[sv. dial. bleka (Värml., delar af Närke, Götal.), blekka (Västmanl., delar af Närke), bläkka (Uppl.), blixtra, blänka, motsv. isl. blika, skina, glänsa, till blik, sken, glans (se BLEK, sbst.1); jfr Hesselman i o. y i sv. 62 (1909); jfr BLICKA, v.]
(†) hastigt lysa fram, blänka fram, blänka till, glänsa fram, glänsa till; jfr BLICKA, v. 1. Liungeelden bleckadhe på iordenne. L. Petri Psalt. 77: 19(1560); jfr slutet. Hans liws bleckar öffuer alt in til iordennes endar. Dens. Job 37: 3(1563); jfr slutet. Han lemnade sitt skiep .. / .. Med .. / .. skanförsegel nytt och blekande bonnet. Rosenfeldt Vitt. 181(1672). Breidablik .. tyckes nog vackert föreställas på detta bärgets kulla, der solen med kraft midt i somaren blikar, bleckar och blixtrar, det är, blänker och sina skimrande strålar visar. Wettersten Forssa o. Hög 24(c. 1750). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] blixtra. Bleckande och liungande. L. Petri 2 Post. 98 b(1555). Dunner och bleckan. P. Erici Musæus 2: 106 a(1582). Om Sommaren när thet myckit blekar och dundrar. I. Erici Colerus 1: 303(c. 1645). Adressen 1775, sp. 328.
Särskild förbindelse:
BLE(C)KA FRAM. (†) bildl.: plötsligt lysa, på ett lysande sätt plötsligt framträda. (Kristus) haffuer .. bleckt fram oc skymtat, medh sådana herligh werk. P. Erici Musæus 1: 55 a(1582).
