BILJUD bi3~jɯ2d, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. beilaut; se BI-, prefix1 2]
(ofta störande l. obehagligt) ljud som åtföljer ett annat ljud utan att framträda så starkt l. tydligt som detta; biton. Mecklin För beg. i tonk. 56 (1802). M. A. Castrén i Suomi 1841, h. 2, s. 12. Beträffande Färöiskan uttalas på vissa öar Isl. á .. i en kort stafvelse som a med ett svagt biljud af o eller u efter sig. Rydqvist SSL 4: 112 (1868). Denna (dvs. en utbildad sångares ton) måste vara ren .., utan alla biljud. Beyer Sångunderv. 12 (1887). De (döfstumma) uttala vanligen en rad av korrekta språkljud, men med bristfällig förknippning, och ofta med vokaliskt biljud mällan konsonanterna. Wulff Värsbildn. 9 (1896). Öfver halsvenerna och hjärtat höras (vid den perniciösa anemien) samma biljud som i klorosen, men ännu mera utpräglade än där. Warfvinge Blodets sjukd. 61 (1905). — bildl. Grundtonen (i Atterboms inträdestal i ”Musis Amici”) är elegiskt-religiös, men man hör biljud af än en skärande polemik, än en dof mysticism. Böttiger i SAH 49: 274 (1873). De artigheter till respondens, med hvilka han (dvs. opponenten) nu afslutade disputationsakten, hade ej minsta biljud af ironi. Fahlcrantz Kyrkoherden 171 (1907).
