SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÅNGEN moŋ3en2, äv. (se anm. nedan) MÅNG moŋ4, pron. (i adjektivisk o. substantivisk anv.); n. månget resp. mångt; pl. många (i m. pl. äv., numera bl. arkaiserande, månge) resp. mång; i substantivisk anv.: gen. sg. m., f. o. r. mångens; pl. mångas (i m. pl. äv., numera bl. arkaiserande, månges).
Ordformer
(m., f. o. r. sg. mangen HB 1: 125 (1629; adj.). mongin G1R 1: 160 (1523; adj.). mongom 2Saml. 4: 175 (1588; sbst.). mång (-o-, -gh), i adjektivisk anv. OPetri Kr. 308 (c. 1540), Snoilsky 3: 162 (1883), Östergren (1932), i substantivisk anv. Ekeblad Bref 1: 348 (1654; möjl. pl.), BrölBesw. 454 (c. 1670: Mång'). mången (-o-, -gh-) Ebr. 9: 28 (NT 1526; adj.), Carl IX Cat. Z 3 a (1604; sbst.) osv. månger (-o-, -gh-) OPetri PEliæ b 4 a (1527; sbst.), Ordspr. 16: 26 (Bib. 1541; adj.), Schultze Ordb. 2958 (c. 1755; adj.). mångn Forsius Fosz 396 (1621; sbst.), Runius (SVS) 1: 289 (1713: Mång'n; sbst.). — gen. monges OPetri PEliæ i 3 a (1527; adj.), Dens. Clost. F 1 b (1528; adj.). mångens (-o-), i adjektivisk anv. Mat. 24: 12 (NT 1526), UpplDomb. 3: 126 (1576), i substantivisk anv. Lucidor (SVS) 393 (1674) osv. mångoms Messenius Disa 6 (1611; sbst.; möjl. pl.). mångs (-o-), i adjektivisk anv. 1Kor. 10: 33 (NT 1526), OPetri Kr. 66 (c. 1540), i substantivisk anv. Lucidor (SVS) 286 (1673). — i äldre singulara dat.- o. ack.-former: dat. m. mångom (-o-) Ordspr. 16: 25 (Bib. 1541; sbst.), Humbla Landcr. 376 (1740; sbst.; möjl. pl.), Atterbom Minnest. 2: 378 (1834; sbst., möjl. pl.). ack. m. mongan Syr. 9: 8 (öv. 1536; adj.), Svart G1 24 (1561; sbst.). mångon RARP 2: 84 (1634; sbst.). ack. f. monga Syr. 31: 25 (”32”) (öv. 1536; adj.), Prytz OS B 4 a (1620; adj.). — n. sg. mangt HB 1: 126 (1629; adj.). mång Snoilsky Goethe Ball. 29 (1876: mång'; adj.), Sätherberg Blomsterk. 24 (1879; adj.). månget, i adjektivisk anv. Geijer Skald. 154 (1815, 1835) osv., i substantivisk anv. HeimdFolkskr. 8—9: 25 (1893: i månget och mycket). mångt (-o-, -tth), i adjektivisk anv. Svart Gensw. G 5 b (1558), Flensburg Sång. 230 (1903, 1915), i substantivisk anv. OPetri JesuPina H 2 b (c. 1550) osv. m., f. o. r. pl. manga OPetri Tb. 42 (1524; uppl. 1929; adj.), Mat. 20: 28 (NT 1526; sbst.). mange (-gh-) Joh. 2: 23 (NT 1526; sbst.), BtÅboH I. 2: 156 (1621; adj. i predikativ anv.). mång, i adjektivisk anv. Helsingius P 2 b (1587), Melin Prins. 31 (1885), Östergren (1932), i substantivisk anv. Broms Vitt. 367 (1714). många (-o-, -gh-) G1R 1: 94 (1523; adj.), Mat. 3: 7 (NT 1526; sbst.) osv. månge (-o-, -gh-) Mat. 7: 13 (NT 1526; sbst.), OPetri MenSkap. 9 (c. 1540; adj.), Svensén Jord. 65 (1884; adj.). månghia SkrGbgJub. 6: 185 (1590; adj.). mångie SkrGbgJub. 6: 187 (1590; adj.). — gen. (i mer l. mindre substantivisk anv.) mångas (-o-) Jes. 53: 12 (Bib. 1541) osv. månges 2SAH 55: 378 (1878: de månges). — dat. mongom (-gh-) G1R 1: 27 (1521; adj.), 4Mos. 26: 54 (Bib. 1541; sbst.); jfr dat. sg. m. — n. pl. maang JönkTb. 124 (1533; adj.). mång (-o-, -gh), i adjektivisk anv. Mat. 26: 60 (NT 1526), Wallin 1Pred. 3: 129 (c. 1830), i substantivisk anv. Svart G1 57 (1561), LPetri Kyrkiost. 82 b (1566). många Upp. 9: 16 (NT 1526; adj.) osv. månge RA I. 1: 709 (1560; adj.). mången 2Saml. 2: 80 (c. 1700: Mången tusend, tusend Man). månghia SkrGbgJub. 6: 124 (1589; adj.). — dat. mongom Apg. 2: 40 (NT 1526; adj.). Anm. Formen mång användes numera företrädesvis ss. n. sg. mångt i substantivisk anv. (se 2 a β). I ä. tid föredrogs n. sg. mångt äv. i adjektivisk anv., liksom pl.-formen mång synes hava varit den vanligaste ss. bestämning till neutrala substantiv (jfr ex. 1668 under 1 b). Beträffande formen mång i nutida sv. märkes vidare, att den i fackspr. är fullt br. i sådana uttr. som sexor mång (se 1 b ϑ γ') samt i arkaiserande l. poetiskt språkbruk (l. emfatiskt) äv. eljest kan förekomma ngn gg i adjektivisk anv., särsk. i ställning efter huvudordet (se 1 b α, ϑ γ') l. ss. bestämning till grundtalen hundra l. tusen (se 1 b ϑ α'))
Etymologi
[fsv. manger, motsv. d. mangen, senisl. mangr, got. manags, fsax. o. fht. manag (t. mancher), feng. manig (eng. many); jfr MARG, pronominellt adj. Formen mången torde väsentligen utgå från fsv. ack.-former (mangan, mangen), men kan också ha uppkommit ur mång i ställning framför obestämda artikeln (jfr 1 a α samt fsv. mang en herra, mang en ärlig man). — Jfr MÄNGD]
1) i adjektivisk anv., för att beteckna ngt ss. representerande l. utgörande ett (relativt l. så l. så) stort antal.
a) (i sht i högre stil; se dock α, β) ss. attribut till ett huvudord i sg., i uttr. angivande en obestämt tänkt representant för ett (relativt) stort antal. Eder oc Mongin Man tiil störste fördærff. G1R 1: 160 (1523). Så mongtth glatth hierte gör tu (dvs. klaffaren) oglatt. Visb. 1: 5 (1572). Kring borden satt de fagra jungfrurs skara, / Och mången unger-sven till lekar böjd. Geijer Skald. 28 (1811, 1835). Han ritar mång runa i isens famn. Tegnér (WB) 5: 126 (1820). Vi ha särskildt att tacka .. (bl. a.) K. Söderwall och Es. Tegnér .. för mången vacker undersökning, mången praktisk vink. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. II (1885). Domen öfver en afliden (blir) icke blott rättvisare utan mången gång också mildare, då man lär känna hans bevekelsegrunder. De Geer Minn. 1: 248 (1892). Mångt alster af idoga händer, / .. det (dvs. Öresund) bär på sin skuldra som frakt. Flensburg Sång. 230 (1903, 1915). — särsk.
α) i förb. mången en, mången; dels (i mera högstämt, känslobetonat spr.) ss. attribut till ett sbst., dels (ngt vard., numera föga br.) i substantivisk anv. (jfr 2). Ther blifwer mången een så yyr af Bacchi Skålar, / At han som Kattan rjfz, och såsom Biörnen wrålar. Spegel GW 39 (1685). Den natten kan göra dig mången en sorg. Atterbom 2: 241 (1827). Hon ristade in i det röda gull / så mången en runa underfull. Melin Dikt. 2: 11 (1904).
β) (ngt vard.) i sådana uttr. som det var mången god dag sedan osv., det var (ganska) längesedan osv., (inte) på mången god dag, (inte) på länge. Icke skall .. (kon) svälta i qväll och ej på mången god dag. Almqvist Grimst. 20 (1839). Det är den bästa bok jag läst på mången god dag. Roos Skepp 21 (1896). Det var mången god dag sen han senast trampat denna gata. Schildt Perd. 106 (1918). jfr (†): Här wil iagh göra migh lustigh och gladh, / Och plägha migh wäl til mång godh dagh. Rudbeckius Starcke B 4 b (1624).
b) med pluralt huvudord; särsk. i attributiva förbindelser betecknande ett (relativt l. så l. så) stort antal; äv. med tanken fäst vid var särskild av de i antalet ingående enheterna. Ha många barn, vänner, ovänner, fiender. Huru många personer var ni vid bordet? Huru många gånger har jag inte sagt dig, att osv.? En ordbok i många band. Teslikis ved samma tiid gaff han monghom godom mannom stark legde breff. G1R 1: 27 (1521). Monge menniskior warda frome kalladhe, men hoo skal finna en then retzligha from är? Ordspr. 20: 6 (Bib. 1541). Så mångh Hoffuudh, så många äre och sinnen. Balck Es. 233 (1603). Många Bäckiar småå, giöra en stoor Åå. Grubb 546 (1665). I staden (Erfurt) så äro här nogh mong torg men icke så monga kiöpmanszboder. Bolinus Dagb. 32 (1668). Med mång' ord talar vår Lagman ej / För Kungen i allmän sak. Geijer Skald. 14 (1811, 1835). Det gömmes utan tvifvel i dessa få volymer mera snille, än i många långa rader af ”Oeuvres complètes.” Sturzen-Becker SvSkönl. 84 (1845). Man .. (hade) alla utsikter att nödgas dragas med .. (polismästaren) under ytterligare många år. Hellström Malmros 9 (1931). — särsk.
