publicerad: 1924
BÄFVER bä4ver, sbst.1, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2—4 r. l. m. ((†) n. HFinlKamF 1: 135 (1531; i bet. 2)); best. -n ((†) bäfren Fosz 564 (1621), Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 29 (1852); bäfveren Fosz A 5 b (1621), Fischerström 4: 154 (1792)); pl. bäfrar bä3v-rar2, stundom (i sht i Skåne) 40.
Ordformer
(befver (bef(f)u-) 1531—1648; se vidare under BÄFVERGÄLL)
Etymologi
[fsv. bäver; liksom d. bæver af mnt. bever, etymologiskt identiskt med BJUR, sbst.1 (se vidare den etymol. afd. under d. o.)]
1) (den i Sverge numera utrotade) gnagaren Castor fiber Lin. (o. dess amerikanska varietet Castor canadensis Kuhl); zool. äfv. allmännare, om hela gnagarsläktet Castor Lin.; jfr BJUR, sbst.1 Helsingius F 8 a (1587). Här hade Bonden skjutit en liten bäfver, jag frågade, hvad bäfvern äter? svarades björkbark, tallbark, rönbark, men hälst aspbark. Linné Ungd. 2: 34 (1732). Bäfvern är stor som en medelmåttig hund, har en platt naken svans och korta ben; på bakfötterna har han en simhud mellan tårna. Berlin Lsb. 69 (1852). Otrolig möda kostade det bäfrarna att tillreda sin bostad, och man har däraf ordstäfvet: ”flitig som en bäfver”. Modin GTåsjö 203 (1916). — särsk. i utvidgad anv., om olika bäfvern närstående l. om bäfvern erinrande djur; i ssgrna DESMANS-, HAFS-, SUMP-BÄFVER m. fl.
2) bäfverskinn; numera bl. ss. ämnesnamn. 1 littith beffuer. HFinlKamF 1: 135 (1531). HB 3: 224 (1644). (Gösta Berling) bar en päls af finaste bäfver. Lagerlöf Berl. 1: 69 (1891).
4) om en blandning af bäfvergäll o. olivolja resp. om flytande bäfverfett; i ssgrna KLÄCK-BÄFVER, KVICK-BÄFVER.
-DJUR.
1) (†) = BÄFVER 1. Doch är en Vnderligh tingh medh bäfwer Diuren, at ther the weeta Aspe skogen när till Ååen liggia, .. tå gå the hopetaalz i Aspe skogen gnaga trään omkull med sina tänder. Leinberg VLand 6: 6 (1674). Oedman Bahusl. 298 (1746).
2) zool. gnagare tillhörande familjen Castoridæ Wagn. Nilsson Fauna 1: 330 (1847). Lilljeborg Däggdj. 340 (1871). —
-FETT. (i sht förr inom medicinen användt) fettämne som erhålles från bäfver; särsk. om dyl. fett från bäfverns analkörtlar. PH 11: 276 (1777). Berlin Farm. 1: 183 (1849). Lindgren Läkem. 56 (1918). —
-FISKE. (numera mindre br.) om bäfverfångst (med nät o. d.) i vatten. Linné Ungd. 2: 333 (1734). JmtFmT 3: 14 (1902). —
-FÄNGE. (†)
1) bäfverfångst; stundom: sätt att fånga bäfver; äfv. konkret. Barckhusen Cotossichin 99 (1669). Till bäfver-fänge brukas saxar, tenor, och nät. Nordholm Djurf. 35 (1749). De förnämsta Bäfver-fängen, äro följande: Nät bindas (osv.). VetAH 1756, s. 215. (En person dömdes till) sin andels afstående i Bäfver-fänget i Rotån. NorrlS 94 (1798).
2) inrättning för bäfverfångst. Hemgrafven (i Medelpad), en elf, som 1771 hade det enda Bäfver-fänget. Dybeck Runa 1842—43, 1: 19. —
-GÄLL, se d. o. —
-HATT. hatt förfärdigad af till filt beredt bäfverhår, kastorhatt. Fine bäfver hattar. OxBr. 11: 693 (1637). Fröding Guit. 61 (1891). —
-KOLONI. jfr -SAMHÄLLE. Enligt säkra uppgifter, (meddelade mig för 14—15 år sedan), voro redan då i hela norra Lappmarken alla Bäfver-kolonier förstörda. Nilsson Fauna 1: 417 (1847). —
-KÖTT. Bäfverkött uppätes, är fett såsom svinkött och har en behagelig smak. Nordholm Djurf. 37 (1749). —
-RÅTTA. zool.
2) den i Sydamerika hemmahörande gnagaren Myopotamus coypus Geoffr., sumpbäfver. Thorell Zool. 2: 134 (1861). —
-STJÄRT. (numera mindre br.) bäfversvans. The .. bäffuerstierter j oss szände. GR 16: 170 (1544). Heinrich (1814). —
-STOCK. (förr) ett slags giller för fångande af bäfver på land. Han hafwer .. 50 befwerstockar in på fiellet. ÅngermDomb. 20/1 1648, s. 144. Ekman NorrlJakt 474 (1910). —
-TRÄD. bot. det i Nordamerika hemmahörande trädet Magnolia virginiana Lin., hvars bark gärna ätes af bäfrar. Kalm Resa 2: 324 (1756). —
Spoiler title
Spoiler content