SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUGA 3ga2, v. -ade ((†) pr. -er ÖB 58 (c. 1712)). vbalsbst. -AN (numera bl. ngn gg i högre stil, FörsprNT 5 b (1526), Forsslund Daldikt. 25 (1913)), -ANDE, -NING (ofta i konkretare anv., t. ex. Tessin Bref 1: 165 (1752)); -ARE (se nedan under afledn.).
Ordformer
(bua 1668. boga 1633 (: bogendes, p. pr.))
Etymologi
[fsv. bugha; jfr mnt. būgen, feng. būgan, af den germ. roten buȝ; jfr BOCKA, v.1, BUGA, sbst., BUK, BUKT, BYGEL, BÅGE, BÅGNA, BÖJA]
I. intr. o. refl.
1) (numera bl. med anslutning till 2) böja sig ned; i sht om böjning framåt o. nedåt af hufvud o. bål; förr äfv. i fråga om knäböjande. Hela natten jagh suckar, / Och sörier, bugar, buckar, / Ynkelig är min låt. Ps. 1695, 26: 6. Camelen bugade, och biörnen kröp på knä, / Markattan språng af lust från ett til annat trä. Spegel TPar. 129 (1705). Talarn, plötsligt ödmjuk vorden, / sig bugar i sitt blod till jorden. Tegnér (WB) 4: 11 (1822). Bättre buga, än stöta emot i dörren. LbFolksk. 48 (1868); jfr 2. — (†) i förb. buga sig efter ngt, böja sig ned för att upptaga ngt. Dalin Hist. 1: 387 (1747).
2) böja hufvudet o. bålen mer l. mindre djupt framåt ss. uttr. för vördnad l. tillbedjan l. för artighet, inställsamhet, instämmande l. dyl. l. ss. artig hälsning vid sammanträffande l. möte med l. afsked från ngn; förr ofta i förb. med niga. Belete hafves icke för then skul, at vi skole nigha och bugha för them. RA 1: 120 (1529). Den som wil vmgås medh wärldena, måste lära bugha. Balck Es. 88 (1603). Alla buga sig för dig. Lucidor (SVS) 30 (c. 1670). Buga och krusa för någon. Dalin (1850). Han bugar för mig. Edgren Kom. 70 (1891). I vägvisarens ögon bor extasens eld, och han bugar sig mot det heliga berget. Nyblom Österut 116 (1908). — jfr (†): (Fänriken saluterar och hälsar) medh ett lijtet bugande medh Spitzen uthaff sin Fahna. Söderman ExBook 186 (1679). — särsk.
a) med innehållsobj. Kinas utrikesdepartement, som eljest endast bugat bifall till dessa stormaktsarrangemanger. Kjellén Storm. 1: 120 (1905). Stjärnorna brunno .., då Egyptens nickande säf bugade oss farväl vid Suez. Nyblom Österut 12 (1908).
b) (hvard.) i sht refl.: göra sin uppvaktning (för ngn); jfr BOCKA, v.1 I 1 c β α'. I morgon tänker jag buga mig för RiksDrotzet. Tegnér (WB) 1: 287 (1803).
c) (†; se dock slutet) refl., närmande sig bet.: ödmjukt anhålla (om ngt). Snart fick man skåda Herr Patron / Sig ödmjukt buga om Cession. AJourn. 1815, nr 273, s. 2. — särsk. (i Finl., föga br.) om tjänstsökande o. supplikanter som uppvakta vederbörande för att bli ihågkomna. En häradshöfding, som var stadd i bugningar för en lagsaga. Topelius Planet. 2: 153 (1889).
d) mer l. mindre bildl. Peripateticos går jag med bugande tyst förbi. Rydelius Förn. 35 (1719, 1737). Man måste buga sig för denna prestation. SD(L) 1895, nr 41, s. 6.
3) böjas l. böja sig i en l. annan riktning; om föremål utan frivillig rörelseförmåga, numera i sht om träd l. andra växter. Alla kringstående trä syntes medh ett sorgeligit ruskande och sachta bugande klaga. UHiärne Vitt. 52 (1668). Jag hade här til stått, som säf i vinden bugar. Kolmodin QvSp. 1: 316 (1732). Snart sig buga gräs och strå / För fläktar morgonljumma. Östergren Dikt. 4 (1871). I vikar, där björkar buga. Nordlund Bit. 107 (1894). (†) Klipporna rembna och buga, / Jorden skångrar (dvs. darrar) och rädz om tu wilt wredliga truga (dvs. hota). Spegel GV 19 (1685). — särsk. med anslutning till 2. Den veka vassen, som ödmjukt bugade sig för båtens tyngd. Fischerström Mäl. 41 (1785).
4) (†) bildl.: underkasta sig, ödmjuka sig. 1Kon. 21: 29 (Bib. 1541). Andra Nationer hafva måst under theres spira bugha. Gustaf II Adolf 2 (c. 1620). En stor del af verldsliga Regeringen bugade sig .. under Andelige Domstolen. Dalin Hist. 2: 476 (1750).
II. tr.: böja (ngt) ned.
1) (†) motsv. I 1, 3 o. 4. Then som .. icke offentligen i Församlingen bughar sitt Hufwud vnder Plicht. Schroderus Os. 2: 46 (1635). (Suggan) halssen wist strax under knifwen buger. ÖB 58 (c. 1712). Buga halsen under försmädelsens ok. 2RARP 5: 630 (1727).
2) (numera bl. i högre stil) motsv. I 2. Ett välde, för hvilket konungarne bugade sin hjessa och folken bäfvade. Rosenstein 2: 275 (1789). Gossarna bugade djupt sitt hufvud. Tegnér (WB) 3: 110 (1820). En liten bugning af hufvudet. Bremer Pres. 286 (1834). (Man) tyckte .. att kastanjerna bugade sina kronor (för Linné). Topelius Fält. 4: 396 (1864). Hallström Skepn. 75 (1910).
Särsk. förb.: BUGA IN10 4, refl. BUGA SIG IN 10 0 4 (äfv. med hufvudtonen på verbet). (tillf.) till I 2.
1) tr.: under bugningar införa. Lakejer i röda lifrockar .. (stå) och buga in journalistkongressens medlemmar. Siösteen ModBelg. 297 (1906).
2) refl.: gm bugningar (o. andra artighetsbetygelser) vinna inträde. Lindqvist Dagsl. 2: 81 (1900).
BUGA NED10 4 l. NER4, förr äfv. NEDER.
1) (numera knappast br.) till I 1, refl.: böja sig ned. Hon bugade sig neder at afbryta blåbärs qvistarne. VRP 4/9 1738. Blanche Våln. 214 (1847).
2) (†) till II: böja ned. Ther skole Folken för Christi nampns Bekennelse skull bugha nedh Hufwuden. Schroderus Os. 1: 277 (1635).
Ssgr (till I 2): A: BUGA-DANS. (bygdemålsfärgadt, föga br.) nigarpolska. Norlind SvFolkl. 395 (1911).
B: BUGNINGS-FÖRSÖK. Den nådige baronen täcktes .. afbryta hans mödosamma bugningsförsök. Mellin Nov. 2: 534 (”434”) (1832, 1867).
Afledn.: BUGARE, m.||ig. särsk. till I 2. Leopold 2: 365 (1801, 1815).
Ssg: bugare-dans. nigarpolska. TIdr. 1883, s. 36.
Spoiler title