BRANKA braŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. (Skåne, Hall., Blekinge) branka; jfr d. branke; afledn. af BRAND, sbst.1]
(i bygdemålsfärgadt spr. i södra Sv., numera föga br.) bryna, rosta, bränna. Då Kor mjölka seg mjölk är pepparrot med brankadt salt et ganska godt medel. Florman Pharm. 47 (1809). Gemene man åto .. (kikärterna) blott brankade med Salt. Retzius Flora Virg. 121 (1809).
