publicerad: 1907
BETECKNING betek4niŋ, i Sveal. äfv. 032 (betèkkning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. betegning, mnt. betekinge, holl. beteekening, t. bezeichnung o. ä. eng. betokening]
vbalsbst. till BETECKNA.
1) [jfr motsv. anv. i ä. holl., t. o. ä. eng.] (mindre br.) till BETECKNA 2, konkretare: (mer l. mindre symboliskt) uttryck (för ngt), bild (af ngt), sinnebild, symbol. Hvad man sett och beundrat .., bemödade man sig att genom en naturlig beteckning uttrycka. Enberg i SAH 7: 298 (1815). Den olympiska gudaverlden fattades såsom symboliska beteckningar af naturlifvet. Wikner Lifsfr. 2: 158 (1879). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] till BETECKNA 2 d, konkretare: tecken. Beteckningar för matematiskt tekniska storheter. Hoffstedt Reg. t. Tekn. tidskr. (1896). jfr NOT-BETECKNING m. fl. — särsk. till BETECKNA 2 d slutet. jfr ACCENT-, ATOMVIKTS-, AUKTORS-, BRÅK-, DUBBEL-, KONSONANT-, KVANTITETS-, LJUD-, LÄNGD-, SPRÅK-, UTTALS-, VOKAL-, ÖFVERGÅNGS-BETECKNING m. fl.
α) abstrakt. Språket äger äfven enkla ljud, för hvilka vi vid beteckningen sakna tecken. Aurén Ljudl. 17 (1869). — närmande sig β, om sättet o. formen för ljuds o. ljudgruppers återgifvande i skrift. När ett ljud tecknas med sitt eget motsvarande tecken, säges beteckningen vara ljudenlig. I annat fall kallas den ljudstridig. Lyttkens o. Wulff Utt. Inl. 50 (1889). Ljudstridiga beteckningar. Därs.
β) konkret.
α') tecken. Alldenstund denne sielflydningen (dvs. det slutna o'et) närmast liknar .. o och å .., så måste han skrifvas, om den ej skulle få sin egen beteckning, med endera af dessa bokstäfver. Hof Skrifs. 78 (1753). Rydqvist SSL 4: 110 (1868). C, ch, qu och que såsom beteckningar för k-ljud utbytas mot k. Lyttkens o. Wulff Utt. Inl. 43 (1889). Man .. (har) anmärkt, att (i Arends' stenografiska system) .. beteckningarna för ng, gn, nk, och nt icke äro lätta att lära. 2 Uppf. b. 10: 145 (1906).
β') beteckningssystem. För en fruktbärande jemförelse dialekterna emellan fordras .. en gemensam beteckning, som förmår återge alla väsentliga ljudskiftningar. M. Lundgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 278. Bringskt .. (dvs.) Briŋ4skt i Lyttkens & Wulffs fonetiska beteckning. Wulff Värsbildn. 12 (1896). Beteckningen (har) i många fall stannat vid en förfluten språkform. Beteckningen har icke utvecklats lika fort som språket självt. Lyttkens o. Wulff Bort med stumma tecken! 4 (1898); jfr α slutet.
b) [jfr motsv. anv. i d., ä. holl., t. o. ä. eng.] till BETECKNA 2 e, konkret: benämning, namn; term, uttryck. En kunskaps-art, som ej kan undvara en mängd konstord och öfverenskomna beteckningar. Rydqvist i SAH 25: 29 (1849). Begreppen finnas före beteckningarna. Stjernström Whitney 315 (1880). Namnet Fjerdhundra förekommer ännu såsom en geografisk beteckning. NF 4: 1400 (1881). För de särskilda kategorierna af undantagsfrakter äro .. redan en hel mängd beteckningar tillskapade. Forssell Stud. 2: 225 (1888). Språkets beteckningar för psykiska företeelser äro öfverförda från det fysiska området. Larsson Psyk. 17 (1896). Damaskus ha vi att tacka för den s. k. ”damasten”, som bär sitt namn efter staden och ursprungligen användes som beteckning för ett orientaliskt tjockt sidentyg. PT 1904, nr 57, s. 3. — jfr BRÅK-, DJUR-, HÖGHETS-, MYNT-, PERSON-, SAK-, VIKT-, ÅLDERS-BETECKNING m. fl.