α) (numera bl. arkaiserande) i ställning efter huvudordet (jfr ϑ γ'); vanl. i formen mång. Spaszeregång, giör laster mång. Grubb 755 (1665). Nu råder sorg / i kungaborg / med gråt och suckar mång. Melin Prins. 31 (1885). På lustans breda väg hade ej saknats kamrater många. Högberg Jim 287 (1909).
β) i predikativ anv.; stundom svårt att skilja från 2 b. Huru många voro de? De voro lika många som förut. Legio är mitt nampn, För ty wij äre monge. Mark. 5: 9 (NT 1526). Hans behof voro icke många eller stora. Sturzen-Becker 1: 143 (1861). (Tamgässen till vildgässen:) Måtte ni bli skjutna, så många som ni ä' (dvs. allesamman). Lagerlöf Holg. 1: 26 (1906).
γ) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ss. bestämning till en plur. föregången av de; stundom med många o. de uppfattade ss. bildande ett ord. Thet äro nu monge the tienare som giffua sigh jfrå sina herrar. 1Sam. 25: 10 (Bib. 1541). Det finns mångade fölk (säger smeden) som ä' glatta som skalade timmerstockar, men som säger ’tvi' åt en i sitt hjärta. Roos Skugg. 161 (1891).
δ) (numera bl. ngn gg i högre stil) ss. bestämning till en plur. föregången av en gen. l. ett possessivpron. Mong the helghons lekamen som soffwit hadhe stodho vpp och gingo vth aff theres graffuer. Mat. 27: 52 (NT 1526; Bib. 1917: många avsomnade heligas kroppar). Många hans ättlingar. Rydberg Vap. 380 (1891). Många hans lärjungar. Auerbach (1911).
ε) (†) i uttr. mer (stundom fler) än många, synnerligen många. VDAkt. 1695, s. 59. Härom (dvs. om att Jesus är sann Gud) tala Nya Testamentsens Skrifter på mer än många ställen. Bælter GudS 124 (1751). På fler än många sätt. Bellman Gell. 64 (1793).
ζ) (†) i uttr. många åtskilliga l. åtskilliga många, många olika l. skilda. Månge åttskillige försäkringar. RA I. 3: 169 (1593). The åtskillige månge andre Swårheter, som (osv.). Kyrkol. 1686, Föret. s. 3 a.
η) (numera knappast br. utom i södra Sv., vard.) i uttr. (så) många pängar l. pänningar, (så) mycket pängar. G1R 1: 94 (1523). Effter till en sådan Magnific bygning .. stora och många peninger behöfwes. RARP 1: 102 (1629). Mazepas många pengar. KKD 6: 369 (1912).
ϑ) ss. bestämning till vissa grundtal o. i närstående anv.; särsk.
α') i uttr. många hundra l. tusen, äv. (numera bl. arkaiserande l. i poesi l. emfatiskt, i vissa fall möjl. bl. särskrivning av ssgrna MÅNG-HUNDRA(DE) o. -TUSEN(DE)) mång hundra(de) l. tusen(de), förr äv. mången tusen; förr äv. mång sinom tusen(de), många gånger tusen. Talet på thz ridhandes krijgs folk (var) många tusende tusend. Upp. 9: 16 (NT 1526). Talet på them war mong sinnom tusende tusend. Därs. 5: 11 (Bib. 1541; NT 1526: tusendetusend). Mången tusend, tusend Man. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 80. Allt sen den tiden, mång hundra år, / som templet står, / jemt något fattas uppå det. Tegnér (WB) 5: 168 (c. 1825). Skogsfrun, som djupt in i skogen bor, / jag gästat mång tusende gånger. Melin Prins. 12 (1885).
β') (†) i uttr. huru många tjugu år, huru många år över tjugu, men under trettio? Herr vice Pastoren Norlin .. som han, gud vett uti huru många tiugo År här varit en förträffelig medhielpare. VDAkt. 1787, nr 471.
γ') spelt. i ställning efter huvudordet (jfr α); i uttr. sinkor, sexor o. d. mång, i fråga om tärningskast (i brädspel): sinkor osv. all. Wilson Spelb. 221 (1888). 2NF 4: 409 (1905).
Anm. till 1. I ä. tid förekom ordet äv., med anslutning till 1 a l. b, i ett slags adverbiell anv., i uttr. mången l. många l. mång annorstädes l. flerstädes, på många andra resp. flera ställen; jfr MÅNGENSTÄDES. I vissa fall föreligger möjl. bl. särskrivning av ssgr. Gustaf II Adolf 86 (c. 1620: många flerestädes). Emedan .. man då intet wiste här eller mången annorstädes af att bränna tegel eller hugga steen. Rudbeck Atl. 1: 257 (1679). Därs. 4: 158 (1702: mång annorstädes). (Ordnarna) som ännu ej i vårt land blifvit så helt och hållet handelsvara som mången annorstädes. Hedenstierna Kaleid. 34 (1884).
2) i mer l. mindre substantivisk anv.
a) (i sht i högre stil) i sg., motsv. 1 a, om obestämt tänkt representant för ett (relativt) stort antal; vanl. om person. Jomfrudoms lyffte .. är straff wårdt ty ther gåår monger til och loffuar thz han aldrig halla kan. OPetri PEliæ b 4 a (1527). Monger är fattigh j stoor rijkedom, och monger är rijk j sinom fattigdom. Ordspr. 13: 7 (Bib. 1541). Månger får loff för lithet, och skam för altzinthet. SvOrds. B 6 a (1604). Mången giör rijs åth sin egen rumpa. Grubb 552 (1665). Det var en gång en smed, ”och mången är väl det”, såsom alla sagor pläga begynna. SvFolks. 45 (1844). Jag visste, att hans fattigdom var lika oförtjänt som mångens rikedom. Lindström Glimt. 121 (1924). — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. mången av ngra. Mången af Flickor om vintren är tvär, / Som vänlig och artig om Sommaren är. Envallsson Slått. 5 (1787). Rydberg KultFörel. 6: 38 (1888).
β) i n.: mångahanda (se d. o. II); mycket; numera nästan bl. i formen mångt, särsk. i uttr. mångt och mycket, stundom (tillf.) mycket och mångt. Medh Läriungarna så mykit och mongt. / Talade han fyratiyo daghar longt. OPetri JesuPina H 2 b (c. 1550). (Han hade) af egna samlingar .. (till arkivets o. myntkabinettets) riktande och förökande mångt och mycket bijdragit. Schück VittA 5: 336 (i handl. fr. 1771). Predikan var som ett bjällrande ljud, / hon (dvs. åhörarinnan) hade ej mångt förstått. Tigerschiöld Dikt. 2: 50 (1891). Den franske moralisten och essai-författaren Montaigne var ju i mångt och mycket en banbrytare och föregångsman. PT 1913, nr 236 A, s. 3.
b) i pl., motsv. 1 b: ett (relativt) stort antal (av ngt), en mängd (av ngt); vanl. om personer. Vara många om budet (vid auktion o. d.). Monge äro kalladhe, men få äro vthwalde. Mat. 20: 16 (NT 1526). Wij äro fåå igenbleffne aff mongom. Jer. 42: 2 (Bib. 1541). Många see mehr än een. Grubb 912 (1665). (Hon var) mycket klok och mycket tålig i sina vedervärdigheter, af hvilka hon fick utstå många. Lidforss DQ 1: 280 (1889). Det blev (under lektionen) många om budet på en så enkel fråga. Nilsson HistFärs 148 (1940). — särsk.
α) i uttr. ge ngn l. ngt så många som flyger och far o. d., se FLYGA 1 d.
β) i uttr. de många.
α') (numera bl. tillf.) med syftning på en bestämd, förut omtalad mängd av personer. Tegnér (WB) 2: 17 (1808). Den Enda sitter här bland många, / men bland de många ser jag endast en. Därs. 7: 38 (1835).
β') (i högre stil) det stora flertalet, mängden, den odifferentierade massan. Om genom den enes öfverträdelse de månge äro döde, så (osv.). Rom. 5: 15 (öv. 1853; Bib. 1917: de många hava blivit döden underlagda). Estlander KonstH 153 (1867). Vår koralbok är en gåva, erbjuden åt de många, de ringa, de fromma. Wulff Koralb. 15 (1912).
γ) (†) motsv. 1 b ε. Mer än månge veta intet något berätta om sin faderfader, ock modersmoder. Broman Glys. 1: 47 (c. 1730). VDAkt. 1792, nr 475.
δ) (†) i uttr. några många, ett ganska stort antal; inga många, icke många. At han så starck i ryggen är, at han någre månge aff Hofftienare på en gång vp för Trappon dragher. Forsius Fosz 18 (1621; nt. orig.: etlike vele). Summa summarum, det gick så till (vid stormningen av Köpenhamn), att inga många sluppo onäpste. Ekeblad Bref 2: 108 (1659).
