SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CIKAD sika4d, r. l. f. (f. Atterbom Lyr. dikt. 1: 106 (1837), Lysander Skr. 41 (1854)); best. -en; pl. -er; l. CIKADA sika4da l. 032, f. l. r.; best. -an; pl. -or l. -er.
Etymologi
[jfr t. zikade, eng. cicada, it. cicala, ä. it. cicada, af lat. cicada; jfr CIGAL]
individ l. art af det till stritarna (underordningen Homoptera, ordningen Hemiptera) hörande insektsläktet Cicada Lin.; äfv. allmännare om individ l. art tillhörande ngt af alla de släkten som hänföras till nämnda underordning: strit; i icke fackmässigt språk nästan bl. om de ”sjungande” arterna; jfr SÅNGCIGAL, -STRIT. P. Kalm i VetAH 17: 101 (1756). När vid fjerde timan af dagen .. de gnällande Cicaderna med sin sång tränga genom Små-skogen. Lindberg Georg. 110 (1780). Lik törstande cicaders rop på heden / Den (dvs. anderösten) ljuder, sorgligt varnande och grym. Stagnelius 1: 409 (c. 1821). Cikaderna .. hvilka / Sitta på träd i skogen och skirra med ljufliga stämmor. Tranér Hom. Il. 3: 151 (1836, 1842). Cikadans klagande sång. Rydberg Ath. 26 (1859, 1866). Thorell Zool. 2: 379 (1865). Huru ofta läsa vi icke i den antika poesien om .. cikadens trefliga gnissel. Lysander Skr. 370 (1877). Midt under iltågets sorl och buller hör man oafbrutet detta skräppande, metallartade qväkande, och man frestas ovilkorligen att egna Apollo en lofsång för det att han förskonat våra nordiska skogar för dessa italienska sångare och i sin nåd gjort alla våra cikador — stumma som fiskar. Stuxberg Djurr. 2: 111 (1889). Dens. Djurvärld. 1: 462 (1900). — jfr HORN-, LYKT-, PUCKEL-, SKUM-, SÅNG-CIKAD m. fl.
Ssgr: CIKAD-ART03~2. C. F. Fallén i VetANH 26: 229 (1805). Dens. Därs. 27: 6 (1806).
-SLÄKTE(T) ~20. Dens. Därs. 26: 232 (1805).
-SÅNG~2.
Spoiler title