SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
DANN dan4, äfv. DAN da4n (dann Dalin), adj.; n. o. adv. DANT.
Ordformer
(skrifves ofta dan, äfv. då uttalet dan4 afses. De för bet. I egendomliga formerna anföras under där nämnda ssgr)
Etymologi
[jfr fsv. dan, dana, i förb. l. ssgrna sva dan (svadan), sva dana (svadana), hurudana, samt väldan. Ordet är, i den tidigast anträffade förb. med adv. sva, bildadt efter mnt. sodan (med såväl långt som kort a), hvars senare ssgsled är p. pf. af don, göra, motsv. t. tun, eng. do (jfr DANNE), hörande till den rot dhē : dhō, sätta, ställa osv., som ingår i gr. τίϑημι osv.; jfr DAMM, sbst.1, DAT, DÅD; jfr äfv. DANA, v. Den oböjliga formen dana torde bero på en mnt. form sodan(n)e, som visserligen icke tyckes vara anträffad, men bör hafva funnits vid sidan af sodan lika väl som wodane, wudanne vid sidan af wodan, wudan, hurudan. Man har eljest ansett dana böra föras tillbaka till det likbetydande mnt. sodanich (Tamm). Bet. II har uppkommit ur den ursprungliga, under I angifna bet. därigenom, att i senare ssgsleden af SÅDAN (SÅ DAN) l. HURUDAN (HURU DAN), möjl. äfv. LIKADAN (LIKA DAN), inlagts den speciella bet. som framgått af situationen, hvarefter ssgsleden afskilts ss. ett särsk. ord. Ex. som belysa utvecklingen anföras under II 1 a. En annan etymologi gifves af Falk o. Torp Etym. ordb.]
I. beskaffad, artad; se under HURUDAN, LIKADAN, SÅDAN, SÅHÄRDAN; jfr DANNHET.
II. [jfr sv. dial. dann, danner, besvärlig, förskräckt, ängslig, angelägen, ifrig, nor. dan, otäck, dålig, lysten, ifrig] (nästan bl. hvard. o. i bygdemålsfärgadt språk) ss. ersättning för speciellare adj. af de mest skilda bet., allt efter satssammanhanget o. situationen; särsk.
1) ss. uttr. för det (mer l. mindre starka) intryck l. den (mer l. mindre starka) känsla af angenäm l. (i sht) oangenäm art som ngt framkallar: förskräcklig, ryslig, bedröflig osv., tokig, galen, befängd, vanvettig; äfv.: märkvärdig, förvånande; i sht i utropssatser. Det är icke litet dant nu. må du tro! (dvs.) nu står det till, må du tro! Dalin (1850). — särsk. i vissa förb.
a) [jfr sv. dial. att dä ska vara så dannt å regna (Rietz)] hur(u) dann, så dann. Du kan inte tro hur dant där såg ut. Så dan .. han ser ut! (dvs.) hvad han är tilltygad! Dalin (1850). Det är så dant, så dant! Dens. Man rigtigt skäms att kännas vid dig / För främmande ... så dan som nu du synes. Wennerberg 4: 272 (1885); jfr SÅDAN. Vi trodde, att vargarna ätit upp eder. De tjöto så dant. Lönnberg Holmfr. 146 (1895).
b) [jfr sv. dial. han ä för danner te supa (Rietz)] för dann; äfv.: präktig, grann, storartad; i sht i uttr. det är (osv.) för dant, det är för galet, det är för bedröfligt; äfv.: det är (för) märkvärdigt, förvånande. Man säger till en yrhätta ”du är för dan!” Man yttrar om ett tråkigt arbete ”det är för dant — jag kommer aldrig ifrån det”. Almqvist Sv. spr. 123 (1832, 1840). Att äfven rofvorna börjat angripas! Doktorinnan(:) Skulle det vara möjligt? .. Det är dock för dant! O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 129. Rydqvist SSL 1: 494 (1850). Se de (dvs. de gyllne drömmarsom framkallas af solnedgångens prakt) komma! se hur grant! / Aj för dant! / Diamant, / Perlor klasvis såsom drufvor. Kullberg Dikt. 312 (1850). O, det är sannt, / det är fördant! / saken är skral, / ganska fatal. Sturzen-Becker 3: 31 (1861). Hur flickor växa opp, det är för dant! Dens. 6: 62 (1868). Det var för farlig dant! Gellerstedt G. vis. 11 (1900).
2) [jfr sv. dial. han är så dann, han va så dan för'et, inte ska du bli danner för så litä (Rietz)] ifrån l. utom sig (af skrämsel, vrede; äfv. af förvåning l. glädje), ängslig, häpen; ifrig, het; betagen, kär; i sht i förb. så dann (att). Han blef så dan så, il eut une peur. Weste (1807). (I går middag) snäste (magistern) fasligt till lilla Gref Clas Ulrik. Jag blef så dann på hans vägnar, för Grefven (pojkens far) blef så röd och ond. Knorring Ståndsp. 1: 39 (1838; i bref från husmamsellen). Nog tycker jag ändå det sinne borde vekna, / Som .. / .. sett hur min patron var dann i tjugu år! / När frun var fröken än var han ju redobogen, / När se'n hon gifte sig var han dock ständigt trogen. Bäckström Sång. o. ber. 172 (1876). En morgon, när Jonas kom ut, låg det här kräket (dvs. ett spädt barn) i en korg på farstustenen. Jag har aldrig i hela mitt lif blifvit så dan. Nilsson Två kvinnor 13 (1906). — särsk.
a) i förb. med prep. i l. med l. (mindre br.) efter, förtjust, betagen, kär i, ”galen”, ”tokig” i (l. efter) ngn l. ngt, i sht om förhållandet mellan könen. Nog var jag så dann i jäntan som jag kunde bli. De Geer Hjertkl. 112 (1841). Han är så dan med henne, så det kan ingen tro! Dalin (1850). Björkman (1889). Åh hur dan var han inte i sina barn! Hülphers Ångermanl. 41 (1900). Dann (efter .. ngt). Wendell Sv. fras. 45 (1903).
b) i vissa opers. uttr. med bet.
α) det är ett (fasligt) bestyr l. en (faslig) ifver med ngn l. ngt o. d.; med afs. på person äfv.: det fjäskas (orimligt) för ngn; med prep. med; äfv. utan prep.-bestämning. Det var så dant med det! (dvs.) man var så ifrig dermed! man var så angelägen att få det gjordt, uträttadt, besörjdt. Det var så dant med honom! (dvs.) man fjäsade orimligt för honom. Dalin (1850).
β) det är (så l. för) ”väl” l. hett emellan (två l. flera personer), i sht om två intima väninnor; äfv. (mindre br.) det råder brinnande ovänskap emellan (två l. flera personer), de äro som hund o. katt; med prep. emellan l. med; äfv. utan prep.-bestämning. ”Åhå! ha ni blifvit så intima vänner?” .. (Svar:) ”Ja bevars! Åh dalern! det är för dant!” Bremer Pres. 93 (1834). Det är så dant med dem! (dvs.) de äro så betagna i hvarandra; äfv. de äro i brinnande oenighet med hvarandra. Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content