SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BOCKA bok3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (†, En saml. öfvers. o. bearb. 32 (1712)), -ANDE, -NING; -ARE (i bet. II 2).
Ordformer
(bucka Jes. 2: 11 (Bib. 1541), Helenius (1838). bocka Svart Gensv. F 2 b (1558) osv.)
Etymologi
[fsv. bokka, bukka, liksom d. bukke af mnt. bucken; jfr holl. bukken, bokken, mht. bocken, bucken, bücken, t. bücken, intensivbildning till germ. roten bug, se BUGA; jfr NIGA: NICKA]
Anm. I fsv. liksom i mnt. o. mnl. tyckes den intr. anv. ha varit förhärskande. Trol. gm påverkan af t. uppträder under 1500-talet ofta refl. anv. vid sidan af den intr. Transitiv anv. anträffas först under senare hälften af 1600-talet.
I. intr. o. refl.
1) böja sig (ned); i sht om en böjning framåt nedåt af människans hufvud o. bål (jfr dock a slutet).
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] (föga br.) intr. Visb. 1: 225 (c. 1620). Rädder, buckar för smällen. Grubb 699 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 77 (1865). Tegnér 2: 31 (1819). — särsk. om fåglarnas rörelse ned o. upp med hufvudet. Klockhoff E. skr. 104 (c. 1860). Stora .. kungsfiskare .. satte .. sig på en gren .., ifrigt bockande. Bovallius Resa i Central-Am. 379 (1887). Josephson Gula rosor 57 (1896).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] refl.: böja sig (ned), luta sig (ned). När tu seer noghon bucka sigh, och will vptagha steenar, så skalt tu weta at skynda tigh tin koos. Balck Esop. 100 (1603). Ingen är så lijten, han måste jw bocka sigh. Grubb 385 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 49 (1865). Bättre är bucka sig, än brista. Lind (1749). Om du velat bocka dig .. efter hästskon. Läseb. f. folksk. 4 (1868). Att lassa upp teglet på en höjbar träram, så att arbetaren slapp att bocka sig för hvarje tegelsten. C. Rothlieb i Sv. tidskr. 1914, s. 234.(†) Iach böyer och buckar mich ganscha mykit. O. Petri Men. fall M 5 b (1526; öfv. af Psalt. 38: 7). Han buckade sig .. något långt öfver muren (så att han föll ned). Humbla Landcr. 334 (1740).
2) ss. åtbörd böja hufvudet o. bålen mer l. mindre djupt framåt, i sht om manlig person: buga sig, buga; i sht förr ofta i förb. med niga.
a) (†) ss. uttryck för tillbedjan l. underdånighet.
α) [jfr motsv. anv. i holl.] intr. Iagh wil tigh (Gud) ähra, för tigh bucka och nijgha. Tob. com. E 2 b (1550). (Demetrius) bockade intet för S. Nicolao och the andra helgon. Petreius Beskr. 2: 175 (1614). Heduckar the finghe sin hat i håndh, / the necka the bocka för suenske män. Visb. 1: 151 (c. 1620). Rudbeck Atl. 2: 135 (1689).
β) [jfr motsv. anv. i t.] refl. Gudh (lät) Mosen siälffuan .. vppenbaras, och sigh för .. (Kristus) diupt bocka. P. Erici Musæus 2: 367 a (1582). (När en ryss) ähr korsadh, och hafuer sigh buckatt för affguden på hyllan hemma eller i kyrckian står, ähr Gudhligheetenes öfningh förrättatt. P. J. Bjugge (1643) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 2: 104. (De ryska deputerade) trädde .. åter rygglänges tilbakar och buckade sigh til Jorden. N. Av. 11 dec. 1658, Relation s. 4. Ehrenadler Tel. 532 (1723).
b) ss. (artig) hälsning af manlig person, då man (med obetäckt hufvud) träffar, möter l. tar afsked af (bekanta) personer.
α) [jfr motsv. anv. i d.] intr. 24 Turkar, som oss med buckande och hufvudslagande emottog. Dahlberg Dagb. 65 (c. 1660). I dag har jag gjort min första uppvaktning hos Leopold. .. Han satt i sin puderskjorta, bockade ganska djupt. Choræus Bref 107 (1802). Får jag nu presentera min kusin för er — doktor Triewald. Bardolf bockar och hälsar äfven på de andra. Hallström Erot. 38 (1908). — med innehållsobj. Festen är slut. .. Borgmästare och råd samt hela centralfestbestyrelsen ha bockat sin djupaste bock. Willebrand o. Rancken Fem sportsm. 81 (1885).
β) [jfr motsv. anv. i t.] refl. Tagh aff tin Mössa, och bucka tig för honom. Språck- o. ordb. 33 (1703). (Den gamle herrn) bockade sig hastigt och försvann in till sig. Nordström Idyller 86 (1916).