Ssgr (Anm. Ssgrna, som ofta företrädesvis l. uteslutande tillhöra skriftspråket o. i vissa fall äro bildade efter mönster av gr. ssgr med πολυ-, ansluta sig i allm. till mången 1 b (jfr månghundra, -tusen), varvid det vanligaste fallet är att de utgöras av substantiv l. (participiella) adjektiv med bet.: (sak o. d.) försedd med l. bestående av många föremål o. d. av ett visst, av den senare ssgsleden angivet slag (jfr mångarmad, -hörnig, -hörning, -sidig, -siding). Stundom föreligger anslutning till mången 2 b (jfr mångdelad 3, -rådig 3, -välde). Jämte dessa fall finnes en stor grupp av ssgr utan klar anslutning till ngn bestämd anv. av huvudordet, i det att den första ssgsleden övergått i bet.: stor (o. omväxlande) myckenhet (av icke närmare angivet slag), i stor (o. mångsidig) utsträckning, i hög grad, på många sätt, av många slag, många ggr o. d. (jfr mång-alstrande, -berest, -betrodd, -debatterad, -dubbel, -intresserad, -läsande, -skiftande, -talande, -tydig)):
A: MÅNG-ALSTRANDE, p. adj. om författare: mycket (o. mångsidigt) produktiv. Den mångalstrande G. af Geijerstam. SvH 10: 261 (1909).
-ALSTRING. jfr -alstrande. Nutidens litterära mångalstring. PT 1898, nr 236 A, s. 3.
-ANNORSTÄDES. (†) på många andra ställen. Ilmoni Sjukd. 2: 351 (1849). Strinnholm Hist. 4: 10 (1852).
-ARMAD, p. adj. försedd med många armar (i eg. l. oeg. bem.).
a) om varelse. Mångarmade jätten. Ling Tirf. 1: 45 (1836).
b) om sjö, fjord, ljusstake o. d. En tung, mångarmad silfverstake. Strindberg RödaR 48 (1879). Topelius Vint. II. 1: 259 (1881).
-ARTA, p. adj. (†) = -artad. Vi måge lära känna, på huru mång-arta vis Riken och Länder styras. Tessin Bref 1: 220 (1753).
-ARTAD, p. adj. beskaffad på många olika sätt, mångskiftande. LBÄ 19—20: 46 (1799). Mångartade intressen. Söderhjelm ItRenäss. 182 (1907).
-AVSATSIG~020, förr äv. -AVSÄTSIG. (i poesi, tillf.) om bärg: försedd med många avsatser. Det går ej blott en väg, men der gå tusen / till mångafsätsiga Parnassen opp. Tegnér (WB) 9: 138 (1841). Det mångafsattsige (bärget) Ida. Johansson HomIl. 22: 171 (1848; gr. orig.: πολυπτύχου).
-AXIG. bot. om blomställning; jfr -axig, adj.1 Östergren (1932).
-BEFAREN. jfr -berest. VFl. 1928, s. 142.
-BEGÅVAD. mångsidigt begåvad. Lyceum I. 1: 5 (1810). Den otroligt mångbegåfvade och händiga lektor Johan Gabriel Fabritius. Ahrenberg Männ. 6: 111 (1914).
-BELÄST. (mycket o.) mångsidigt beläst. Atterbom Minnest. 2: 279 (1842). Coleridge var till sin läggning skarpt kritisk, smidig och mångbeläst. 2NF 32: 1077 (1921).
-BENAD, p. adj. (mindre br.) = -bent. Fryne! hvi hatar Du så mångbenade Spindeln. Stagnelius (SVS) 1: 200 (c. 1815).
-BENT, p. adj. försedd med många ben. Fahlcrantz Schiller Fiesko 19 (1821; i bild). En krälande, mångbent larv. Benedictsson Ber. 240 (1888).
-BEPRISAD, p. adj. som prisats mycket (många ggr, av många). Det är verkligen vackert, detta mångbeprisade landskap (dvs. Blekinge). Sätherberg Blom. 1: 75 (1841). Söderblom Gudstr. 274 (1914).
-BEPRÖVAD, p. adj. som prövats i många värv o. d.; som har rik erfarenhet; som utstått många prövningar. Kommo så svenner och vif som mångbepröfvade gubbar. Johansson HomOd. 11: 38 (1844; gr. orig.: πολύτλητοι). AB 1897, nr 240, s. 3.
-BEREST. som rest mycket o. besökt många platser; jfr -befaren. Mellin Nov. 2: 153 (1849, 1867). Orientalisten och konstkännaren F. R. Martin, den mångbereste mannen. Laurin 3Minn. 113 (1931).
-BERÖMD, p. adj.; jfr -beprisad. Den sköna, mångberömda staden (Venedig). Runeberg ESkr. 2: 258 (1853).
-BESJUNGEN, p. adj. som besjungits mycket (många ggr, av många). Troja, det mångbesjungna. Tegnér (WB) 5: 210 (c. 1825).
-BESMYCKAD, p. adj. (i poesi) rikt smyckad. Hans mångbesmyckade harnesk. Johansson HomIl. 3: 358 (1846; gr. orig.: πολυδαιδάλου).
-BESÖKT, p. adj. om land l. plats o. d.: mycket besökt (av främlingar). Det mångbesökta Gottland. Strinnholm Hist. 4: 638 (1852). Östergren (1932).
-BETOFTAD, p. adj. (i poesi) försedd med många tofter. (Det) mångbetoftade skeppet. Johansson HomIl. 2: 293 (1846; gr. orig.: πολυζύγῳ).
-BETRODD, p. adj. som förtroendefullt användes l. anlitas för mångahanda värv; mycket betrodd. Callerholm Stowe 98 (1852). Stadens främste och mest mångbetrodde man. Backman OkändV 100 (1911).
-BILDAD, p. adj. (numera föga br.) mångsidigt bildad. Knorring Torp. 1: 5 (1843). Östergren (1932).
-BILDNING. (numera knappast br.) jfr -bildad. PedT 1894, s. 437. Östergren (1932).
-BLADIG. försedd med många blad (i eg. l. oeg. bem.).
a) om växt l. växtdel. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 41. Rosor, större och mångbladigare än annars. Hallström Brilj. 211 (1896).
b) om kniv, såg(värk) m. m. Fischerström 3: 200 (1783). Mångbladiga bandsågar. TT 1895, Allm. s. 17.
-BLOMMAT, p. adj. (†) = -blommig. Rudbeck HortBot. 48 (1685). Linné Ungd. 1: 305 (1731).
-BLOMMIG. om växt l. blomklase o. d.: som har många blommor. Retzius Djurr. 231 (1772). Lindman NordFl. 367 (1926).
-BROKIG. (numera föga br.) skiftande i många olika mot varandra brytande färger, mycket brokig; äv. bildl. (Han var) klädd / I rutig och mångbrokig plaid. Arnell Scott Sjöfr. 145 (1829). FoF 1929, s. 19 (bildl.).
-BUKTIG. (numera mindre br.) som har l. går i många bukter. Ling As. 302 (1833). Den mångbugtiga elfstranden. JernkA 1880, s. 554.
-BYGGARE, r. l. m. bot. växt hos vilken samma individ har både enkönade o. tvåkönade blommor. Hartman Fl. XXIII (1820).
-CELL-BILDNING. bot. NF 3: 142 (1878). Vid mångcellbildningen delar sig modercellens kärna i en hel mängd dotterkärnor, innan några nya väggar anläggas. 2NF 4: 1396 (1905).
-CELLIG. bot. o. zool. sammansatt av många celler. Fries SystBot. 392 (1897).
-DAGA, adj. (†) om tid: som består av många dagar. Det mångdaga året. Adlerbeth Ov. 10 (1818).
-DEBATTERAD, p. adj. mycket omdebatterad. Det mångdebatterade, svårlösta spörsmålet om själens väsen. Schéele Själsl. 3 (1894).
-DELAD l. (numera föga br.) -DELT, förr äv. -DELD, p. adj.
1) delad i många (l. fler än två) grenar l. partier.
a) bot. om stam l. rot: mycket förgrenad; om blad: mycket flikig. Möller PrincBot. 28 (1755). Bladen (hos umbellaterna äro) slidomfattande, mångdelade. Berlin Lrb. 91 (1876). Lundell (1893).
b) (mera tillf.) i annan anv. (Rhen-)flodens mångdelade mynning. KrigVAH 1881, s. 75. Från hvartdera af (standar-)dukens hörn springer snedt inåt i riktning mot midten en stor, mångdelad flamma. AntT XIV. 3: 95 (1895).
2) (tillf.) om uppmärksamhet: vänd mot en mångfald skilda ting, starkt splittrad. Lycklig känner sig den af mångdelad uppmärksamhet tröttade menniskan endast då, när hon får vända åter till enkla känslor. Atterbom Minnest. 1: 327 (1844).
3) (tillf.) om makt: delad på många. Endast åt en bör man gifva befäl; / Mångdeladt välde plär sällan gå väl. Gumælius Engelbr. 118 (1858).
-DUBBEL. (mång- 1689 osv. många- c. 1690)
1) eg.: dubbel många ggr om; som består av många likadana enheter; som består av l. är lagd l. viken i många lag resp. varv o. d. Rudbeck Atl. 2: 671 (”171”) (1689). Echo stembde in med mångadubbelt gny. Rosenfeldt Vitt. 200 (c. 1690). Kungsträdgården .. är med sina mångdubbla alleer .. den mest besökta promenaden i hjertat af Stockholm. Höjer Sv. 1: 2 (1873). Mångdubbla riglar höllo / Vid valnötsportarne vakt. Svärd VildBlmr 84 (1887).
2) många ggr större (än ngt); i sht med abstrakt huvudord; ofta ss. adv.: många ggr (mer l. starkare o. d.). Berch Hush. 274 (1747). Nu ser jag fienden rycka an, / Mångdubbelt starkare kommer han. Runeberg 5: 86 (1860). De fynd (av nedgrävda skatter), som .. (för fem-, sexhundra år sedan) årligen gjordes, voro säkerligen mångdubbelt flera än de, som göras i våra dagar. Schück VittA 1: 4 (1932).
