publicerad: 1913
BLICKA blik3a2 (bli`cka Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Ordformer
Etymologi
[af (m)nt. l. t. blicken, fht. blicchan, afl. af roten blek, ieur. bhleg, som föreligger i gr. φλέγειν, lysa (se BLACK, adj.), l. af roten blik (se BLEK, sbst.1); jfr d. blikke, holl. blicken, äfvensom BLEKA, v.1, o. BLINKA]
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] († utom i a; jfr äfv. b) hastigt lysa fram, blänka fram, blänka till, glänsa fram, glänsa till, blixtra till; jfr BLEKA, v.1, BLICK, sbst.1 1. Blicka .. to sparkle. Serenius (1741). Officeraren vid andra pluton .. (har att iakttaga), at så snart Elden synes blicka vid den första, han jämväl genast Commenderar Fyr. Tj.-regl. 1751, s. 254. Ej fågeln med den snabbhet far, / Ett norrsken mindre hastigt blickar, / .. (än) sig Semir förändrat har. Leopold 2: 49 (1801, 1815). Blicka .. Luire, jeter des lueurs. Weste (1807). Lindfors (1815; om solen); jfr BLICK, sbst.1 1 b. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (fullt br.) metallurg. om glansen från smält silfver, äfv. guld m. m., i ett visst stadium af renhet; glänsa till, blänka till. Hiärne Berghlychta 458 (1687). Wallerius Min. 459 (1747). Detta kopparkorn ger ett starkt sken, eller blickar, i det ögonblick det stelnar, ungefär som det plägar hända med guld och silfver, då de ej äro fullt rena. Berzelius Blåsr. 160 (1820). När (vid silfrets afdrifning) den sista blyåterstoden blifvit syrsatt, börjar den öfver silfret utbredda tunna gletehinnan spela i regnbågens färger, men försvinner strax derefter plötsligt, och silfret ligger nu alldeles blankt; man säger då, att silfret blickar. Uppf. b. 4: 232 (1873).
b) (numera knappast br.) bot. om ljusskimmer hos vissa blommor: glänsa till, blänka till. Vid Solens nedgång, och alt intil dess det begynte blifva skumt, blickade dessa Blommor (af indiansk krasse) hvar afton ... Detta blickandet är en så hastig skymtning af glants, at det icke kan conciperas hastigare. E. C. Linnæa i VetAH 1762, s. 285. En och samma blomma (af Calendula officinalis Lin.) kan ofta blicka 2 a 3 secunder efter hvarannan, men stundom kan det dröja i flera minuter imellan hvarje blixt. L. C. Haggren Därs. 1788, s. 63. Blommornes så kallade ”blickande”. Agardh Bot. 2: 192 (1832).
c) [jfr motsv. anv. i nt., ä. holl. o. t.] blixtra; jfr BLEKA, v.1 slutet. Lind (1749). Sahlstedt (1773; med hänvisning till blixtra). Weste (1807; med hänvisning till blixtra). Dalin (1850; betecknadt ss. dialektiskt o. brukligt bland det lägre folket).
2) [jfr motsv. anv. i mnt. o. ä. t.] (†) lysa fram, synas, visa sig, framträda; i sht bildl. (Vi) holle .. icke rådeligitt att blotta Rijkedt, för the Consiliers och tillståndz aspecter, som thenne tijden uhr Naboeskapen blicka. HSH 38: 232 (1636). At the (dvs. ständerna) sig emillan ähre eenige och fridhsamme, inthet låtandes blicka något missförståndh sigh emellan. RARP 6: 207 (1657). (Gud) har welat .. låta sina nåder blidka och lysa. Handl. t. C. XII:s hist. 2: 2 (1709). Han .. vågade (ej) uplyfta sina ögon, för at kunna dölja för sin vän de tårar som blickade der. Eurén Orth. 1: 107 (1793). — jfr FRAM-, UPP-, UT-BLICKA.
3) (†) blinka. Blicka .. To twinkle. Serenius (1741). Blicka, cligner des yeux. Möller (1745). Sahlstedt (1773; med hänvisning till blinka).