Anm. till b. Om kvinna användes i samma bem. buga.
c) ss. uttryck för artighet, inställsamhet, instämmande, aktning, tacksamhet, lyckönskan osv.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] intr., stundom i förb. med krusa. Min kärffue stodh stille, edher måndhe bucka. Gevaliensis Jos. 8 (1601) [jfr 1 Mos. 37: 7]. Ähr thet vnder iag är blyger? / Buckar, bugar och mig Smyger? Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651; yttradt af en fattig poet). Utan mycken Buckan / Sluts kiöp med hwem som täcks, han ware Swensk ell' Tysk. En saml. öfvers. o. bearb. 32 (1712). Ett stycke bröd, det jag kan förtära .. utan att behöfva krusa och bocka, (smakar mig) vida kosteligare än den bästa gödda kalkon vid en grann taffel. Stiernstolpe DQ 1: 123 (1818). (Operaartisterna) måste ut (på scenen), för att göra de djupaste nigningar och bockningar. Beskow Vandr. 2: 52 (1820, 1834). Den tysta och ofta alltför tanklösa svenska bockningen såg jag aldrig i England. Ödman Ungd.-m. 2: 60 (1876, 1881).
β) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] refl. C. I. Hallman 296 (1778). Hela besväret består deri, att man stiger upp från konsistoriibordet, bockar sig och tackar för det gunstiga förtroendet. Tegnér 6: 412 (1818). — särsk.
α') (i sht hvard.) göra sin uppvaktning. Har du bockat dig för chefen än? Förr än de sättia sigh till Bordz, fahr Brudhgumen medh sitt föllie op till Tzaren at bucka sigh och bewijsa sin tienst (dvs. göra sin uppvaktning). Barckhusen Cotossichin 155 (1669). Han .. skall upp och bocka sig för kungen. NDA 1913, nr 69, s. 4. — särsk. (i sht i Finl.) om tjänstsökande o. supplikanter som uppvakta vederbörande för att bli ihågkomna. Han har varit hos N. N. och bockat sig för tjänsten. Direktionens medlemmar beslöto .. att gå och ”bocka sig” för hvar sin stadsfullmäktig (för erhållande af sökt anslag). Vasenius Samkänsl. 75 (1901).
β') mer l. mindre bildl. L. Stobæus (1681) hos Cavallin Herdam. 5: 62. (Lindfors') lexikon förtjenar .. verkligen, att man med upprigtig aktning bockar sig för författaren. Törneros Bref 245 (1826; Bergströms uppl.). Engström Mitt lif 50 (1907).
3) böjas l. böja sig i en l. annan riktning; om liflösa föremål.
a) (föga br.) intr. Du lyss på gräsen, som i vinden bocka. C. V. A. Strandberg 1: 40 (1845).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera föga br.) refl. För Storm sig mäst buckar then högste Grantopp. Törnewall C 3 b (1694). Sedan han (dvs. den polske adelsmannen) andra gången förgefves stött til Peter, så at klingan bockat sig. Münchenberg Scriver Fåret 141 (1725). Den vanliga .. stora mängden af listverk, för hvilkas stora språng (stup)rören nödgades bocka sig till höger och venster, utåt och inåt. Tekn. tidskr. 1887, s. 145.
4) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (†) bildl.: ödmjuka sig, gifva vika, underkasta sig.
a) intr. (De danska slottsherrarna i Norge) kunne the Norske full wel plocke, / The moste vnder them både lwte oc bocke. Svart Gensv. F 2 b (1558). Det ok, hvarunder än de Morer bocka, / På deras nacke lade väldigt han. Lovén Cam. 141 (1839).
b) refl. Hwar och en skal bucka sigh, och hwar och en ödhmiwkat warda. Jes. 5: 15 (Bib. 1541). Pohlen .. begynte bucka sigh under Österrijkes discretion. RARP 8: 178 (1660). Then måste spierna moot, som eij wil bucka sigh. Spegel Tilsl. par. 101 (1705). Så båckar .. (människan) sig under Äktaståndets ok. Hoffmann Förnöjs. 58 (1752).
II. tr.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera föga br.) böja (ngn l. ngt), åstadkomma en lutande ställning hos (ngn l. ngt); i sht om lefvande varelser med afs. på kroppsdelar. Han hälsade .., fällandes sigh neder på Händerna, och buckade Hufwudet till Marken. Willman Resa 215 (1667). Bättre bocka hufvudet, än stöta pannan. Sv. ordspråksb. 9 (1865). — i numera obr. förb. Siukdom kan mig bocka, / Och torka merg och blod. Warnmark Songtimar 20 (1701). När en menniskia sitter på en stol, .. måste hon (för att stiga upp) draga fötren under kroppen, samt kröka eller bucka lifvet framåt. Triewald Förel. 1: 108 (1728, 1735). Solen bränner. Varma vindar / Bocka blomstren mot hvarann. Öman Lyr. bl. 1: 28 (1857). mer l. mindre bildl. Keysarne sielfwa (hafva) måst bucka halsen vnder Christi korsz. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 638 (1671, 1674). Thet hafwa wel warit så höge, så mechtige och styfwe som tu äst: Gud hafwer äntå rådt med them, buckat och straffat them. Swedberg Sabb.-ro 119 (1705, 1710).
