DANSÖS dansø4s, äfv. daŋ- (dannsö´s Dalin), f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrifvet danseuse, hvars uttal hos Andersson Frem. ord (1845) återgifves med dangsö´s)
1) kvinna som har dansen till yrke; särsk. om vid balett o. d. anställdt dylikt fruntimmer, kvinnlig dansartist; jfr DANSÖR 1. Actricer och Danseuser. SP 1778, s. 7. Hon hade i 10 runda år varit dansös. Kexél 2: 63 (c. 1780). (Corinne) är sjelf förträfflig målarinna, harpspelerska, tragisk aktris och dansös. Palmblad i Phosph. 1812, s. 163. Therese Herbele, en nio års flicka, är första dansösen (vid en barnbalett å en af Wiens teatrar). Beskow Vandr. 174 (1820, 1833). Senjora Pepita är ej .., så vidt jag förstår, en dansös, strängt taget, det vill säga en artist. Sturzen-Becker 2: 84 (1861). Yppiga dansöser med kastanjetter och tamburiner. Gustafsson Statii poet. skizzer 18 (1899). En jämförelse mellan våra berömdaste dansösers danser och en vanlig italienares ger oss tydligt bevis på de förras oförmåga att uttrycka något. Ord o. bild 1904, s. 542. — jfr OPERA-, PANTOMIM-, PREMIÄR-, SEKUND-, SOLO-DANSÖS.
2) (föga br.) kvinna som dansar, som kan o. plägar dansa; jfr DANSÖR 2. Dalin (1850). Som utmärkt dansös .. nämnes .. Nicodemus Tessins dotterdotter .. Charlotte Sparre. Tidskr. f. dansk. vänner 1857, s. 3.
Ssgr: DANSÖS-FÖRBINDELSE03~0200. (tillfällig ssg) Herr Schnellhorn har naturligtvis också en liten dansösförbindelse. C. G. Laurin i Ord o. bild 1907, s. 56. —