4) [jfr motsv. anv. i ä. d., nt., holl. o. t.] (i sht i högre stil) om ögonens riktande på visst föremål l. åt visst håll, kasta blickar, se; jfr BLICK 2. Blicka .. Jeter un coup d'oeil .. Lancer des regards. Nordforss (1805). O blicken! O syntes ej guden, / Som Pythiska ormen betvingat. Wallin Vitt. 1: 27 (1808). På mig får ej en qvinna blicka. Tegnér 1: 159 (1822). Det är till dig (Gud) jag blickar mot det höga. Runeberg 2: 119 (1848). Om den ena (flickan) åt en gosse blickar, / är han färdig att i elden gå. Jensen Böhm. diktn. 13 (1894). (De) blickade mot väster. Melin De svarte vik. saga 50 (1910). — jfr FRAM-, IN-, KRING-, NED-, TILLBAKA-, UPP-, ÖFVER-BLICKA m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl.
a) i personifieringar. Mången stjerna (skall) / Blicka till din väg med tröst. Wallin Vitt. 1: 271 (1826). Den (dvs. ön på hvilken Sveaborg ligger) blickar öfver haf och fjärd / med ögon i granit. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). En blomma blå, som blickar / öfver åkerns ax. Rydberg 1: 283 (1895).
b) tänka sig (in i ngt), låta tankarna gå hän (till ngt). Så blicka, prins! med glädje mot den höjd, / Der du en dag skall Nordens scepter bära! Wallin Vitt. 1: 224 (1817). Derför dröjer jag än och med fruktan blickar mot valet. Runeberg 1: 14 (1832). Ampère har blickat djupare (i fråga om orsakerna till enkelheten i Augustus' lefnadssätt). Rydberg Rom. d. 24 (1876, 1882). Den smidige, långt blickande och slugt planläggande Bohemund. Dens. Kulturh. förel. 6: 127 (1888). jfr: Långt in i framtiden blickande farhågor. Dens. Varia 145 (1893, 1894).
c) (skämts. högtidligt) i uttr. blicka för djupt i pokalen, titta för djupt i glaset, dricka för mycket. Snart går en hviskning i lön genom salen: / ”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen ..!” Fröding N. dikt. 132 (1894).
5) [jfr motsv. anv. i ä. t., nt. o. t.] (i sht i högre stil) slå upp ögonen o. låta deras glans stråla ut; med adjektivisk l. adverbiell bestämning äfv.: gm blicken (se BLICK, sbst.1 3) uttrycka den egenskap l. själsstämning o. d. som det bifogade adj. l. adv. angifver. Himmel! hvilken englaflicka / Lät du mig på jorden se! / Ingen har jag sett så blicka, / Och så rodna, och så le. Franzén Skald. 1: 4 (1793, 1824). Thor .. fylde bältet med åskor och blickade mulen. Tegnér 2: 57 (1813). Sorgligt blickade den gamle. Geijer I. 3: 281 (1815). Den främling blickar så mörk med hot. Tegnér 1: 114 (1820). Så blickar ingen annan / i Nordens land som den. Därs. 70 (1825). Ljuft blickande döttrar af Morni! Arfwidsson Oisian 1: 172 (1842). Som kungen blickar, blicka alla. Hagberg Shaksp. 6: 3 (1849). Ögonen blickade trötta, och det var något slappt .. över honom. Lagerlöf Holg. 2: 364 (1907). — jfr LIFLIG-, MÖRK-, SKARP-, STOLT-BLICKANDE m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl.
a) i personifieringar. Den gamla, dystert blickande staden. Bremer G. verld. 1: 2 (1860). Gårdarna med sömnigt blickande fönster. Hallström En g. hist. 88 (1895).
b) i förb. ngt blickar ur ngns ögon o. d., ngt lyser fram ur ngns ögon, ngns ögon l. blickar uttrycka ngt. En blick af kärlek, hvarur själen blickar. Tranér Anakr. 188 (1830, 1833). (Ödmanns utseende) är friskt och fylligt, eld och lif blicka ur de talande ögonen. Böttiger 5: 4 (1867, 1874).
6) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i högre stil) med obj. som angifver hvad blicken innebär: gm en blick l. blickar uttrycka l. lägga i dagen. Smickra pojken, blinda mor! / Åt hans sjelfsvåld bifall blicka. Lenngren 100 (1798). Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga, / Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga. Runeberg 2: 44 (1848). Så blickar du emot mig ljuf förtröstan. Tigerschiöld Dikt. 1: 30 (1886, 1888). Kungaögat blickar idel nåd. Wirsén Ton. o. sägn. 260 (1893). — bildl. I dig, O Natur, en enda rådande Allkraft / .. Blickar i Stjernan nåd: och gnistrar vrede i Blixten. Thorild 1: 32 (1782). Solen blickar redan sitt afsked till oss. Blanche Tafl. 2: 211 (1845, 1856). — jfr GLÄDJE-, VREDE-BLICKANDE m. fl.
7) [jfr motsv. anv. i t.] (i poesi, föga br.) med obj. som angifver seendets föremål: gm en blick l. blickar varseblifva, se, skåda. Nu, ögon, blicken henne sista gången! Elgström (o. Ingelgren) 17 (c. 1809). Fjällen, / Af hvilka hjessorna på afstånd blickas. Atterbom Minnen 654 (1821). Öars / Strimmor nu ej mer jag blickar. Almqvist Ram. Mar. 69 (1834). Skönhet äfven här vi blicke. Topelius Dram. 259 (1861, 1881). — refl. Hjertat likt böljan, den rörliga, är; / Kärlek är himlen, som blickar sig der. Atterbom LÖ 1: 139 (1824, 1854).
