BIÄNDAMÅL bi3~ändamå2l, stundom ~200, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. nebenzweck; se BI-, prefix1 2]
1) ändamål som är af mindre betydelse än ett annat. Litt.-tidn. 1795, s. 403. Skapelsens ändamål .. är tveggehanda: 1) Guds heliga och kärleksrika viljas fullbordande. Detta är hufvudändamålet .. 2) Den skapade verldens fullkomlighet och salighet i Gud. Detta är biändamålet. Norbeck Theol. 57 (1840, 1866). Den formella bildningen kan på sin höjd betraktas såsom ett biändamål; hufvudsakligast är den ett medel för uppnåendet af den högre skolundervisningens hufvudsyfte. I. Flodström i Verdandi 1883, s. 267.
2) biafsikt (se d. o. 1), bisyfte. (Den som vid disputation rider på ord o. d. har) gemenligen .. ett .. hemligit bi-ändamål i sinnet, nemligen, at giöra sin vederdeloman til skam. Rydelius Förn. 291 (1721, 1737). Ett biändamål med min stockholmsresa var också att frambära min önskan om ett revisionssekreterareförordnande. De Geer Minnen 1: 130 (1892); jfr 1. Cederschiöld Rytm. trollm. 113 (1905).