2) [jfr d. bukke sammen] tekn. böja (plåt, rör, stänger o. d. till viss form); äfv. om oafsiktlig böjning l. buckling. Almroth Karmarsch 641 (1839). Vanligen bockas hjulskenorna rundt omkring en horizontelt liggande gjuten jernskifva, hvilken tjenar som modell. Eneberg Karmarsch 2: 257 (1861). Å uppgående snälltåget .. bockades sliden två kilometer norr om stationen, hvaraf tåget försenades omkring en timma. SDS 1896, nr 371, s. 3. Ett väl bockadt .. glasrör skall i böjningen hvarken vara insjunket .. eller veckadt. Ahlberg Farm. tekn. 108 (1899). Dessa (plåtstrimlor) dragas sedan i vällvarmt tillstånd genom ringar, .. hvarvid såväl plåten bockas som skarfven hopvälles. Jernk. annal. 1900, Bih. s. 398 (om järnrörstillverkning). Fartyget .. (har) erhållit, utom en del andra skador, en plåt å babords sida .. svårt bockad och spräckt. 1 NJA 1909, s. 477. — jfr HOP-, IN-, NED-, SAMMAN-BOCKA, FLÄNS-, KALL-, UT-, VARM-BOCKNING m. fl. samt BAJONETT-BOCKARE.
Särskilda förbindelser:
BOCKA IHOP 10 04 l. HOP 4. till II 2.
BOCKA IN 10 4. till II 2: trycka in. Huggningarna i sjön vidga sakta men säkert läckorna (på pansarbåten) genom att bocka in bottenplåten. Norrköpings tidn. 1914, nr 33, s. 5. — jfr INBOCKA.
BOCKA NED l. NER 10 4.
1) (föga br.) refl., till I 3 b: böjas ned. Han war så tung, at trädet bockade sig neder der wid, och affbrast. Rudbeck Atl. 2: 250 (1689).
2) (numera mindre br.) tr., till II 1: böja ned. Schroderus Comenius 541 (1639). När åldern ändtligt bockar / våra trötta skuldror ner. Tegnér 2: 263 (1810). Skörden (af rabarber) .. sker så, att bladen bockas ned och bräckas — men ej skäras bort. Abelin M. trädg. 76 (1902). jfr NEDBOCKA. — särsk.: (†) böja (hufvudet) till hälsning. Bucka ned hufvudet; mit dem Kopf nicken, um jemand zu grüssen. Möller (1790).
BOCKA SAMMAN 10 32 l. 40. till II 2.
BOCKA SIG TILL 10 0 4 (äfv. med hufvudtonen på verbet). till I 2 c β: gm bockningar (o. andra artighetsbetygelser) vinna l. uppnå (ngt). I smileriets baktrappa bocka sig till en usel lycka. Jolin Barnhusb. 84 (1849).
BOCKA TILL 10 4. till II 2: gm bockning forma. Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1893, s. 80.
BOCKA UNDAN. (†) till I 1: böja sig undan (för att undgå ngt). Han hafuer huggit effter henne med en lije, så att der hon icke hade buckat vndan hade han huggit hufudet aff henne. Växiö domk. arkiv 1653, s. 52.
Ssgr (i allm. till II 2): A: BOCK-MASKIN. bockningsmaskin. Uppf. b. 7: 340 (1874).
-PROF. bockningsprof. Jernk. annal. 1897, s. 228.
B: BOCKNINGS-MASKIN. maskin hvarmed ngt bockas. Bockningsmachin för beslagsringar till alla sorters vagnshjul. Eneberg Karmarsch 2: 256 (1861).
-PROF.
a) undersökning af en metalls böjningsförmåga. Bockningsprofven (hafva) utfallit så godt som lika för de båda trådslagen (glödgade o. oglödgade). Jernk. annal. 1900, s. 66.
b) metallstycke på hvilket man undersökt en metalls böjningsförmåga. Tekn. tidskr. 1897, Allm. s. 249.
(I 2 c β α') -RESA. (i Finl.) resa som en aspirant på en tjänst företager för att uppvakta dem som ha inflytande på tjänstens tillsättande. Kantor Kekkonens bockningsresa. Hufvudstadsbl. 1895, nr 236, s. 2.
-VALS. böjningsvals. Plåtar och stänger böjas bågformigt medelst böjningsvalsar (bockningsvalsar). Strömmer Pero Mek. tekn. 108 (1914).
-VALSVERK~20 l. ~02. Den vid .. böjning (af ångpanneplåt) vanligen använda maskinen (bockningsvalsverket ..). Tekn. tidskr. 1898, M. s. 126.
Spoiler title
Spoiler content