som aktade sitt fäderneslands rättigheter och sin egen ära, skulle deltaga i en revision af föreningen på annan grund än rikenas lika berättigande. De Geer Minnen 1: 202 (1892); jfr LIKA-BERÄTTIGANDE.
b) motsv. BERÄTTIGAD 2: rätt att vara till, existensrätt, ”raison d'être”. Utan tvifvel funnos arter af poesi, de der icke hade något direkt samband med moralens sanningar, och äfven dessa tillerkände man berättigande. Ljunggren SAHist. 1: 87 (1886). Den stora sociala frågan .. gäller (ytterst) det nuvarande samhällsskickets berättigande och fortbestånd. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 432 (1894). — särsk. i uttr. hafva sitt, ett visst o. d. berättigande (med saksubj.), vara (i viss mån) berättigad. Under tider af liflig polemik kan en sådan ensidighet, såsom reagens betraktad, hafva sitt berättigande. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 172.
