SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1913  
BLEKA, v.1, l. BLECKA, v.1 pr. -ar (L. Petri Psalt. 97: 4 (1560), Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750) m. fl.), ipf. -adhe (L. Petri Psalt. 77: 19 (1560)); p. pf. -t (P. Erici Musæus 1: 55 a (1582)). vbalsbst. -AN (P. Erici Musæus 2: 106 a (1582), A. Laurentii Verld. speg. 312 (1620)), -ANDE (L. Petri 2 Post. 98 b (1555)).
Ordformer
(blek- Lex. Linc. (1640), Adressen 1775, sp. 328, m. fl. bleck- L. Petri 2 Post. 98 b (1555), Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750) m. fl. Med afs. på innebörden af de olika skrifningarna jfr BLEK, sbst.1)
Etymologi
[sv. dial. bleka (Värml., delar af Närke, Götal.), blekka (Västmanl., delar af Närke), bläkka (Uppl.), blixtra, blänka, motsv. isl. blika, skina, glänsa, till blik, sken, glans (se BLEK, sbst.1); jfr Hesselman i o. y i sv. 62 (1909); jfr BLICKA, v.]
(†) hastigt lysa fram, blänka fram, blänka till, glänsa fram, glänsa till; jfr BLICKA, v. 1. Liungeelden bleckadhe på iordenne. L. Petri Psalt. 77: 19 (1560); jfr slutet. Hans liws bleckar öffuer alt in til iordennes endar. Dens. Job 37: 3 (1563); jfr slutet. Han lemnade sitt skiep .. / .. Med .. / .. skanförsegel nytt och blekande bonnet. Rosenfeldt Vitt. 181 (1672). Breidablik .. tyckes nog vackert föreställas på detta bärgets kulla, der solen med kraft midt i somaren blikar, bleckar och blixtrar, det är, blänker och sina skimrande strålar visar. Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] blixtra. Bleckande och liungande. L. Petri 2 Post. 98 b (1555). Dunner och bleckan. P. Erici Musæus 2: 106 a (1582). Om Sommaren när thet myckit blekar och dundrar. I. Erici Colerus 1: 303 (c. 1645). Adressen 1775, sp. 328.
Särskild förbindelse:
BLE(C)KA FRAM. (†) bildl.: plötsligt lysa, på ett lysande sätt plötsligt framträda. (Kristus) haffuer .. bleckt fram oc skymtat, medh sådana herligh werk. P. Erici Musæus 1: 55 a (1582).
Spoiler title
Spoiler content