SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
BLÄCKA bläk3a2, v.2, i Sveal. o. Gästrikl. äfv. BLECKA blek3a2, v.2, stundom, i sht i Sveal., BLEKA ble3ka2, v.2 -ade; i Värml. äfv., eljest sällan -er (Förordn. om skog. 1805, s. 33, Straffl. 1864, 24: 3), -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Ordformer
(blek- Sv:s traktater V. 1: 272 (1618), Schröder Minn. fr. skog. 147 (1888). bleck- Linné Ungd. 2: 322 (1734), Skogsv.-fören. tidskr. 1907, s. 173. bläck- A. J. Nordenskiöld (1753) i Förh. o. upps. 16: 191, osv. Med afs. på innebörden af de olika skrifningarna jfr BLEK, sbst.1)
Etymologi
[sv. dial. bleka (delar af Närke, södra o. västra Södermanl., Götal.), blekka (Gästrikl., Dalarna, delar af Södermanl. o. Närke), bläkka (Uppl.), blika (Gottl.), motsv. nor. blika, blikke, bleka, hugga märke i träd, isl. blika, skina, glänsa, till blik, sken, glans (se BLEK, sbst.1). Ordet är etymologiskt identiskt med BLEKA, v.1; jfr Tamm, Hesselman i o. y i sv. 62 (1910)]
afhugga bark o. ytved på träd, så att ett ljust märke, en bläcka (se BLÄCKA, sbst.2), uppstår; förse med bläcka l. bläckor; jfr BLÄDA I 3, BLÄDDRA, v.1 II 2. Där ifrå föllier råån (dvs. rågången) igenom blekat skogh. Sv:s traktater V. 1: 272 (1618). Barrträdens blekande til Tjäru-bränneri. Rudenschöld Præs. i VetA 1748, s. 10. Den smala skogsstigen tillät blott en och en att rida fram mellan de här och der till ledning ”bleckade” eller märkta träden. Wetterbergh Kapellpr. 5 (1849). Bleckning eller textning. Skogsv.-fören. tidskr. 1907, s. 173. — jfr AF-, PÅ-, UPP-, UT-BLÄCKA.
Ssg till BLÄCKA, v.2, l. BLÄCKA, sbst.2, l. BLÄCK, sbst.2: BLÄCK-YTA. yta på träd som åstadkommits gm afhuggande af bark o. ytved. Tidn. f. lev. 1909, nr 11, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content