-DUBBLA, -ing.
1) komma (ngt) att framträda l. föreligga i en mångfald enheter l. exemplar; öka (ngt) så att det blir många ggr flera (än förut); mångfaldiga (ngt); stundom refl. Hennes göromål ha mångdubblat sig; men hon är dem fullt vuxen. MoB 7: 52 (1806). Solen mångdubblade sin rödglänsande bild i tusen spegelklara fenster. Geijer Minn. 106 (1825, 1834). Ibland till de döende ljuden / Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af echo. Runeberg 1: 194 (1836). Exemplen kunde mångdubblas. 3SAH 13: 245 (1898).
2) utan tanke på antal, med abstr. obj.; göra (ngt) många ggr större. PH 11: 411 (1778; möjl. till 1). Sedan .. (den kristna lärans) yttre magt var bruten, syntes hennes inre hafva mångdubblats. Rydberg Ath. 258 (1859). Brukets tillverkning blef .. mångdubblad. 3SAH 3: 469 (1888).
-ECKIG. (-ä-) (†) månghörnig. Rålamb 8: 79 (1691).
-ERFAREN~020. som har rik erfarenhet. Kloka och mångerfarna människor. Höijer Thukyd. 2: 173 (1832).
-FALD, -FALDELIG(EN), -FALDIG m. m., se sp. 1864 ff. —
-FALL(A), se mångfålla.
-FINGRAD, p. adj. särsk. bot. (Ett fingerdelat blad blir) efter småbladens antal 2fingradt .., 3fingradt .., 5fingradt ..; mångfingradt. Hartman Bot. 40 (1843).
-FLIKAD, p. adj. mångflikig. Buergel Goodwin HHögh. 122 (1925).
-FLIKIG. försedd med l. delad i l. utskjutande i många flikar. Brunius GotlK 2: 145 (1865). Europas mångflikiga halfö. Svensén Jord. 285 (1886). En liten mångflikig fana. Nordenstreng Vik. 25 (1915).
Avledn.: mångflikighet, r. l. f. —
-FOLKLIG. (†) om familj: som består av många personer. Tærtill med hafver jag en mångfolcklig familiam försörja. OxBr. 12: 604 (1621).
-FORMAD, p. adj. jfr -formig. Lagerlöf Holg. 2: 376 (1907).
-FORMIG. som har l. uppvisar l. uppträder i många olika former l. gestalter l. varieteter; mycket växlande l. varierande. Snön faller i mångformig stjernskapnad. Möller (1790). Arten (fjällvallmo) är ytterst mångformig. SvNat. 1932, s. 74.
Avledn.: mångformighet, r. l. f. Weste (1807).
-FOTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. -FOT, r. l. m. (-fot 1758 (: mångfotens, gen. sg. best.)1864. -fota 1739 (: mångfotan, sg. best.)1876 (: Mångfotorna, pl. best.)) (†) mångfoting. Linné PVetA 1739, s. 16. 1Brehm III. 2: 183 (1876).
-FOTAD, p. adj. försedd med många fötter. En mångfotad Matk. Lindestolpe Matk. 39 (1714).
-FOTING. zool. tusenfoting; skolopender; jfr hundra-foting. Rebau NatH 1: 672 (1879). Hanström MännParasit. 138 (1933).
-FRESTANDE, p. adj. som försöker sina krafter på uppgifter av en mångfald skilda slag; äv. i utvidgad anv., om lynne, värksamhet o. d. En mångfrestande man. (Drottning) Kristinas mångfrestande och djerfva ande. Fryxell Ber. 9: 231 (1841).
-FRESTARE, m.||ig. mångfrestande person. Georg Stjernhjelm och Olof Rudbeck, store, genialiske mångfrestare mer än store män af stilla, evärdliga förtjenster. Geijer I. 8: 174 (1838).
-FRESTERI 1004, äv. 3~002. jfr -frestare. Rundgren Minn. 3: 36 (1865, 1888). Hans afvoghet mot allt mångfresteri. Söderhjelm Runebg 2: 242 (1906).
-FRÖIG. bot. om växt l. växtdel (skida, kapsel, bär o. d.): som har många frön. Gellerstedt NerFl. 40 (1831). Frukten (hos sälgen) är en enrummig, mångfröig kapsel. Forssell InlBot. 49 (1888).
Avledn.: mångfröighet, r. l. f. bot. TLandtm. 1900, s. 502.
-FUSKA. (tillf.) fuska i mycket. Den som på en gång mångfuskar i allt lemnar sällan något dugligt arbete. Fries BotUtfl. 1: 52 (1843).
-FUSKERI 1004, äv. 3~002. (tillf.) jfr -fuska. Mångkunnighet är i allmänhet mångfuskeri. Tegnér (WB) 5: 583 (1826). Frey 1845, s. 370.
-FÅLLA, se d. o. —
-FÄLLIG, -FÄLTIG, se mångfaldig.
-FÄRG. (†) mångfald av färger. JGOxenstierna 4: 139 (1815). (Vår ö) syntes då (dvs. i drömmen) mig lik / Ett klot af glas .., / I mångfärg skimrande. Atterbom 2: 28 (1854).
-FÄRGA, v. (tillf.) färga (ngt) i en mångfald färger l. färgskiftningar. Serenius (1734; under variegate). När Hösten kommer och mångfärgar trädens frukter. Enbom Gessner 129 (1794). Berndtson (1880).
-FÄRGAD, p. adj. färgad l. skiftande l. lysande l. prunkande i en mångfald färger. Serenius H 3 a (1734). Medeltidsartade småstäder med hus af mångfärgad sten. Lundström Polcirk. 125 (1881). Rokokons kanske mest egenartade erövring inom skulpturen är det mångfärgade porslinet. Lindblom Rokokon 17 (1929).
-FÖRDUBBLA. (†) mångdubbla (se d. o. 1). Ett mångfördubblat echo af skapelsens spridda toner. Phosph. 1810, s. 170. Runeberg (SVS) 1: 131 (1830).
-FÖRFAREN. förfaren i mångt och mycket; äv.: mångerfaren. Gumælius Bonde 283 (1828). Den mångförfarne professor Brunius. Nordensvan SvK 161 (1892).
Avledn.: mångförfarenhet, r. l. f. Hagberg Shaksp. 3: 372 (1848).
-FÖRGRENAD, p. adj. rikt förgrenad; äv. bildl. Oändlig, rik och mångförgrenad står den organiska skapelsen framför oss. TeolT 1869, s. 136. Rentjuren med den mångförgrenade, ståtliga hornkronan. Hemberg ObanStig. 260 (1896).
-FÖRSLAGEN. mycket fintlig l. förslagen l. uppfinningsrik (i en mångfald olika situationer). Ädle Laertesson, du mångförslagne Odysseus. Johansson HomOd. 5: 203 (1844; gr. orig.: πολυμήχαν'). Den mångförslagne professorn Olof Rudbeck i Uppsala. UpplFmT 44: Bil. 72 (1930).
-FÖRSPRIDD, p. adj. (†) vittförgrenad. Vid ekens mångförspridda rot. Stagnelius (SVS) 4: 255 (1822).
-FÖRÄNDERLIG. (†) mycket skiftande l. varierande. Alla öfriga djur af mångföränderlig skapnad / Jorden af egen kraft framfödde. Adlerbeth Ov. 14 (1818).
-GESTALT. (i poesi, tillf.) i uttr. i månggestalt, i gestalt av en mångfald (av ett visst slag av personer). Gamle Adam själf i månggestalt / af nattflanörer från Berlins asfalt. Fröding NDikt. 114 (1894).
-GESTALTAD, p. adj. jfr -formig. Palmblad Nov. 2: 69 (1841). Fossila rester af månggestaltade reptilier. AtlFinl. 4: 3 (1899).
-GIFT, p. adj.
1) (numera knappast br.) gift med många l. flera män resp. kvinnor på en gång. Möller (1790). Dalin (1853).
2) (numera knappast br.) bot. om växt: polygam; i pl. äv. i substantivisk anv.: polygama växter, polygamer. Linné SystNat. 77 (1748). Topelius Fält. 4: 385 (1864).
-GIFTE.
1) förhållande(t) att en man samtidigt är gift med flera kvinnor l. en kvinna med flera män, polygami. Leva i månggifte. Lind (1749; under vielweiberey). Nilsson PrimKult. 128 (1923). Mormonerna avskaffade .. officiellt månggiftet 1890. DN(B) 1945, nr 115, s. 9.
2) i utvidgad anv.
a) i fråga om djur. (Vattenfåglarna) Lefva i månggifte. Retzius Djurr. 18 (1772). SvNat. 1922, s. 69.
b) (numera knappast br.) bot. i fråga om växter; jfr -gift 2. Nordforss (1805). Ahlman (1872).
-GRENIG. försedd med många grenar; ofta oeg. l. bildl., särsk. motsv. gren, sbst.1 3. Osbeck Resa 132 (1751, 1757). Ett månggrenigt träd. Agardh Bot. 1: 307 (1830). Ett månggrenigt jökelnät. TurForskn. 12: 137 (1921).
-GUDA-DYRKAN. (-gud- 1899. -guda- 1820 osv.) dyrkan av många gudar, polyteism; äv. bildl. Strinnholm Vas. 2: 285 (1820). Nu har han heller inga goda ord för sin ungdoms vårvilda månggudadyrkan. Österling Männ. 148 (1910).
-GUDA-DYRKANDE, p. adj. jfr -guda-dyrkan. Månggudadyrkande folkslag. Ekelund 1GH 77 (1826). NF 7: 103 (1883).
