BERÖMD beröm4d (berö´md Weste), p. adj. -are.
Etymologi
[liksom d. berömt efter t. berühmt, eg. p. pf. af berühmen, se BERÖMMA, v.1; jfr holl. beroemd]
som omnämnes med beröm l. lof, prisad, bekant för l. på grund af berömliga egenskaper l. gärningar, ryktbar i god bem., namnkunnig, frejdad, celeber; jfr BERÖM 2, BERÖMMA, v.1 4 b; ej gärna ss. attribut till personnamn för att utmärka ryktbarhet af högsta grad. En berömd konung, general, författare. Han är berömd såsom framstående talare, för sin vältalighet. Han har gjort sig berömd, har blifvit berömd, har blifvit en berömd man genom sina epokgörande upptäckter. Landet är berömdt för sin fruktbarhet. Ett berömdt konstverk. Iagh skal vpweckia them ena berömda planto, at the icke meer skola lijdha hunger j landena. Hes. 34: 29 (Bib. 1541; Luther: berühmete). Banda är een lijten Öö .. öfwer alla Öijor vthi wijda Werlden berömder, emedan allena här wäxer Muskater. Kiöping Resa 126 (1667). Then, för sin lärdom och scaldekonst, mykit berömde Samuel Columbus. Swedberg Schibb. 34 (1716). Ormen långa kallades hans (dvs. Olof Tryggvasons) eget skepp, den tiden berömdt såsom det största och kostbaraste man sett i Norden. Geijer I. 3: 279 (1815). Det nyare Italiens berömdaste skald (Alfieri). Dens. II. 1: 33 (1825). Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det ypperst i Norden. Tegnér 1: 21 (1825). Stockholms och Södermanlands berömda, vidsträckta skärgårdar. G. De Geer i Stockholm 1: 10 (1897). — (†) Stoor är Herren och höght berömd. Psalt. 48: 2 (Bib. 1541; öfv. 1904: högtlofvad, Luther: hoch berühmt). — jfr ALL-, HÖG(T)-, MÅNG-, O-, VIDT-, VÄRLDS-BERÖMD m. fl. — särsk.
b) (†) med prep. för inledande en predikativ bestämning: berömd såsom. Hogen, som då war berömd för den alleryppersta Siöfarne Mann. Rudbeck Atl. 3: 285 (1698).
