publicerad: 1935
KARP kar4p, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KARPA, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or (Salé 65 (1664), Rålamb 14: 92 (1690)) l. -er (möjl. äv. att hänföra till sg. karp; HB 2: 98 (1574), Rålamb 14: 119 (1690)); förr äv. KARPE, sbst.1, m.
Ordformer
Etymologi
[y. fsv. carpor, pl. (SmåstFornsv. 2: 272), liksom d. karpe av mnt. karpe, motsv. fht. karpfo, t. karpfen; jfr eng. carp, fr. carpe, av senlat. carpa, carpio (lån från germ. språk); jfr äv. ry. korop, serb. karp, lit. kárpa, kymr. karp, ävensom isl. karfi, stor kungsfisk (Sebastes marinus Lin.); av ovisst ursprung. Förhållandet mellan de i de olika språkstammarna förekommande formerna är oklart]
1) den till släktet Cyprinus (karpsläktet) hörande sötvattensfisken Cyprinus carpio Lin., som i Sv. förekommer nästan uteslutande odlad i särskilt iordningställda dammar o. vars kött anses vara en stor läckerhet; äv. koll. o. ss. ämnesnamn, särsk. ss. födoämne l. maträtt l. ss. handelsvara. Kokt, griljerad, färserad, stuvad, inlagd karp (kok.). VarRerV 55 (1538). Till Arffwed Swan, belangendes .. någre leffwendes karper han ifrå Tydzlandh .. förskaffe skall. HB 2: 98 (1574). Karpar kunna lefva hundrade år. Berlin Lsb. 112 (1852). Karp tillhandahålles på fisktorget i Upsala varje lördag. Upsala(A) 1928, nr 25, s. 2 (annons). — jfr DAMM-, LÄDER-, SÄTT-, UNG-KARP m. fl. — särsk.
a) zool. i utvidgad anv. i pl. ss. namn på underfamiljen Cyprinini, omfattande bl. a. karpen, rudan, iden o. guldfisken; stundom äv. om familjen Cyprinidæ (jfr KARP-ART, -FISK). Lilljeborg Fisk. 3: 128 (1889; om Cyprinini).
2) (i vissa trakter vid Mälaren) den till mörtsläktet hörande fisken Leuciscus idbarus Lin., vanlig id. Tuneld Geogr. 58 (1741). Uppl. 2: 159 (1903).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 a) KARP-ART. zool. till familjen Cyprinidæ (karpfiskar) hörande fiskart. SkandFisk. 69 (1838). —
-ARTAD, p. adj. särsk. zool. i uttr. karpartade fiskar o. d., fiskar hörande till underordningen Cypriniformes l. familjen Cyprinidæ. Nilsson Fauna 4: 318 (1853). 1Brehm III. 1: 267 (1876; om Cyprinidæ). 4Brehm 12: 408 (1929; om Cypriniformes). —
-BETT. [efter t. karpfengebiss] hippol. om sådan ställning av tandraderna hos häst att överkäkens tänder skjuta framom underkäkens: överbett; motsatt: gäddbett. Wrangel HbHästv. 653 (1885). Rösiö HbHästk. 54 (1927). BonnierKL 12: 13 (1928). —
-DAMM, r. l. m. (karp- 1727 osv. karpa- c. 1660. karpe- 1572—1705) (konstgjord) damm avsedd för odling l. förvaring av karpar. HB 2: 86 (1572). Alm Fiske 121 (1933). —
(1 a) -FISK. zool. fisk tillhörande familjen Cyprinidæ; i pl. särsk. ss. namn på denna familj. Nilsson Fauna 4: 281 (1853). Hammarström Sportfiske 271 (1925). Aspen är den största av våra karpfiskar. Därs. 314. —
-GALLA. i sht förr använd vid framställning av målarfärg, ävensom i medicinen. Lindestolpe Färg. 14 (1720). Åstrand 1: 337 (1855). —
(1 a) -LAX. [jfr t. karpfensalm] zool. fisk tillhörande den i Sydamerikas o. Afrikas sötvatten förekommande, till underordningen Cypriniformes hörande familjen Characinidæ; i pl. särsk. ss. namn på denna underordning. Smitt SkandFisk. 716 (1895). 4Brehm 12: 408 (1929). —
-LUS. [jfr t. karpfenlaus] zool. det till ordningen Branchiura hörande kräftdjuret Argulus foliaceus Lin., som parasiterar på karp m. fl. fiskarter; i pl. äv. ss. namn på ordningen Branchiura. WoJ (1891). 4Brehm 14: 609 (1931). —
-RYGG. [efter t. karpfenrücken] hippol. ryggformation hos häst, kännetecknad av att den till ländpartiet hörande delen av rygglinjen är böjd uppåt. Ehrengranat HästRör. 26 (1818). 3NF (1929). särsk. i utvidgad anv., i fråga om hund. SvKennelklT 1903, s. 270. —
-RYGGAD, p. adj. hippol. jfr -RYGG. Karpryggade hästar. Sjöstedt Husdj. 1: 42 (1859). Juhlin-Dannfelt 197 (1886). —
-RYGGIG. hippol. = -RYGGAD; jfr UPP-RYGGIG. Florman HästKänned. 105 (1794). Rösiö HbHästk. 84 (1927). —
-SJÖ. sjö där karp förekommer i vildt tillstånd; jfr -DAMM. Linné Sk. 266 (1751). Hammarström Sportfiske 271 (1925). —
-SLÄKTE(T). zool. det till karpfiskarnas familj hörande släktet Cyprinus Lin. Nilsson Fauna 4: 282 (1853). —
-SPRÅNG. [efter fr. saut de carpe] (†) akrobatkonst bestående i ett språng utfört av person som ligger framstupa platt mot marken. Möller (1745; under carpe). Klint (1906). —
-STEN. [efter t. karpfenstein] broskartad skiva i svalget (svalgbrosk) hos karp, vilken vid tuggningen värkar mot de s. k. nedre svalgbenständerna; förr använd för medicinska ändamål. ApotT 1698, s. 45. Smitt SkandFisk. 716 (1895). —
-SUMP. sump (behållare l. fartyg) för förvaring av levande karp; förr äv. om mindre damm för dyl. ändamål. Lind (1738). VetAH 1768, s. 37. Dalin (1852). —
-TUNGA. (karp- 1717 osv. karpe- 1690—1717) [jfr t. karpfenzunge] särsk. (i sht kok., numera knappast br.) oeg., om mjuk, fettaktig bildning i svalget hos karp. Tårtta af Karpe-Tunga. Rålamb 14: 120 (1690). Et .. kosteligit Pastei af Karpetungor. Dryselius Monarchsp. 163 (1691). WoJ (1891). —
-YNGEL. LAHT 1885, s. 146.
B (†): KARPA-DAMM, se A.
C (†): KARPE-DAMM, -MJÖLKE, -TUNGA, se A.
Spoiler title
Spoiler content