BLÄCK bläk4, sbst.2, äfv. BLECK blek4, sbst.2, l. BLEK ble4k, sbst.2, n. ((†) r. l. m. Sv:s traktater V. 1: 278 (1618: blekar, pl.), Hush.-bibl. 1757, s. 400); best. -et; pl. = (ss. m. -ar Sv:s traktater V. 1: 278 (1618)).
[sv. dial. blekk (Närke), blek (Smål., Blekinge), motsv. nor. blik, märke på träd, etymologiskt samma ord som BLEK, sbst.1]
(numera bl. i bygdemålsfärgadt spr., föga br.) = BLÄCKA, sbst.2 Rån (dvs. rågången), bemärkt med blekar i trään. Sv:s traktater V. 1: 278 (1618). (Stämpelyxan) har i ena ändan ett lagom bredt blad, hvarmed ett ”bleck” i trädet uthugges. Haller o. Julius Skogshush. 213(1908).
