publicerad: 1921
BRA bra4, oböjl. adj. l. adv.; förr äfv., numera bl. arkaiserande (i sht som adj. i bet. 1 o. 2) BRAF bra4v, adj. l. adv.; ss. adv. förr äfv. BRAFT (Ekeblad Bref 2: 376 (1663), Dalin Arg. 1: nr 33, s. 7 (1733)); gradf. af BRA alltid BÄTTRE, BÄST, af BRAF förr ngn gg äfv. brafvare (A. Oxenstierna 1: 207 (1634), Rålamb 8: 65 (1691: brawaste)). Anm. Äfv. BRAF förekommer oböjdt, t. ex. Nordberg C. XII 1: 161, 503 (1740), men utgör i detta fall antagligen bl. skrifning för BRA.
Ordformer
(braf (braaf) BtÅboH I. 8: 67 (1636), Lönnrot Sv. skr. 2: 533 (1852), Lundgren Män. 39 (1913); brav Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 23 (1690), Bromann Stavsättn. 38 (1748); braff Brasck Förl. son. D 4 a (1645), Dalin Arg. 1: nr 33, s. 7 (1733). bra Fosz 157 (1621) osv. — brafert (adv.) Lind (1749))
Etymologi
[af nt. brav, adj. l. adv., af fr. brave, tapper, hederlig, af ital. bravo (se BRAVO); jfr nor. bra, d. brav l. bra, holl. braaf, t. brav, eng. brave. Formen braff torde angifva uttal med f-ljud. I fråga om slutkonsonantens bortfall jfr hvard. ga för gaf, å för åf (se AF)]
I. adj.
1) (numera bl. arkaiserande i formen braf) tapper, modig, manhaftig; käck, flink. Fosz 157 (1621). En sådan heroisk och braff princesse, som vår dronning är. Ekeblad Bref 1: 212 (1652; rättadt efter hskr.). (Där) stupade .. mången käck och braf karl. Nordberg C. XII 1: 132 (1740). Som braf soldat, det ser jag, / Er pligt I redligt fyllt. Snoilsky 2: 65 (1881). (†) Lell håller jag eij heller af / Den som sig håller altför braf (dvs. kavat, ”hög”). Lucidor (SVS) 443 (1674). — (†) med afs. på det yttre framträdandet: ståtlig, stolt. Ther ligger (i döden) the Stolte Jungfruar, Brafwe Dammor, Fruger, Frijherrinner, Grefwinner (osv.). Billichius Gundb. Torbjörnsd:r C 4 a (1656). Mången braff Chortisan. Tidfördrijf B 3 b (c. 1695).
2) som äger en god karaktär l. utmärker sig för en oangriplig vandel: hederlig, hedervärd, god, rättskaffens. Annerstedt UUHist. Bih. 2: 10 (i handl. fr. 1655). Han håller Garin för en skiälm och aldrig ingen braf karl. VRP 30 mars 1726. En i sig sjelf bra flicka, blott hon icke tager skada af andras dåliga exempel. Böttiger i SAH 50: 351 (1874). En bra karl blir ej sämre af, att en hund skäller på honom. Landgren Ordspr. 51 (1889). — (†) om sak. Jagh seer vppå ehr brafwa miner, / Det j migh richtigt contenterer (dvs. betalar). Brasck Förl. son. E 2 b (1645).
3) duktig, dugande, skicklig; numera bl. ss. bestämning till ett sbst. som betecknar ngn ss. utöfvare af en verksamhet l. innehafvare af en ställning. En bra lärare. Han är bra som målvakt. En bra talare. En bra arbetare. Han är bra i gymnastik, men dålig i läsämnena. Hela wärden är fultt brafft folk så att den ingen wän har, ware sig så braf han will, måste stå tilbakars. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 72 (1693). Det fins .. mången, hvilken änskönt han icke är Magister, dock i sina studier är en så braf Karl, som någon Magister. Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754). Det skadar icke om du hittar på en bra hustru åt dig. Almqvist A. May 14 (1838). — särsk. i ordspr. En braf karl hjelper sig sjelf. Rhodin Ordspr. 48 (1807). Bra husbönder, bra tjenare. Granlund Ordspr. (c. 1880).
