publicerad: 1907
DANSARE dan3sare2 (da`nsare Weste), m., i bet. 5 b, c, d äfv. r.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(dantzare P. Erici Musæus 2: 25 a (1582), Helsingius (1587), Lex. Linc. (1640), Kiöping Resa 122 (1667), Serenius (1734; under revell))
Etymologi
[fsv. danzare; jfr d. danser, t. tänzer, eng. dancer]
1) (mindre br.) person som dansar, som kan o. plägar dansa, dansör (se d. o. 2). Schroderus Osiander 2: 693 (1635). Amboineser och alla Malaier äro artige Dantzare. Kiöping Resa 122 (1667). Wåre ögon äre icke tilfyllest Skarpsicktige at observera alla the steg, som Sex eller Siu Dansare uppå en gång tillika gjöra. Block Progn. 133 (1708). Yppige dansare kunna .. af Bibelen intet enskylla sit dårachtiga springande. Büchner Concord. 269 (1754). Den skönaste dansarn, / Eller en ung löjtnant .. på dessa / Kunde en solskensblick hon kasta ibland. Runeberg 1: 198 (1836). En jernkrok var slagen i en af sparrarne midt på taket, och den dansare, som under Hallingpolskans svängningar lyckades med sin klack gifva kroken ett slag, så att den böjdes, han hade vunnit priset för dansen denna afton. Bremer Strid 161 (1840). Dalin (1850). Skickligaste dansaren var den, som kunde ”fläta fötterna finurligast”. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 107. — i bild (jfr DANSA 4 a). Rosare och Sokerpredikare, som pipa för then gambla Adam, som han gerna dantzar, Ja til heluiti bådhe pipare och dantzare. P. Erici Musæus 2: 25 a (1582). — jfr FOLK-, FÖR(E)-, NATIONAL-DANSARE.
2) (numera bl. i fråga om utländska, särsk. österländska, förh. o. i fråga om vissa vilda folkslag) person som har dansen till yrke, som dansar för betalning; förr äfv. (balett)dansör, dansartist i vanlig modern mening, stundom närmande sig bet.: dansmästare. (Rikskanslern) hölt före vara nödigt, att (vid riddarhuset) antoges een godh fächtare, godh dantzare, och anrättades een ridhskola. RP 6: 483 (1636). Een Bonde, een Tiggiare, Dansare eller ware sigh aff hwadh Handtwärck thet sigh wara må, måste (på Ceylon) the stadigt .. blifwa vthi sine Embete. Kiöping Resa 86 (1667). Bergström .. anhåller som om en grace mot honom sjelf, att du lämnar dansaren Bjurman 5 veckors permission. Kellgren Bref t. Clewberg 80 (1787). Denne berömde Dansare (dvs. Vestris). Franzén Skald. 2: 212 (1799, 1828). Liksom en mohrisk dansare battera. Hagberg Shaksp. 4: 319 (1848). Vi se (på afbildningarna i de etruskiska grafvarna) gästerna .. under måltiden förnöjande sig åt musikens toner eller dansares språng. Böttiger 4: 202 (1857, 1869). — jfr BALETT-, OPERA-, SOLO-, YRKES-DANSARE.
3) motsv. DANSA 1 e: med dansraseri behäftad person. En månad sednare än i Aachen visade sig sjukdomen .. i Metz, der 1100 dansare skola uppfyllt gatorna. C. U. Sondén i Hygiea 1842, s. 573. I andlig släktskap med dessa gisslare voro dansarne, hvilka uppträdde på 1300-talet i trakterna af Rhen. Thomæus Kyrk. hist. 2: 347 (1896). — jfr JOHANNIS-DANSARE.
4) (†) lindansare; jfr DANSA 5 c α. En .. Stång som .. Dantzare haffua vthi handen. Lex. Linc. (1640; under alter).
5) i utvidgad o. oeg. anv.
a) (i fackspr.) om person som tager en rulle telegraf- l. telefontråd om lifvet o. gm att snurra om vecklar ut tråden; jfr DANSA 6, DANSA UT 2 d. Vid sträckning af en (telegraf-)tråd användas utom basen: 1 à 2 utläggare eller dansare, 2 trådundersökare, 4 steggångare, 2 halare och 1 uppassare. Nyström Telegr. 85 (1869).
b) ridk. om häst; jfr DANSA 5 b. Hästen .. rör sig framåt, på det sätt, att framfoten lyftes nära samma höjd, som det stående frambenets knä. Bakbenen, hvilkas rörelser alltid böra vara låga, komma ej mera än till halfva denna höjd. En häst med denna tackt kallas Paradeur, Dansare eller Tacktare. Ehrengranat Häst. rör. 63 (1818). Med dansare förstås en häst, som i trafvets mest samlade allyrer utmärker sig. Dens. Ridk. I. 1: 9 (1836).
c) (föga br.) fys. i uttr. skotska dansaren, benämning på en leksak bestående af ett med en liten docka försedt urglas l. dyl. som med sin konvexa sida får glida på en fuktad (glas-) platta, hvarvid urglaset försättes i rotation o. dockan tyckes dansa fram öfver plattan. NF 14: 1323 (1890).
d) (mindre br.) benämning på ett slags vridbar rökhuf. Att för borttagande af olägenheten (dvs. att skorsten ryker in) .. använda en s. k. ”dansare”, d. v. s. en rörlig plåthuf, hvars mynning vänder sig efter vinden. Tekn. tidskr. 1888, s. 49. — jfr VIND-DANSARE.
Ssgr: A: DANSAR-30~ l. DANSARE-300~ -FLICKA~20. (mindre br.) jfr DANS-FLICKA. Du, som lyft en dansarflicka / Ur sitt stoft att bli dig nära. Snoilsky Goethe Vis. o. dikt. 75 (1901). —
-SKOLA. (dantzare schole Lex. Linc., danszer- Warnmark) (†) jfr DANS-SKOLA. Lex. Linc. (1640; under saltatorius). Warnmark Epigr. I 2 b (1688). —
-STUGA~20. (i sht i fråga om norrländska förh., föga br.) jfr DANS-STUGA. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 83 (1886; cit. fr. Ångerm.). Molin Ådal. 119 (c. 1895; i skildring fr. Ångerm.). —
B (†): DANSER-SKOLA, se A.
Spoiler title
Spoiler content