8) (†) se till (ngn). Anten Gud med straffvett vill tillslå eller oss med sin nåde blicka. RP 8: 72 (1640).
Särskilda förbindelser:
BLICKA AN 10 4. [af t. anblicken] (i poesi, föga br.) till 4: se på. Stagnelius 2: 397 (c. 1815). Ljufva vän, du blickar / Mig förundrad an. Östergren Dikt. 157 (1871). — bildl. Ur det .. förflutna blicka honom beständigt an .. blodröda fläckar. Atterbom FB 273 (1818). — jfr ANBLICKA.
BLICKA FRAM 10 4. till (1, 2) 4: blifva l. vara synlig, skymta fram, lysa fram. Han lät en nådig mine blicka fram. Weise 1: 146 (1769). Ur mullen fram de (dvs. blommorna) blicka / Vid vestanvädrets sus. Stagnelius 2: 686 (c. 1820). Re'n bland löfven blickar torpet fram. Runeberg 2: 234 (c. 1828). Solen blickade fram emellan molnen. Rydberg Ath. 188 (1859, 1866). Lagårdsfönsterna, som blickade fram under det svartnade halmtaket. Lagerlöf Liljecr. 271 (1911). — lysa fram l. framträda i bildl. bem. (Almqvist) har en ovanlig förmåga att i samtalsformens skenbara obetydligheter låta månget karakteristiskt drag blicka fram. A. Cronholm i SKN 1842, s. 87. Dold smärta blickar plötsligt fram ur de lifslustiga anleten, man här skådar. C. D. af Wirsén i PT 1907, nr 281 A, s. 3. — jfr FRAMBLICKA.
BLICKA IGENOM 10 040 l. 032, äfv. GENOM 40 l. 32, till (1, 2) 4; särsk. bildl. De vidsträckta källstudierna blicka igenom på hvarje sida (i det nämnda arbetet). Sv. litt.-fören. tidn. 1836, sp. 199. — jfr GENOMBLICKA.
a) i eg. bem. Mot sofrummet hän hon lampan för. / Dit blickar ej in den förste och bäste! Bååth På gr. stig. 67 (1889). Hahr Arkitekt. hist. 405 (1902).
b) mer l. mindre bildl.
α) till 4 a. Igenom det luftiga rökfång / blickade stjernorna in. Tegnér 1: 16 (1825). Se bakom skyn huru Luna blickar / Smäktande i Observatorium in! Wennerberg 2: 18 (1848, 1882). När .. det stora hafvet blickar / in i rummet som ett öga lugnt. Vetterlund I dagens stunder 38 (1896).
β) till 4 b: tänka l. sätta sig in (i ngt); med prep. i äfv.: taga l. få reda på l. utforska (ngt), lära känna. Blicka in i framtiden, tänka sig in i framtiden, söka att gissa sig till, hvad då skall hända. Dalin (1850). Staten .. förmår (ej) att blicka in i sina medlemmars hjärtan. Nyblæus Straffr. 51 (1852, 1879); jfr α. Vi måste åter stanna här något litet för att blicka in i Jerikos historia. Beskow Resem. 148 (1861, 1881). Hvar och en .. har nytta af att .. kunna blicka in i en annans inre och yttre lif. De Geer Minnen 2: 299 (1892). Hertiginnan, som på olika håll rådfrågades, hade rikt tillfälle att blicka in i de sorgliga förhållandena. C. D. af Wirsén i PT 1902, nr 254, s. 3.
a) i eg. bem. Lidner 1: 48 (1786). På Sveas kronor och på Götas strömmar, / I höge Karlar, blicken nådigt ner! Tegnér 2: 121 (1811). Gladt och stolt han blickar / på sin Hanna ned. Jensen Böhm. diktn. 16 (1894). (Det fångna lejonets ögon) blickade föraktfullt ned på hopen. Hallström Thanatos 34 (1900); jfr b β.
b) mer l. mindre bildl. Huru djupt har han icke då fått blicka ner i menniskohjertat. Tegnér 4: 221 (1835). (Målets) svindlande höjd kunde icke hinnas, om han betänksamt blickade ned i de afgrunder, mellan hvilka han måste söka sin väg. Rydberg Ath. 381 (1866). — särsk.
α) till 4 a. Kom, sköna Maj, och blicka / Med milda ögon ner. Valerius 2: 1 (1809). Och skogen axlar sin gröna rock / Och blickar på tåget ned. Strandberg 1: 306 (1872). Sexhundra år blicka ned från dessa (dvs. Kalmar slotts) murar. Oscar II 6: 20 (1874, 1895).