4) som i allm. fyller berättigade anspråk, som inte skäms för sig; ”utmärkt”, ”styf”; ”dråplig”.
a) om person. Han är verkligen bra (i sin omedvetna komik)! Han är nog bra på sitt vis, men ... Nu är du bra, nu färdig, gå. Thorild (Hansellis uppl.) 1: 197 (1784). — särsk. (starkt hvard.): ”präktig”. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Engström Äfventyr 25 (1908).
b) om föremål, djur, lefnadsförhållande osv.: god, fullgod; skicklig(t gjord); treflig; duktig. Det är ett bra porträtt af honom. Ett bra matställe. Bra vind. Ett bra drag (i schack). Har du någon bra bok att låna mig? Ett bra medel mot hufvudvärk. BtÅboH I. 8: 67 (1636). En braf Häst. Rudbeck Atl. 3: 739 (1698). Rummen (voro) braf, om spjäll funnos. Kellgren Bref t. Clewberg XXXVIII (1792). Jag .. fick .. göra resan i en ”Personen-Wagen”, .. försedd med liggfjedrar och bra nog för en dagsresa. Snellman Tyskl. 22 (1842). Tålamod och glädje båda / Äro bra, hvar i sitt slag. Böttiger 3: 206 (1858). (Jätteflickan) var minst så hög som ett bra (dvs. ”ordentligt”) mastträd. Wigström Folkdiktn. 2: 85 (1881); jfr 10. — särsk. i fråga om hälsotillstånd o. d. Hafva bra mage. Min helsa har hela tiden varit bra. Tegnér 6: 210 (1833). LfF 1913, s. 74.
5) frisk, kry; återställd. Jag är inte riktigt bra i magen i dag. Linné Ungd. 2: 45 (1732). Agnes var inte bra och fick vara hemma. Dahlgren 2 Ransäter 160 (i handl. fr. 1843). Hon var alldeles bra nu. Hallström N. nov. 119 (1912).
6) i förb. med prep. (i sht för l. till) l. inf.: nyttig l. god l. utmärkt l. lämplig (för l. till ngn l. ngt l. att hafva l. göra ngt af l. med). Hvad skall det vara bra för? hvad skall det tjäna till? Regulus antimonii är braf at svarfva små bägare utaf. Linné Beskr. ö. stenr. 62 (c. 1747). Svampar äro ej braf til bröd. Dens. Diet. 2: 168 (c. 1750). Kors, hvad den Kræmer är bra för staden! / Han bygger broar och planterar trän. Wennerberg 2: 17 (1848, 1882). Då kan en allians med den äkta konservativa belåtenheten vara bra att ha. Hjärne Unionsfaran 60 (1905). Vad som är bra för skräddaren, duger inte alltid åt skomakaren. Auerbach (1907; ordspr.). — särsk. om läkemedel o. d.: nyttig, verksam, hälsosam. Digitalis är bra för hjärtat. Den här värmen är bra för min snufva. Emservatten är bra mot förkylning.
7) i n. sg. ss. predikatsfyllnad: utmärkt, förträffligt, godt, väl; ofta närmande sig adv. Det var bra du kom. Det är fullt ut lika bra. Det vore väl så bra, om osv. Allt skall nog bli bra igen. Det blir nog bra med det, det reder sig nog. Så långt är allting bra. Det var just bra åt honom, det var just rätt l. lagom åt honom l. hvad han behöfde. (Det var) både bra och billigt. Det började bli bra emellan dem (om begynnande ”tycke” mellan två personer). Deth war bra! Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). Dock — det är nu bra som det är. Tegnér (WB) 3: 378 (1819). Se, det är så bra med mormor, att mormor aldrig har brådtom. Beskow Sagor 11 (1903).
