SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÄCKA bläk3a2, sbst.2, i Sveal. o. Gästrikl. äfv. BLECKA blek3a2, sbst.1, stundom, i sht i Sveal., BLEKA ble3ka2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or. (jfr BLÄCKA, v.2)
Etymologi
[sv. dial. blekka, hugg l. märke i träd (Närke), bliku, bläku (Finl.), af samma rot som BLEK, sbst.1]
ljust märke i träd åstadkommet gm borthuggande af bark o. ytved; jfr BLÄCK, sbst.2 I .. remnan står en bemärkt (dvs. märkt) tall med crona och blekor. Sv:s traktater V. 1: 272 (1618). Sedan kådan blifvit insamlad efter den första barkskalningen eller bleckningen, utvidgas bleckorna något på sidorna. Uppf. b. 3: 449 (1873). De röda ”bläckorna” på trädstammarna visa säkert, huru kursen bör ställas. C. Lundquist i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 80.
Ssg: BLÄCK-YTA, se under BLÄCKA, v.2
Spoiler title
Spoiler content