β) i förb. blicka ned på (ngn l. ngt), se ned på, ringakta. Nutiden blickar med förakt ned på de åldrar .., då religionssekterna i blodiga fejder stridde om en eller annan dogm uti trosbekännelsen. Fryxell Arist. 1: 3 (1845).
γ) om höga l. högt belägna naturföremål, byggnader, orter m. m., med prep. på: höja l. resa sig öfver, ligga på en höjd öfver; erbjuda utsikt öfver; jfr BLICKA UT b slutet. Den högt belägna staden (Betlehem) blickar ned på minnesrika fält. Beskow Resem. 107 (1861, 1881). På andra sidan golfen resa Costa Ricas Cordillerer sina väldiga hjessor och blicka förnämt ned på Nicoyas lägre berg. Bovallius Resa i Central-Am. 181 (1887); jfr β. Någonting som blickade dominerande ned .. på den vimlande rörelsen .. — det var en tornspira. Ödman Vexl. bild. 27 (1887, 1893).
BLICKA OMKRING 10 04 l. (I)KRING (0)4. till 4. — jfr KRINGBLICKA.
a) intr. Hvart du blickar i Svithiod kring, allt glimmar af vapen. Atterbom S. dikt. 1: 163 (1808, 1837). Att blicka kring från Alpens krona. Geijer I. 8: 527 (1838). Almqvist (1844).
b) refl. blicka omkring sig, äfv. blicka sig omkring, se sig omkring. Svept i en röd mantel sitter .. (Chamba-Lama) på en med rödt siden öfverdragen länstol och blickar omkring sig. Castrén Res. 2: 396 (1848). Erland blickade sig ännu en gång omkring .. och gick långsamt uppför kullen. Rydberg Sing. 12 (1876). — i bild. Med friska ögon vill jag blicka / omkring mig i den sjuka verld. Tegnér 2: 5 (1819). C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 59.
BLICKA TILL 10 4. [jfr SPRITTA TILL] till 4: hastigt kasta en blick l. blickar. Inne mellan sädens stjälkar / slumrar friden i ett dunvarmt bo, / öppnar sig ett öga, / .. blickar till af ängslan. Larsson På vandr. 42 (1909).
BLICKA TILLBAKA 10 040, äfv. 032. till 4, särsk. bildl.: låta tankarna gå tillbaka i tiden, tänka på det förflutna. Der (i Balders hage) vill jag ej tillbaka blicka / på kungars hämnd, på jordens sorg. Tegnér 1: 33 (1825). Det var .. en lång och lysande bana, på hvilken furst Hohenlohe kunde blicka tillbaka. PT 1901, nr 154 A, s. 2. — jfr TILLBAKABLICKA.
BLICKA UPP l. OPP 10 4. till 4. Medvetslösa plantorna och djuren / Blicka opp mot ljuset och azuren. Stagnelius 2: 119 (1821). Det syntes på hans klara öga, / att det var gjordt att blicka opp / .. / till ljusets Fader i det höga. Tegnér 1: 156 (1822). Lagerlöf Holg. 2: 383 (1907). — bildl. i uttr. blicka upp till o. d. (ngn l. ngt), betrakta (ngn l. ngt) ss. öfverlägsen (-et) en själf, ss. förebild l. rättesnöre l. auktoritet, se upp till. Skalderna böra blicka upp till honom (dvs. Homerus) såsom till en förebild. Hwasser V. skr. 2: 27 (1854). Den varma kärlek och djupa vördnad, med hvilken vi blickade upp till vår oförgätlige lärare. PT 1912, nr 218, s. 2. — jfr UPPBLICKA.
BLICKA UT 10 4. till 4.
a) i eg. bem. Här satt han nu allena på sitt rum .. och blickade ut i den tysta natten. Wikner Vitt. 19 (1863). Med bruna ögon pilten blickar ut ur stugu-dörr. Snoilsky 1: 298 (1878, 1883). En gång, då Abimelek .. blickade ut genom fönstret. 1 Mos. 26: 8 (öfv. 1904).
b) bildl. Må du sent ur morgondrömmen blicka / Ut på verklighetens ödefält! Wallin Vitt. 2: 34 (1805). — särsk. om naturföremål, byggnad m. m., i förb. blicka ut öfver, erbjuda utsikt öfver, synas från; jfr BLICKA NED b γ. Snellman Tyskl. 139 (1842). (Per Brahe) uppförde .. åt sig ett residens, hvars präktiga ruiner ännu i dag blicka stolt ut öfver Vetterns vida yta. Carlson Hist. 2: 175 (1856).
Ssgr, se under BLICK, sbst.1
Spoiler title
Spoiler content