8) (föga br.) i förb. vara bra mot (ngn), vara snäll mot (ngn). Bremer Fad. o. dott. 100 (1858). Jag vet ej en gång om hon var bra mot barnen? Jag hörde ofta, att det var gråt och jämmer inne på barnkammaren. Lagerlöf Herrg. 77 (1899).
9) (mindre br.) i uppmaningar, i sht i uttr. var (så) bra (och) gör detta, var så god och gör detta. Var så bra och säg mig, hvar bor denna hjertungens Moder. Knöppel Blindeb. 50 (1746). Var bra observera! Hjo n. tidn. 1851, nr 3, s. 4. Här Mary, sa han till sin hustru, ska du vara bra och göra i ordning mina saker, vill du det? GHT 1897, nr 258 A, s. 3.
10) i fråga om storlek, utsträckning o. d.: stor, ”god”, ”duktig”, ”ordentlig”. Det dröjde en bra stund. Ännu ha vi en bra bit kvar att gå. Det var bra skada. En braf hoop spån. KKD 7: 157 (1707). Det är allt bra synd om Öfversten. Jolin Barnhusb. 179 (1849). Per kunde lägga opp till utstyrseln en bra nog summa. Strindberg Sv. öden 2: 182 (1883). Under natten har fångsten (af sill) .. varit rätt bra. GHT 1895, nr 217 A, s. 2; jfr 4 b. (Han hade) kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Bergman Mor i Sutre X (1917). — (†) Det var allt en bra skada för den fina frun. Wetterbergh Selln. 25 (1853).
11) i fråga om mängd l. myckenhet: mycken, ansenlig; numera bl. (i sht hvard.) i substantivisk anv. i förb. med prep. med. Han förtjänar bra med pengar. Tag bra med mjöl i pannkakan! Han fick bra med stryk. Lindschöld Gen. A 4 b (1669). Gifva honom braf stryk. P. J. Bergius IVetA 1758, s. 126. Således har löjtnanten bra pengar att russla med? Carlén Skuggsp. 2: 162 (1865). Undra nu intet på att jag tar så bra med konfekt för mig. Bremer Pres. 46 (1834). jfr: Han hade visst bra på kistbottnen. Rönnberg Brovakt. 144 (1904).
1) (†) tappert, modigt; jfr I 1. Rudbeck Atl. 4: 129 (1702). Hans Maij:tt sade, när han såg Bielke hugga så friskt på fienden med sin troup: sij Bielken han går braf på. KKD 1: 276 (1709).
2) hederligt, hedervärdt, godt; jfr I 2. Han har uppfört sig bra. Bra handladt!
3) väl, godt, duktigt, förträffligt, utmärkt; jfr I 3, 4. Göra sin sak bra. Bra gjordt! Det låter ju mycket bra! Han spelar piano rätt bra. Tala tyska bra. Det kom bra till pass. Det smakade riktigt bra! Det började bra, men osv. Rocken sitter bra. Hur står det till? Tack(ar) bra! Brasck Förl. son. D 4 b (1645). Om sommaren studerar man aldrig braf, alt tungt. Linné Diet. 1: 71 (c. 1750). Altartaflan .. är onekeligen braf målad. Linnerhielm 1 Bref 124 (1797). Gör din sak / Så bra du kan. Hagberg Shaksp. 2: 52 (1847). (Wennerbergs buffatrior) ligga .. bra för en något omfattande röst. C. R. Nyblom i OoB 1900, s. 10. Detta tycktes honom bra i stil med det hela. Hallström Sparfvert 82 (1903). Tanken (att grundlägga Petersburg) kan lika bra ha varit ”löjtnant” Mensjikovs eller andras. A. Quennerstedt i KKD 8: X (1913). — särsk. i förb. gå bra, hafva l. få det bra (ställdt för sig), må bra, stå sig bra, stå bra på sig, se bra ut (dvs. hafva ett fördelaktigt, från skönhetssynpunkt tilltalande utseende), taga sig bra ut, tycka bra om ngn l. ngt, hafva bra reda på sig l. på ngt, göra bra reda för sig. Resan har got brafv, gudi skie lofv. Carl XII Bref 40 (1700). Statt braf på dig, så skall, intet Landsherren komma långt med dig. 2 RARP 4: 505 (1727). Nu är jag en konstsmed af hög rang ... Så till vida har det gått mig bra. Rydberg Vap. 42 (1891). Det var ett ansedt, godt och rikt bo, och hon hade det bra där. Hallström De fyra el. 13 (1906).