-GUDA-DYRKARE. (-gud- 18991909. -guda- 1786 osv.) jfr -guda-dyrkan; äv. bildl. Björkegren 2127 (1786). I våra dagar ha vi .. blivit alltför belästa att inte vara litterära mångguddyrkare. Heidenstam Dag. 180 (1904, 1909).
-GUDA-TRO, r. l. f. jfr -guda-dyrkan. Rydberg Urpatr. 22 (1873).
-GUDERI1004, äv. 3~002. månggudadyrkan, polyteism. Lind (1749; under viel-götterey). Almquist VärldH II. 2: 539 (1931).
-HANDA, se mångahanda.
-HUNDRA040, äv. (i sht emfatiskt) -HUNDRADE0400, äv. 3~200, adj. (-hundra 1889 osv. -hundrade 1852 osv.) många hundra; jfr mången 1 b ϑ α'. Mälaren med sina månghundrade öar och holmar. Berlin Lsb. 340 (1852). Bergqvist Yrk. 15 (1911).
Ssgr: månghundra-dubbel. (mera tillf.) sammansatt av många hundra enheter l. exemplar. Atterbom SDikt. 1: 159 (1807, 1837).
-årig. många hundra år gammal. Sturzen-Becker 1: 46 (1845, 1861).
-HUVAD, -HUVD(AD), -HUVDAT, se -hövdad.
-HÖRNIG. (mång- 1748 osv. många- 1640) försedd med många hörn; särsk. mat. om plan figur l. (i fackspr.) om byggnad o. d. som i horisontal genomskärning har formen av en månghörning: polygonal. Linc. (1640; under angulosus). Ett månghörnigt .. trapptorn. Hahr ArkitH 389 (1902).
-HÖRNING. plan figur som begränsas av mer än fyra räta linjer, polygon; mat. äv. allmännare, med inbegrepp av trianglar och fyrsidingar; äv. (om ä. förh.) bef. i fråga om befästningsvärk: polygon. Wärnskiöld Fortif. B 2 a (1673). Strömer Eucl. I. 1: 4 (1744). NoK 101: 108 (1930).
-HÖVDAD, förr -HUVAD l. -HUVD l. -HUVDAD l. -HUVDAT, p. adj. (-huvad 18131887. -huvd 1795. -huvdad 1778. -huvdat 1694. -hövdad 1621 osv.)
1) (i sagor o. d.) försedd med många huvuden; jfr marg-hövdad. Her Omnes (dvs. det meniga folket är) itt monghöffdat diwr. Forsius Fosz 347 (1621); jfr 2. Melin Prins. 48 (1885).
2) bildl.: som består av l. omfattar l. (med abstrakt huvudord) utföres av l. härrör från osv. en mångfald individer l. enheter. En månghövdad skara. Schönberg Bref 2: 270 (1778). Allmogens gamla obenägenhet för en månghöfdad herre-styrelse. Malmström Hist. 3: 2 (1870). (Gåvorna) representera ett månghövdat aktivt intresse för museets arbete. RedNordM 1927, s. 28. särsk. bot. om rot: som består av flera likvärdiga delar utgående från en huvudrot. 2NF (1913).
-INTRESSERAD, p. adj. mångsidigt intresserad. En .. mångbildad och mångintresserad man. MoB 4: III (1901).
-KAMP, r. idrott. tävlingsidrott sammansatt av många olika grenar; jfr fem-kamp. UNT 1940, nr 91, s. 13.
-KAMPARE. [avledn. av -kamp] idrott. idrottsman som idkar o. tävlar i mångkamp. SvD(A) 1923, nr 95, s. 11.
-KANT. (numera knappast br.) månghörning, polygon. Palmquist Alg. 2: 10 (1746). Lundell (1893).
-KANTIG. månghörnig, polygonal. Ekeblad Bref 1: 252 (1653). I .. chucken kunna arbetsstycken af såväl rund, fyrkantig som mångkantig sektion fastspännas. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 114.
Avledn.: mångkantighet, r. l. f. Weste (1807).
-KLOK. klok i mångahanda, mångsidigt klok. En mångklok Mö, en Vala. Stagnelius (SVS) 4: 8 (c. 1815). En mångklok jätte. Bååth NordmMyst. 50 (1898).
-KLUVEN, förr äv. -KLYVD, p. adj. (-kluven 1649 osv. -klyvd 1833) jfr klyva, v.2 7. Wollimhaus Syll. Q 1 a (1649). (Bärgets) mångklufna hjessa. Kruse Funcke 125 (1885).
-KLYFTAD, p. adj. (numera föga br.) bot. = -klyftig. Arrhenius Bot. 95 (1850). Rosendahl Farm. 501 (1897).
-KLYFTIG. särsk. (numera föga br.) bot. motsv. klyfta, sbst.1 8 c. Finnas många .. klyftor inom Moderlöken, kallas den mångklyftig. Hartman Fl. XII (1838). NF 3: 382 (1879).
-KLYVD, se -kluven.
-KLÖVAD, p. adj. i äldre djursystematik: som har mer än två klövar på varje fot; särsk. i uttr. mångklövade (dägg)djur, benämning på en ordning vari man sammanfört elefanter, tapirer, noshörningar, svindjur, klippdassar och flodhästar m. m. Sundevall Zool. 41 (1835). Lundell (1893).
-KORNIG. särsk. lant. om sädesax: som innehåller många korn. Wikforss 2: 910 (1804).
Avledn.: mångkornighet, r. l. f. lant. UtsädT 1897, s. 35.
-KRINGDRIVEN~020, p. adj. (i poesi, enst.) som drivit vida omkring. Sångmö, qväd om den man, den mångkringdrifne, som mångfaldt / irrade, se'n han Troja förstört. Johansson HomOd. 1: 1 (1844; gr. orig.: πολύτροπον).
-KRINGFLUTEN~020, p. adj. (i poesi, enst.) om land (kust): starkt kringfluten. Greklands mångkringflutna kust. Stagnelius (SVS) 4: 254 (1822).
-KULLA, adj. oböjl. (†) om växt: som tillhör adertonde klassen i Linnés sexualsystem, omfattande växter med många nedtill i tre l. flera knippen omkring pistillen förenade ståndare med fria knappar; jfr -kulle. Weste (1807).
-KULLE, adj. pl. (†) om växter tillhörande adertonde klassen i Linnés sexualsystem; äv. i substantivisk anv., ss. benämning på denna klass: Polyadelphia; jfr -kulla. Linné SystNat. 77 (1748). Dalin (1853).
-KUNNIG. som har många kunskaper (på skilda områden); kunnig (skicklig) i mångt o. mycket; jfr marg-kunnig 1. Schroderus Comenius c 9 a (1639). Atlantican var .. ett verk av tidens mångkunnigaste och snillrikaste man. UpplFmT 44: Bil. 262 (1930).
Avledn.: mångkunnighet, r. l. f. Holmberg 2: 440 (1795).
-KUNSKAP~02, äv. ~20. (numera mindre br.) mångkunnighet. Tuderus Kiesewetter Log. 161 (1806). Östergren (1932).
-KVINNAD, p. adj. (†) om växt: som har många pistiller (fler än tio). Euphrasén LinnéTermBot. 57 (1792). Dalin 2: 769 (1855).
-LEDAD, p. adj. försedd med många led(er); särsk.
a) motsv. led, sbst.1 5. Nyman HbBot. 333 (1858).
b) motsv. led, sbst.1 7 d. Ett mångledat bevis. Östergren (1932).
c) motsv. led, sbst.1 8. Dahlbom Insekt. Inl. VI (1837). Mångledade antenner. Thorell Zool. 2: 368 (1865).
-LED(E)S, se B.
-LET l. -LETT, adj. (†) mångfärgad. Regnbogan mång-let syns, tå han sin Himmel målar. Columbus BiblW B 4 b (1674). Liljestråle Fid. 920 (1797).
-LETIG l. -LETTIG. (†) mångfärgad. Somlige (föremål) äre monglethige, (ijsprängde) spräklige, och lethlöse. Schroderus Comenius 339 (1639). Därs. c 9 a (: -lettigh).
-LISTIG. (†) listig på många olika sätt. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635; om räv).
-LYNDIG, se -lynnig.
-LYNNAD, p. adj. (†) = -lynt 1. VetAH 1756, s. 83.
-LYNNIG. (-lynd- 1736, 1764. -lynn- 1747) (†)
1) = -lynt 1. Allehanda månglyndiga Runstafvar. Lenæus Delsbo 181 (1736, 1764).
2) = -lynt 2. Dalin Hist. 1: 329 (1747).
-LYNT, p. adj. (†)
1) som är av många olika slag l. av mycket skiftande natur, mångahanda, mångskiftande. Columbus BiblW A 1 b (1674). De månglynte saker, iag har måst omröra. Hermelin DuFour F 2 b (1683). Lange Norby 57 (1742).
2) mycket ombytlig, nyckfull. Schultze Ordb. 2907 (c. 1755). (Han var) obändig, kitslig, månglynt och misstänksam til sinnes. Dalin Hist. III. 1: 472 (1761).
-LÄRD. mångsidigt lärd; som är polyhistor. SvMerc. IV. 1: 55 (1758). Den månglärde Leon Battista Alberti. NoK 117: 23 (1933).
-LÄSANDE, n. (mera tillf.) mångläseri. Tegnér (WB) 9: 356 (1843). Östergren (1932).
-LÄSANDE, p. adj. som är mångläsare; stundom om skola o. d.: vari mångläseri förekommer. En vanlig mångläsande skola. Verd. 1886, s. 165.