2) (numera föga br.) till BETECKNA 3: skildring, karakteristik. Ypperlige Konstnär, måla, / Efter min betekning, bilden / Af min flydda Älskarinna. Tranér Anakr. 31 (1827, 1833). Jag valde detta uttryck till beteckning af hans lynne. Cavallin (1875); jfr 1 b.
a) konkret: (igenkännings- l. ordnings- l. dyl.) märke, tecken. Neutr(um) saknar (i den starka deklinationen i de nord. spr.) all böjningen tillhörande vokalisk beteckning. Rydqvist SSL 2: 5 (1857). Våra ordböcker låta ju också hvarje substantiv åtföljas af ett m eller ett f eller ett n — beteckningar, som både utgå från och synas vilja fastslå den åskådningen, att vårt språk obetingadt hyllar förutnämnda (genus-)trefaldighet. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 214 (1891). I de fall, då ordningsnummer eller rymdinnehåll skall vara utsatt å kärl eller apparat, skola beteckningarna på tydligt och varaktigt sätt anbringas. SFS 1893, nr 40, s. 4. Beteckningar för olika grader af tonstyrka .. äro: ff .. < osv. Bergenson Musikl. 68 (1903). (En hemmanslott) under beteckningen litt. A åsatt 5/36 mantal. PT 1904, nr 284 A, s. 4. — jfr GRAD-, KASUS-, KÖNS-, PARTI-, TAKTARTS-, TEMPO-, URSPRUNGS-, VAL-BETECKNING m. fl.
b) till BETECKNA 6 a β. Med afseende på beteckningen af de partikulära omdömena må märkas, att ... Borelius Log. 29 (1882).
Ssgr: BETECKNINGS-GRUND030~2. särsk. till 1 a slutet. (Det Arendsska stenografi-)systemet (blef) i följd af dessa beteckningsgrunder mycket enkelt och regelbundet. 2 Uppf. b. 10: 145 (1906). —
(1 b) -KONST~2. Vettenskapen om tecknen i allmänhet kallas Teckenlära (Semiotik), och upplöser sig i Beteckningskonst och Utläggningskonst. Tuderus Kiesewetter 125 (1806). —
(1 a slutet) -LÄRA~20. En någorlunda fullständig handbok i vårt svenska språks ljudlära, beteckningslära och aksentlära, detta var det författarnas .. önskan att lämna åt vår talande och skrifvande allmännhet. Lyttkens o. Wulff Ljudl. I (1885). —
-MEDEL~20.
a) till 1 a. Gislason (anser) mindre sannolikt, att þ här (dvs. i de äldsta isl. handskrifterna) brukades (i st. f. ð) i brist på betecknings-medel. Rydqvist SSL 4: 292 (1868). I praktiskt afseende förefaller det föga ändamålsenligt, att man för symboliserandet af ett enkelt vokalljud skall behöfva tänka på användandet af två betecknings-medel. 2 Uppf. b. 10: 144 (1906).
b) till 1 b. Derigenom är just ordet ett beteckningsmedel, att i och med dess sinnliga framträdande jemväl den inre osinnliga erfarenhet infinner sig, som dervid är fästad. Trana Psych. 1: 83 (1843). —
(1 a) -METOD~02. särsk. till 1 a slutet. Den beteckningsmetod han (dvs. stenografen Arends) .. följde måste erkännas vara både genialisk och anslående. 2 Uppf. b. 10: 145 (1906). —
(1 b) -MOTIV~02. Under korsning af de särskilda beteckningsmotiv, som (vid de grammatiska formernas bildning) trängde sig fram, fasthöllos några försök. Claëson 2: 160 (c. 1858). En forms grundbetydelse är dess första användning, som hon på ett bestämdt beteckningsmotiv erhållit. C. Cavallin i Ofvers. af Filol. sällsk. i Lund förh. 1881—88, s. 35. —
(1 b) -ORD~2. (knappast br.) term. ”Althochdeutsch” m. fl. beteckningsord. Rydqvist SSL 1: 22 (1850). Betecknings-ord i läkarekonsten. Dens. i SAH 45: 295 (1869). —
(1 a) -REGEL~20. särsk. till 1 a slutet. Från teoretisk synpunkt lämna dessa (Stolzes stenografiska) beteckningsregler .. icke mycket öfrigt att önska. 2 Uppf. b. 10: 144 (1906). —
1) till 1 a, särsk. till 1 a slutet. Lyttkens' och Wulffs beteckningssystem.
2) till 1 b. Den ursprungliga uppfattning af tingen, som yttrat sig i dess (dvs. hvarje språks) lexikaliska beteckningssystem. Claëson 1: 239 (1858). —
a) till 1 a. Ett förkortadt beteckningssätt för eqvationer. Lindelöf An. geom. 179 (1864). Vid kartornas upprättande användas fortfarande hittills använda beteckningssätt för föremålens afbildande. SFS 1894, nr 106, s. 8. särsk. till 1 a slutet. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 114. J-ljudets olika beteckningssätt ha sin grund i äldre tiders uttal. Lundgren Sv. rättskr. 14 (1886). Inflytande (på talet) från det skrifna språkets beteckningssätt. Noreen Vårt spr. 3: 12 (1905).
b) till 1 b. Just derföre att dessa tecken (för tankarna) äro godtyckliga, så är det alls icke nödvändigt, att det nuvarande beteckningssättet varit det ursprungliga. Claëson 1: 198 (1858). Båda beteckningssätten (för reflexivet, dvs. honom etc. o. sig) förekomma om hvarandra hos samma författare. Ljunggren Sig o. sin 9 (1901).
Spoiler title
Spoiler content