SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
BETONING betω4niŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till BETONA.
I. till BETONA I: accentuering; accent.
1) till BETONA I 1.
a) till BETONA I 1 a. — jfr SATS-, STAFVELSE-, VOKAL-BETONING m. fl. — Anm. 1:o Se anm. 1:o under BETONA I 1 a. 2:o Se anm. 2:o under BETONA I 1 a. Edgren Sanskr. forml. 10 (1883).
α) abstr.: accentuering. Dalin (1850). Olika betoning eger rum i markerna (jordmarkerna) och markerna (vigt-markerna). Rydqvist SSL 2: 59 (1857); jfr β γ'. Kindblad (1867).
β) konkretare: accent. Som bekant grundar sig betoningen i svenskan i allmänhet på det tillfälligtvis för begreppet viktigaste eller det individuella. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 232. Sammanfattningen af de grader af tryckstyrka, som förekomma på ett ords stafvelser, kallas ordets exspiratoriska accent .., betoning eller tonvikt. Brate Sv. spr. 11 (1898). — särsk.
α') till BETONA I 1 a α: (relativt starkt) exspiratoriskt tryck (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o under BETONA I 1 a) (på ett ljud l. en stafvelse l. ett ord l. en sats), tonvikt, (stark) ton, accent (se d. o. 1). Verber, som hafva särskild betoning på antepenultima .. t. ex. ànstry´ka. Almqvist XXVI (1842). Hos de nyare folken har betoningen fått öfvermagten på tidmåttet. Rydqvist SSL 4: 9 (1868). Den blott metriska betoningen (får) icke anbringas för ofta, ej häller godtyckligt hvar som hälst. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 235. Med vokalkvantiteten är i någon mån betoningen eller eftertrycksaccenten förbunden. Vising Språkskönhet 43 (1897). — särsk. (föga br.) betonadt ställe i ett versschema, höjning. En visfjerding ur Eddan med sina fyra betoningar. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 224. Stroflinien med sina fyra betoningar .. motsvarar två rader af en kviduhattr-strof. Dens. i Nord. tidskr. 1895, s. 555.
β') (mindre br.) till BETONA I 1 a β: starkaste exspiratoriska tryck (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o under BETONA I 1 a) (på en stafvelse l. ett stafvelsebildande ljud inom ett ord), hufvudtryck, hufvudaccent, fortis. Böjningsformer sådana som notarierna hafva betoningen på fjärde stafvelsen från slutet.
γ') till BETONA I 1 a γ, i utvidgad anv.: (så l. så beskaffadt) exspiratoriskt tryck (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o under BETONA I 1 a). (Slottsnamnen Karlberg o. Rosendal) uttalas .. med den högsta och starkaste betoningen på sista ordet. Rydqvist SSL 2: 348 (1857). Man (har) insett att till rim — som alltid fordra stark betoning — dylika (dvs. obetonade) ändelser visserligen icke äro lämpliga. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 237.
b) till BETONA I 1 b: tonviktens (o. den musikaliska modulationens) fördelning med hänsyn till innehållet (vid tal o. läsning); tonvikt, tonfall. Svahn Språklj. XI (1882). Den rätta betoningen är icke svår att finna. Den kommer af sig själf, då man läser som om det vore ens egna ord. Rydberg Varia 280 (1886, 1894). Betoningen af replikerna. Josephson Teaterregie 45 (1892). En sats, som innebär en befallning, kan ord för ord vara lika med en påståendesats, men får då i tal en skarp betoning, stundom t. o. m. en hotande. I skrift markeras denna ”känslobetoning” med utropstecknet. Cederschiöld Skriftspr. 82 (1897, 1902). Nästan alla måste läsa fort, lågt och med dålig betoning för att orka med en så lång mening. Beckman Sv. spr. 1 (1904). Jag iakttog (vid skolbarnens läsning af S. Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa) en vida bättre läsning eller rättare betoning än annars. Sk. aftonbl. 1907, nr 34, s. 2. — närmande sig bet.: eftertryck. Den falken, svarade Ulf med betoning, kan ingen annan än skön Thora själf gälda. Ahrenberg Styrk. rätt 179 (1899). — jfr BESTÄMNINGS-, FÖRSTÅNDS-, KÄNSLO-, MOTSATS-BETONING.
c) till BETONA I 1 c, om taktdelars accentuering. Betoning af vissa taktdelar. Höijer Musiklex. (1864; under accentuation). — särsk. konkretare: accent. Regelbunden, oregelbunden, metrisk, melodisk betoning. Taktens hufvuddelar såväl som bidelar hafva — i likhet med språkets stafvelser — olika vikt eller betoning (accent). Bergenson Musikl. 47 (1903). Såväl synkoper som de öfriga oregelbundna betoningarna förändra någon gång ett tonstyckes taktart, utan att detta behöfver antydas genom ny taktartsbeteckning. Därs. 57.
2) till BETONA I 2: eftertryck. Den samma fordran uttalar Herren i en särskild mening och med en särskild betoning till de vigde tjenarne i sin kyrka och församling. Flensburg Kyrk. tal 144 (1872).
II. till BETONA IV: känslobestämdhet. (Det) finnes .. ett nära afhängighetsförhållande mellan medvetandets känslobestämdhet eller betoning och organismens muskulära innervationstillstånd i ett gifvet ögonblick. Alrutz Sinnesrör. 29 (1901). — jfr KÄNSLO-, LUST-, OLUST-BETONING.
Ssgr: BETONINGS-FEL030~2. särsk. till I 1 a. Det utpekade betonings-felet försvinner vid en god uppläsning. Atterbom Siare 4: 200 (1847).
(I 1 a) -GRAD~2. Svahn Språklj. 140 (1882).
-LAG ~2. Lundell (1893). särsk. till I 1 b. Läs versen ej efter versfötterna utan i enlighet med betoningslagarne och läran om uppehållen vid skiljetecknen. Svahn Språklj. 14 (1882).
-LÄRA~20. särsk. till I 1 b. Betoningslärans allmänna bestämningar. Svahn Välläsn. 91 (1882). Dens. Lärob. i muntl. föredr. 3 (1903).
-NYANS~02. särsk. till I 1 a. Detta bruk förklaras naturligtvis lätt derigenom, att man, då man saknar öra för olika betoningsnyanser, låter halftonig stafvelse gälla för tonlös. A. Lindgren i Ny Sv. tidskr. 1880, s. 243.
-REGEL~20. särsk. till I 1 b. Svahn Språklj. XII (1882).
(I 1 a) -STYRKA~20. Liksom .. takten .. växlar mera i de germanska språken än i de romanska, så växlar rytmen, som beror på betoningsstyrkan, mera i de förra än i de senare språken. Vising Språkskönhet 43 (1897).
-TECKEN~20. accent(tecken).
a) till I 1 a. Svahn Språklj. 172 (1882). Accent (betoning, betoningstecken). Cederschiöld o. Olander Sv. spr. 127 (1904).
b) till I 1 c. Synkopen bör i regel betonas, äfven om .. noten saknar betoningstecken. Bergenson Musikl. 56 (1903).
(I 1 a) -TRYCK~2. Denna minskning af betoningstrycket (i satser med flera bestämningar) är nödvändig, emedan den befordrar talets ledighet och naturlighet. Svahn Lärob. i muntl. föredr. 92 (1903).
Spoiler title
Spoiler content