-LÄSARE. jfr -läseri. Gray var .. en polyhistor och mångläsare. Blanck NordRenäss. 87 (1911). Böök Heidenstam 1: 187 (1945).
-LÄSERI1004, äv. 3~002. förhållandet att bedriva studier i många skilda kunskapsgrenar; särsk. i fråga om skol- l. universitetsstudier; ofta klandrande, med tanke på ytlighet l. överansträngning. Atterbom PhilH 375 (”355”) (1835). Mångläseriet i skolorna. NDA(A) 1932, nr 278, s. 4.
-LÄSNING. (numera föga br.) mångläseri. SvLittFT 1836, sp. 667. Östergren (1932).
-MILA, adj. om väg l. skog l. färd o. d.: som sträcker sig över många mil; många mil lång l. djup o. d. TT 1902, M. s. 110. De stora socknarna med mångmila och svåra vägar till kyrkan och pastorsexpeditionen. SvD(A) 1930, nr 190, s. 11.
Ssg: mångmila-skog. (i vitter stil) SvD 8/10 1927, Bil. s. 4.
-MILLIONÄR. person som äger många millioner kronor l. dollar o. d., millionär många ggr om. Schulthess (1885). Vallentin London 102 (1912).
-MILLIONÄRSKA. kvinnlig mångmillionär. AB 1889, nr 261, s. 3.
-MÅL-DUBBLAD, p. adj. (†) många gånger fördubblad, mångdubblad. Den Echo, som der boor i klyftor, hvalf ok håhl, / Skal idka (dvs. upprepa) tidt dit (dvs. K. XI:s) Namn med mång-mål dubblat mål (dvs. röst). SColumbus Vitt. 94 (c. 1670).
-MÄNNING, r. l. m. (†) bot. växt med mer än tolv ståndare fästa på pistillens fäste; särsk. i pl. ss. benämning på den klass i Linnés sexualsystem som omfattar dylika växter: Polyandria. Linné SystNat. 77 (1748). WoJ (1891).
-MÖRDARE. person som begått många mord. WoJ (1891).
-NYTTIG. nyttig på många sätt; användbar till många olika ändamål. VDAkt. 1784, nr 135. Läder (är) en så behöflig och mångnyttig vara, att (osv.). ArbB 85 (1887).
-OMSKRIVEN ~020, p. adj. många ggr behandlad i skrift. SthmFig. 1847, s. 205. Den mångomskrifna frågan om språkets ursprung. UVTF 26: 9 (1880). Östergren (1932).
-OMSTRIDD~02, p. adj. många ggr omstridd. Nyblom Österut 1 (1908). Karelens mångomstridda fäste. FinlÖde 117 (1927).
-OMTALAD ~020 l. -OMTALT~02, p. adj. många ggr omtalad. (I Tanger) såg jag nu för första gången .. de mångomtalta ”öknens skepp”. Kræmer Span. 169 (1860).
-ORDIG. som använder många ord, ordrik, (alltför) omständlig l. vidlyftig (i muntlig l. skriftlig framställning); äv. om muntlig l. skriftlig framställning. LPetri ChrPina e 4 a (1572). Den berömda konstnären lyssnade vänligt till hennes mångordiga berättelse. Zilliacus JapSt. 192 (1896).
Avledn.: mångordighet, r. l. f. Nicander SalOrdspr. 22 (1760).
-ORDKUNNIG~020. (i poesi, tillf.) som har lätt för att finna ord l. att uttrycka sig. Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna. Runeberg 1: 8 (1832).
-PARIG. bot. om blad: sammansatt av många par småblad; jfr par-bladig. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 303. LB 2: 382 (1900).
Avledn.: mångparighet, r. bot. UtsädT 1899, s. 135.
-PLANING. mat. polyeder. NF 7: 708 (1883).
-PRISAD, p. adj. mångbeprisad. Det mångprisade gosselynnet. Cederström Hugsk. 78 (1919).
-PRÖVAD, p. adj. mångbeprövad. Wallin Rel. 4: 162 (1816). Rikskanslerns mångpröfvade erfarenhet som underhandlare. Ahnlund GA 378 (1918).
-ROSIG. (†) mångfärgad, brokig; om tyg: blommig? Wallenberg (SVS) 1: 321 (1771). En duk af cattun, mångrosig och färgrik. Runeberg 1: 100 (1832).
-RUMMIG. försedd med många rum.
a) (mera tillf.) i eg. anv., om byggnad l. våning o. d. Högberg Vred. 3: 425 (1906).
b) oeg., t. ex. om snäcka, spor, svulst. Hernquist Hästanat. 83 (1778). 2NF 37: 628 (1925).
-RÅDIG.
1) (numera föga br.) som har många utvägar, mycket rådig, mångförslagen o. d. Celsius ÅmVetA 1781, s. 6. En verksam Achilles och mångrådig Ulysses. Læstadius 1Journ. 290 (1831).
2) [sv. dial. mångrådiger] (†) som vill än ett, än ett annat, ombytlig. Nehrman Ärfdab. 61 (1752).
3) (†) som tar råd av många. (Man bör) ej vara mångrådig, .. emedan .. det hus, man vill bygga med mångas råd, kommer aldrig tak på. Hof Underr. 4 (1766).
-RÅDIGHET. (†) förhållande(t) att makten l. bestämmanderätten ngnstädes tillhör många, mångvälde. L. Paulinus Gothus MonPac. 109 (1628). KrigVAH 1843, s. 97.
-RÖSTAD, p. adj. om sorl o. d.: vari många röster deltaga, åstadkommen av många röster. Cederschiöld Riehl 2: 67 (1878). Det mångröstade bullret i plenum och utskott. Svedelius Repr. 314 (1889).
-SEKELGAMMAL. många sekel gammal. Cederström Hugsk. 70 (1919).
-SIDIG. (-sidig 1744 osv. -sidog 1690)
1) mat. om plan figur: som begränsas av mer än fyra räta linjer; äv. allmännare: som begränsas av räta linjer; äv. (numera föga br.) om solid figur: polyedrisk. Rålamb 1: 24 (1690). Östergren (1932).
2) bot. oeg., om knippe: hos vilket varje huvudaxel bär mer än två grenar, flersidig, strålformig. 2NF 3: 765 (1905).
3) bildl.: som har anlag l. intressen av många skilda slag l. är värksam på många skilda områden, rikt utrustad i många olika riktningar; ofta med mer l. mindre abstrakt huvudord: som sträcker sig till l. gäller många skilda områden l. många sidor av ngt, riktad åt flera håll, mångskiftande, som utgår från många synpunkter, vittomfattande. En mångsidigt bildad, lärd och skickelig läkare. Retzius BrFlorman 53 (1827). Det förslag .., som nu föreligger .., har redan varit föremål för en allvarlig och mångsidig granskning. AdP 1865—66, 1: 186. (De perenna växterna) äga en betydligt mångsidigare användning än de ettåriga prydnadsväxterna (t. ex. för rabatter ..). Helllström NorrlJordbr. 446 (1917).
Avledn.: mångsidighet, r. l. f. särsk. till -sidig 3. Lindfors (1824).
-SIDING. mat. mångsidig plan figur; polygon; äv. (numera föga br.): polyeder. Mört Weidler 94 (1727). SvUppslB 21: 964 (1934).
-SIFFRIG. om tal: som uttryckes medelst många siffror. Mångsiffriga tal. SFS 1906, nr 10, s. 27.
Avledn.: mångsiffrighet, r. —
-SJUNGEN, p. adj. (†) mångbesjungen. Denna mångsjungna källa (dvs. Kastalia). Rydberg Ath. 25 (1876).
-SKIFTANDE, p. adj.
1) som skiftar i många olika färger l. (färg)nyanser; äv. om färg(spel). Trädens rika, mångskiftande löfverk. Nicander Minn. 1: 224 (1831). Östergren (1932).
2) som består av många sinsemellan olikartade element; mycket skiftande l. varierande. Atterbom SDikt. 1: 229 (1809, 1837). Att vår tids kultur är rik och mångskiftande torde vara så kändt som erkändt. PedT 1900, s. 346 (”146”). Turkiets förr så mångskiftande befolkning har, i fråga om sin sammansättning, undergått en märklig förändring. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 136.
-SKIFTE. (i fråga om ä. förh.) lantmät. förhållande(t) att en utbruten ägolott fick l. hade sina ägor förlagda på många, från varandra skilda ställen; jfr teg-skifte. Calonius 3: 358 (1794). Om Storskifte låtit några h(e)m- (man) i s(am)f(ällig)h(e)ten få alla sina egor enskiftade och alla de andra i mångskifte, så (osv.). Tiden 1848, nr 253, s. 3. SPF 1859, s. 687.
-SKRIVANDE, p. adj. som idkar ett synnerligen l. alltför flitigt författarskap (i sht på många skilda områden). Den mångskrifvande (ty. romanförfattaren) La Fontaine. Hammarsköld SvVitt. 2: 156 (1819). Svedenborg .. hade skrivit fler böcker än någon i det mångskrivande 18:e århundradet. Grimberg SvH 408 (1908).
-SKRIVARE. (mera tillf.) jfr -skrivande. EP 1792, nr 3, s. 3. Nikeforos Blemmydes var mångskrifvare, i logik, fysik, geografi och framför allt teologi; han var äfven skald och själfbiograf. 2NF 19: 992 (1913).
-SKRIVERI1004, äv. 3~002. jfr -skrivande. Polyfem IV. 32: 2 (1811). SvLittH 2: 291 (1919).
-SLAGS, se slag.
-SLUG. (†) mycket förslagen l. listig. Thorild (SVS) 1: 449 (1782). Petersson Tib. 14 (1860).