4) närmande sig interjektionell anv. ss. uttryck för bifall l. godkännande: godt, bravo; må ske, må göra; äfv. användt med försvagad bet., när man i ett samtal vill öfvergå till ngt nytt: godt, (alldeles) riktigt (men osv.). Bra! nu är allt tillreds för den som här skall gästa. Remmer Theat. 1: 179 (1814). Mycket sannt och mycket snillrikt, / bravo, bravo, bravo bra. Fröding Guit. 19 (1891). Östergren (1917).
5) (i sht hvard.) ”ordentligt”, ”duktigt”; ansenligt, mycket; jfr I 10, 11. Få l. ta bra betaldt. Gapa bra! Han trodde att han lurat honom bra. Läs nu på bra till i morgon! Skynda dig bra! ConsEcclAboP 154 (1658). Hampe-Fröö och Näsle-Fröö är gådt åth (höns) .. däraf wärpa de braf. Rålamb 13: 67 (1690). En bra nog afsvalnad ugn. AHB 92: 29 (1876). (†) (Fästningen blef undsatt) och måste then gången Turcken sättia braff Labet (dvs. blef duktigt bet). Brask Pufendorf Inl. t. hist. 46 (1680).
6) ss. förstärkningsord: betydligt, mycket, ganska; oftast i förstärkning af mera vag o. subjektiv natur (jfr det mera objektiva ’mycket'). Du har låtit vänta på dig bra länge. Du är väl bra trött efter resan? Vi hade ändå bra roligt i går. Jag ville ge bra mycket för att få vara där i dag. Då vore du bra dum! Iagh .. seer .. (af Edert bref), at I är braff onder på Pålackarna. Carl XII Bref 281 (1702). Det är bra snällt af dig och öfriga hemmavarande att ni ej glömma bort mig. Tegnér 6: 216 (1833). Herrhamra vore bra mycke trefligare utan bruket. Edgren Kamp. f. lyck. 10 (1887). Här i daln är det allt bra rart. Fröding Stänk 74 (1896). Hennes enkla klänning var bra nog kort. Nyblom Minnen 2—3: 192 (1904). — (†) Jagh (dvs. fogden) ha gett .. (bönderna) så braff knapt, icke En ha fått hansken full (af korn). J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 46. Den första grofva tölp, som talar och skrifver, bra rent ut, pöbelspråket. Leopold 3: 199 (1795, 1816).
7) (i Finl., mindre br.) i förb. bra nog, nära nog, nära på, nästan (jfr Bergroth Finlandssv. 293 (1917)). Hon hade hunnit bra nog till slut därmed. Zilliacus Utvandrarehist. 31 (1892).
Ssgr: (I 2) BRA-KARL. [bildadt som motsvarighet till t. biedermann] (numera knappast br.) hedersman. En vanlig Ifflandisk-Kotzebuisk brakarl (Biedermann). SvLitTidn. 1814, sp. 328. PoetK 1814, s. 95. jfr: Hr W. .. är ett Hofråd af den vanliga brakarls sorten. SvLitTidn. 1813, sp. 507. —
Spoiler title
Spoiler content