BESKIMRA beʃim4ra l. 032, v. -ade.
(i poesi, numera knappast br.) belysa med ett skimrande sken, kasta sitt skimmer på, sprida ett skimmer öfver; göra skimrande; äfv. mer l. mindre bildl.; jfr BEGLÄNSA, BESKINA. (Hon) skådar scenerna af saligheten, / Hvars gloria än dess anlete beskimrar. Elgström 31 (1810). Rosen, som glimmar / I morgonens timmar, / Beskimrad af dagg. Stagnelius 1: 393 (c. 1815). Ser med kroppens öga jag en verklig sol / Beskimra fält och klippor med sin aftonglans? Därs. 262 (1822).