Avledn. (†): mångslughet, r. l. f. Carlstedt Her. 1: 314 (1832).
-SLÖJD.
1) (numera föga br.) förhållandet att ngn samtidigt ägnar sig åt (fuskar i) flera olika yrken (urspr. särsk. olika hantvärksgrenar) l. (numera företrädesvis) att en värkstad l. fabrik framställer produkter av många olika slag. SvMerc. 2: 170 (1756). Kan ske, vårt lands nu varande tilstånd tvingar folket mångastädes til mångslögd. Därs. 1764, s. 906. Medan vissa (mekaniska) verkstäder sysselsätta sig med mångslöjd, .. begränsa sig (andra) till att frambringa endast en enda eller ett fåtal artiklar. ArbStat. A 3: 12 (1901). särsk. (numera knappast br.) allmännare l. bildl.: mångskiftande värksamhet, mångsyssleri, mångläseri o. d. Björnståhl Resa 1: 382 (1772). Genom hopande af en mängd olikartade läroämnen befordra (de preussiska gymnasierna) en till ytlighet ledande mångslöjd. BerRevElLärov. 1843, s. 88. Hagström Herdam. 3: 565 (1899).
2) (†) hantvärk l. yrke som bedrevs av många l. fick bedrivas av var och en som hade lust därtill. Sahlstedt (1773). Nordforss (1805). Heinrich (1828).
-SLÖJDARE. (numera föga br.) jfr -slöjd 1. Weste (1807). Skepparen, som är mångslöjdare och både kan snickra, måla och smida. SvKulturb. 1—2: 65 (1929). särsk. (numera knappast br.) allmännare l. bildl.; jfr -slöjd 1 slutet. AJourn. 1815, nr 21, s. 2. Det är .. ej blott som vetenskapsman och mångslöjdare Rudbeck (dvs. O. Rudbeck d. ä.) lagt sitt snille i dagen. 2NF 23: 1094 (1916).
-SMAKA, adj. oböjl. (†) av mångskiftande smak. Mångsmaka Wijn. Runius (SVS) 2: 18 (c. 1698).
-SPALTIG. om tidning l. tidningsartikel o. d. Frey 1850, s. 346.
-SPRÅKIG. jfr fler-språkig. Centerwall Hellas 348 (1888). Det mångspråkiga Viborg. Jensen Tsard. 3 (1905).
Avledn.: mångspråkighet, r. l. f. Ymer 1905, s. 135.
-STAMMIG. om träd: som har flera stammar. Brunius GotlK 2: 72 (1865).
-STAVIG. om ord: som har många stavelser; om språk: vars ord i allm. ha många stavelser. Serenius (1734; under polysyllable). Japanernas språk är mångstafvigt och alldeles olikt den enstafviga kinesiskan. 2NF 12: 1267 (1910).
Avledn.: mångstavighet, r. l. f. Weste (1807).
-STAVLIG. (-stavelig 1753. -stavlig 1696) (†) = -stavig. Tiällmann Gr. 155 (1696). Hof Skrifs. 11 (1753).
-STROFIG. om dikt. Östergren (1932).
-STRÅLIG. (i sht i fackspr.) försedd med l. bestående av många strålar (i olika bet.). Retzius Djurr. 78 (1772; om fiskfena). Stjernhvalf är ett sammansatt korshvalf, hvars korsbågar bilda en fyr- eller mångstrålig stjerna. Brunius GotlK 3: 359 (1866). (Stuxberg o.) Floderus 3: 387 (1904; om koralldjur).
-STRÄNGAD, p. adj. om musikinstrument; ofta i bild. Arfwidsson Oisian 1: 269 (1842). (B. E. Malmströms) lyra var mångsträngad, om än sparsam på toner. 2SAH 41: 74 (1866). En mångsträngad gitarr eller luta. 2NF 14: 455 (1910).
-STUDIUM. (mera tillf.) jfr -läseri. Frey 1845, s. 370. Östergren (1932).
-STÄD(E)S, se mångenstädes.
-STÄMMIG.
1) bestående av l. härrörande från o. d. många röster; stundom med tanke på att rösterna sammansmält till en enda. Chören tycks ej bestå af många röster, utan vara en enda mångstämmig röst. Geijer I. 8: 375 (1805). Det mångstämmiga sorlet från sällskapet. Rydelius Bennett Tu 49 (1923). särsk. bildl., om önskan o. d.: yttrad l. delad av många. En mångstämmig önskan. Dalin (1853). Östergren (1932).
2) mus. utförd med l. satt i l. innefattande många stämmor l. (i fråga om ackord) toner; jfr fler-stämmig. Componera mångstämmig musik. VetAH 1748, s. 164. 2NF 7: 1421 (1907). särsk. (i vitter stil) bildl.: mångsidig, rikt nyanserad o. d. En rik och mångstämmig fantasi. Atterbom Minn. 29 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Schück Shaksp. 2: 189 (1916).
Avledn.: mångstämmighet, r. l. f. särsk. mus. till -stämmig 2. Weste (1807).
-STÄNS, se mångenstädes.
-SYSSLA, v. ägna sig åt l. splittra sina krafter på uppgifter av många olika slag; numera bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande; jfr -sysslare, -syssleri. Den rättsinnige .. mångsysslar ej för flera ändamål; men sköter .. det ena väl och till fullo. (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 70 (i handl. fr. 1837). De månghöfdade och mångsysslande nationalrepresentationerna. 2NF 31: 145 (1920).
-SYSSLARE. mångsysslande person; person som sköter många olika sysslor. SocDem. 1892, nr 187, s. 2. AB 1898, nr 26, s. 2.
-SÄLJARE. (†) jfr -säljning 1. Nordforss (1805).
-SÄLJNING. (†)
1) handel med (många) olika varuslag. Möller (1790). Meurman (1847).
2) handel som får idkas av många, handel för vilken ensamrätt icke gäller. Sahlstedt (1773). Meurman (1847).
-TAL. (numera föga br.) mycket l. ganska stort antal, mängd. Ollonätande män i Arcadien finnas i mångtal. Carlstedt Her. 1: 66 (1832). Rökarna från ett mångtal varma källor. Blomberg BlVulk. 146 (1924).
-TALANDE, p. adj. (numera föga br.) som talar mycket (om mångahanda), pratsam, mångordig. Fryxell Ber. 14: 60 (1846). Laurin 1Minn. 173 (1929).
-TALIG, adj.1
1) som består av ett stort antal, talrik; i sht i pl.: många, talrika. Adlerbeth Buc. 108 (1807). En annan utmärkt och mångtalig broderkrets voro Abelinerna. De Geer Minn. 1: 21 (1892). Så lura ock .. mångtaliga faror för själen. Palm Kvinn. 150 (1919).
2) (†) om erfarenhet: som gjorts i l. grundar sig på en myckenhet fall. Ehuru Collegium Medicum .. af andra uplyste Nationers mångtaliga ärfarenhet .. är öfvertygat om Koppympningens stora nytta, .. Ser dock Collegium Medicum, at (osv.). CollMedKundgiör. 5/5 1756, s. 3.
Avledn.: mångtalighet, sbst.1 till -talig, adj.1 1. ÖoL (1852).
-TALIG, adj.2 (-ta(a)lig(h) c. 1635 osv. -talogh 15261541)
1) [fsv. mangtalugher] (numera mindre br.) som talar mycket, mångordig, talträngd. När som j bedhen skolen j ey wara mongtaloghe. Mat. 6: 7 (NT 1526). Mäster Gerdt Westphaler, Eller: Then Prat-Siuke Och Mång-Talige Barberaren. Lagerström Holberg (1737; boktitel). SD(L) 1904, nr 90, s. 4.
2) (†) (vänligt) språksam. Konungen plägade altid wara glad och mångtalig med sine män. Peringskiöld Hkr. 1: 759 (1697).
Avledn. (numera mindre br.): mångtalighet, sbst.2 till -talig, adj.2 1. Bullernæsius Lögn. 113 (1619). Östergren (1932).
-TANDAD, p. adj. zool. försedd med många tänder l. tandliknande bildningar. Sundevall Zool. 86 (1860).
-TANDIG. (†) mångtandad. Hufvudet (på pirålen är) liksom afhugget med mångtandige kjäkar. Linné MusReg. 92 (1754).
-TANKA. (†) förhållandet att vara ”kringtänkt”; uppfinningsrikedom; omtanke. Fransosen är mindre tung (än de nordiska folkslagen), således hastigare, har mera mångtanka i sin öfverdrift. CAEhrensvärd (SVS) 1: 137 (1782). En viss nöd i climatet förtar altsammans (som hör till civilisation) af drift och mångtanka. Därs. 243. —
-TANKUG. (†) = -tänkande. SalWijsh. 9: 15 (öv. 1536).
-TONIG. (i vitter stil) som har l. ljuder med många toner; vanl. bildl. Greklands mångtoniga skaldekonst. 2SAH 13: 122 (1828). Hela den mångtoniga harmonin från den mångbefolkade djungeln långt borta på andra sidan berget. Cavallin Kipling Kung 156 (1897). TurÅ 1936, s. 17 (i bild).
Avledn.: mångtonighet, r. l. f. (i vitter stil) Atterbom Siare VI. 2: 121 (1855).
-TORFTIG. (†) i behov av mycket. Muræus Arndt 4: 4 (1648). Ullenius Ro § 197 (1730).
-TRÅDIG. bestående av l. innehållande många trådar (i olika bet.); särsk.
a) om garn l. vävmönster o. d. Mångtrådigt spoladt inslagsgarn. Ekenmark Lb. 63 (1847). Andersson Väfn. 91 (1880).
b) tekn. om elektrisk ledning. Med flerledare förstås två eller flera mångtrådiga isolerade ledningar, som äro sammansnodda. SFS 1904, nr 10, s. 3.
c) bot. om rot(system). Hartman Bot. 17 (1843). LAHT 1910, s. 120.
-TUNGAD, p. adj. eg.: som har många tungor; anträffat bl. i bildl. anv.; särsk.
a) mångstämmig (se d. o. 1) o. d. Törneros Brev 1: 50 (1824; uppl. 1925). Det mångtungade skvallret. Bergman LBrenn. 281 (1928).
b) (tillf.) mångspråkig. Det mångtungade Norrbotten. TurÅ 1929, s. 135 (rubrik).
-TUSEN040, äv. (i bet. 2 vanl.) -TUSENDE0400, äv. 3~200, adj. o. sbst. (i sht i poesi l. vitter stil) många tusen; jfr mången 1 b ϑ α'.
1) i adjektivisk anv. I mångtusende år / har du kommit igen. Tegnér (WB) 2: 136 (1813; yttrat till solen). I ett fjärran land, mångtusen mil bort. Jensen Hudson FjärrL 223 (1925).
2) i substantivisk anv., om ett antal av många tusen personer. Rundgren Minn. 2: 192 (1883). Kom tillbaka, Herre, till Israels ätters mångtusenden. 4Mos. 10: 36 (Bib. 1917).
Ssgr: mångtusen-hövdad, p. adj. (mera tillf.) jfr mång-hövdad 2. En mångtusenhövdad skara. SvD(A) 1932, nr 178, s. 18.
-stämmig. jfr mång-stämmig 1. Heidenstam Vallf. 150 (1888). Ett mångtusenstämmigt jubelskri. Janson Faran 10 (1909).
-tal. (-tusen- 1932. -tusende- 1822 osv.) antal av många tusen; vanl. i uttr. i mångtusen(de)tal. 2SAH 10: 292 (1822). Krigsfångar i mångtusendetal. Ramsay Barnaår 6: 175 (1905).
-årig. många tusen år gammal. Bremer GVerld. 1: 60 (1860). Mångtusenårigt sagorike. Gullberg Kärlek 103 (1933).
-TYDELIG. (†) mångtydig. Twifwelachtigh och mångtydeligh ord. Chesnecopherus Skäl E 3 b (i handl. fr. 1586).
-TYDIG. som har många betydelser l. som kan tydas l. tolkas på många olika sätt, flertydig. Swedberg SabbRo 541 (1701, 1710). (Ordet frihet) är ett mångtydigt ord, och det är af vigt att bestämma i hvad mening det tages. Sturzen-Becker 1: 55 (1861). Hård log sitt mest mångtydiga löje. Tavaststjerna Inföd. 145 (1887). Den materialistiska historieuppfattningen, .. detta mångtydiga uttryck. Heckscher EoH 48 (1922).
Avledn.: mångtydighet, r. l. f. Swedberg Schibb. 248 (1716). Siwertz JoDr. 215 (1928).
-TÄNKANDE, p. adj. (i bibeln) som tänker mycket, full av tankar; jfr -tankug. Den jordiska hyddan trycker på den mångtänkande anden. Vish. 9: 15 (öv. 1869; äv. i Apokr. 1921).
-VETANDE, n. (rikt) vetande i många skilda kunskapsgrenar; numera vanl. nedsättande, med tanke på ytlighet. Liljegren Runl. 2 (1832). Ett ytligt mångvetande. SvH 10: 295 (1909).
-VETANDE, p. adj. mångkunnig, kunskapsrik. Liljegren Runl. 2 (1832). Jag lärde värdera den mångvetande mamsellen (dvs. Kajsa Varg). Sturzen-Becker 2: 129 (1842, 1861). Östergren (1932).
-VETENHET. (†) mångsidiga kunskaper, mångkunnighet, kunskapsrikedom. Schulzenheim ÅmVetA 1817, s. 13. Järta 2: 548 (1835).
-VETERI1004, äv. 3~002. om (ytliga) kunskaper på en mångfald skilda områden. NoK 50: 27 (1925).
-VIS, adj. (i sht i poesi l. vitter stil) mångvetande, mångkunnig, mångklok; stundom: trollkunnig o. d. Phosph. 1813, s. 211. Den mångvise Erigena. Atterbom PhilH 196 (1835). Hertzberg Päivärinta 3: 177 (1886; om en man som utövar hemliga konster).
-VRIDEN, p. adj. (numera knappast br.) om snäcka: vriden l. formad i många spiraler. Wallerius Min. 375 (1747). Lovén Cam. 198 (1839).
-VÄLDE. styrelseform där makten innehaves av många; särsk.: folkvälde, demokrati; motsatt: envälde o. fåvälde. RF 1772, § 57. Rosman BjärkSäb. 1: 214 (1923).
-VÄRKSAM~02, äv. ~20. (numera mindre br.) mångsidigt värksam. Frey 1848, s. 527. Den mångverksamme biskopen. Hagström Herdam. 1: 39 (1897).
Avledn.: mångvärksamhet, r. l. f. (numera föga br.) Rogberg Pred. 1: 158 (1824). SD(L) 1902, nr 124, s. 2.
-ÅRIG. som varar (varat) l. fortgår (fortgått) l. varit (l. får fortbestå som) ngt i många år. Mångårig och trogen tjänst. Mångårig vänskap. En mångårig vän i familjen, ledamot av styrelsen, prenumerant på tidningen. För thenne framfarne och mångåhrige oroligheet skull. Gustaf II Adolf 184 (1617). Vidlöftige och mångårige tvister. PH 3: 2447 (1747). (Om odlingen avses) att användas till äng eller mångårig gräsvall. SFS 1883, Bih. nr 60, s. 4. Hur hårt uppvaknandet ur en mångårig och skön dröm än kan vara (så osv.). Hellström Malmros 163 (1931). särsk.
a) (†) ss. adv.: i många år. LBÄ 2—3: 115 (1797). Menniskor, som dagligt och mångårigt erfarit, huru (osv.). Atterbom Minnest. 2: 70 (1840).
b) om växt (l. växtdel): flerårig, perenn. Marklin Illiger 351 (1818). UtsädT 1898, s. 146.
Avledn.: mångårighet, r. l. f. Meurman (1847).
-ÄCKIG, se -eckig.
-ÖGD, förr äv. -ÖGAD, p. adj. (-ögad 17341824. -ögd 1642 osv.)
1) (numera bl. tillf.) försedd med många ögon; äv. bildl.: försedd med l. utvecklande utomordentlig iakttagelseförmåga o. d. Lundberg Paulson Erasmus 41 (1728). En mång-ögad Argus. Scherping Cober 1: Föret. 8 b (1734). En mångögd vaksamhet. Hallström NNov. 142 (1912).
2) (†) i utvidgad anv., om ost: hålig, pipig. Palmchron SundhSp. 91 (1642).
-ÖGON, pl. (†) ett slags potatis med tätt sittande ögon. Dalin (1853). LAHT 1889, s. 228.
B († utom i -handa): MÅNGA-DUBBEL, se A.
-FALT, se mångfalt.
-HANDA, se d. o. —
-HÖRNIG, se A.
-LEDES, adv. (mång- 16921752. många- 16311872. månge- 15871755. -led(h)es(s) 15871872. -leds (-dz) 16311752) [fsv. mangaledhis] på många(handa) sätt; jfr månge-led. Helsingius (1587). För al hög ÿnnest af Högehrewyrdige Fadren mig mångeledess betedh tackar iag ödmiukeligst. VDAkt. 1680, nr 115. Ahlman (1872).
-LUNDA l. -LUND, adv. (många- 1582c. 1621. månge- 1558c. 1620. -lund 1558c. 1580. -lunda 1582c. 1621. -lunde 1573c. 1620. -lunn c. 1580) [fsv. mangalunda, manga lund] på många(handa) sätt; äv.: mycket, i hög grad; jfr marga-lunda. The loffuede gott så mangelund. Svart Gensw. I 6 a (1558). Faste städher medh tiocke murer mongelund, / Them haffuer han alle förstört i grund. Holof. 8 (c. 1580). Visb. 1: 419 (c. 1621).
-SLAGS, se slag.
-STAD(E)S, -STAD(T)Z, -STANDHZ, -STÄD(E)S, se mångenstädes.
C (†): MÅNGAN-HANDA, se mångahanda.
D (†): MÅNGE-FALD, se mångfald, adj.
-HANDA, -HANDRA, -HÅNDA, se mångahanda.
-LED, adv. [fsv. manga ledh] på många(handa) sätt. Aff Danskes troloffuen och eedh, / Äre wij förrådde så mangeledh. Svart Gensw. G 5 a (1558).
-LEDES, -LUNDA, se B.
-SLAGS, se slag.
-STADS, -STÄD(E)S, se mångenstädes.
E: MÅNGEN-STANS, se mångenstädes.
-STÄDES, se d. o.
F (†): MÅNGO-STÄDES, se mångenstädes.
Avledn.: MÅNGHET, r. l. f. (†) förhållandet att vara många; mångfald. VStyckUplKantPhilos. 34 (1798). Thomander 2: 144 (1831).
MÅNGLA, v.2 (†) multiplicera. Bureus NordlL 100 (1644).
MÅNGTE, adj. (i Finl., ngt vard.) i uttr. hur(u) mångte gången o. d., vilken gång o. d. i ordningen. Wegelius MusH 460 (1893). Jag vet ej för huru mångte gången han berättade för mig sitt äktenskaps bedröfliga historia. Ahrenberg Männ. 6: 183 (1914).
Spoiler title
Spoiler content